Arkiv | Jazz RSS feed for this section

Thelonious Monk i centrum på Fasching

14 Jun

Lika bra att tala om det från början, Thelonious Monk var min ledsagare in i den ”moderna” jazzen.

I begynnelsen var Louis Armstrong, Kid Ory, Bobby Hackett, Jack Teagarden och Pee Wee Hunt. Men så satt jag en sommardag, troligen i de nedre tonåren, på vårt sommarviste och lyssnade på ett radioprogram med Åke Falck, salig i åminnelse. Han filosoferade och spelade skivor. Och där, mitt i programmet, kom Blue Monk, naturligtvis framförd av Thelonious himself. Och jag var fast.

Jag satt på Konserthuset varje gång han kom till Stockholm. Hans oefterhärmliga sätt att spela, hans finurliga kompositioner, hans huvudbonader, hans ganska färglösa medmusikanter och hans enahanda repertoar. Jag älskade varje sekund. Hans dissonanser, hans häftiga nerslag, hans armbågar, hans löpningar. Och hans hasande fotsteg när någon i bandet tog ett solo, det fanns gott om sådana tillfällen. När han reste sig från pianot och gav sig ut på scengolvet. Det var alltid lika spännande att se om han skulle hinna tillbaka till tangenterna på rätt takt. Men han missade aldrig trots att han ibland var långt ifrån pianot och hade oddsen emot sig i form av kort steglängd och stor kroppshydda.

Och nu sitter jag här på Fasching och lyssnar på trumpetaren Ulf Adåker när han berättar om Thelonious Monks liv och, särskilt, hans musik. Adåker är en kunnig ciceron och som extra krydda har han tagit med sig pianisten Christer Frössén, som detaljerat studerat Monks sätt att spela. Tillsammans framför de smakprov på Monks kompositioner. Det är illustrativt och vi i publiken får en inblick i ett sätt att skulptera musik som är svårt att härma, men närmare än Frössén kanske inte går att komma, med alla höjningar, sänkningar, löpningar och efterslängar som var Monks signum. För, som någon har påpekat, kompositionerna är så djupt förknippade med Monk själv och hans sätt att spela, att någon annan svårligen kan göra denna musik rättvisa.

Därför känns det rätt att, som Cecilia Persson och hennes band gjorde i kvällens andra avdelning, inte försöka härma utan i stället bråka lite med Monk, dra i kompositionerna, vrida och vända på dem. Bandet, som, förutom Cecilia Persson på piano, bestod av Chris Montgomery på trummor, Clas Lassbo på kontrabas, Johan Norin på trumpet och Anna Högberg på altsaxofon, spelade flera av Monks snabbare låtar, men serverade oss också en ballad, Ugly Beauty.

Det slår mig att denna ballad kanske kan karaktärisera Monks hela produktion. Hans kompositioner och sätt att spela är inte enligt den gängse skönhetsnormen men är ändå vackra på sitt eget självständiga sätt. Just självständigheten, det stolta i hans musik, gör den vacker.

Och det är ofta lätt att känna igen hans musik, låtarnas uppbyggnad har gemensamma drag. Däremot brukar jag ha svårt att sätta rätt namn på rätt komposition när jag hör dem. För mig räcker det med att konstatera att det är Monks musik. Kanske kan man säga att aldrig har någon som hållit sig inom en så liten sfär gjort så stora avtryck inom ett så vitt område.

Under de sista åren i Monks liv låg han ofta till sängs, någon meter från pianot, utan att resa sig och sätta sig på pianostolen. Enligt sonen var det inte så konstigt, han fick inte några nya idéer längre och då fanns heller inte lusten. Men det har visat sig att hans arv gett upphov till nya idéer hos en yngre generation av jazzmusiker, vilket Cecilia Persson och hennes medmusikanter tydligt visade denna tisdagskväll på Fasching.

Annonser

Organiskt samspel i Larry Goldings trio

27 Maj

Orgeljazz har jag inte varit och lyssnat på live sedan Shirley Scott var på Gyllene Cirkeln i Stockholm med Stanley Turrentine på 1960-talet. Så varför inte gå och lyssna när Larry Goldings trio dök upp på Fasching i tisdags.

Organisten Larry Goldings, gitarristen Peter Bernstein och trummisen Bill Stewart visade sig vara tre skickliga musiker som i sina bästa stunder smälte samman till en org(el)anisk enhet, nästan som en fjärde person. Det lät som om instrumenten var synkade till varandra som organen i en kropp.

Det är också denna grupps signum, samspelet. Man förstärker varandra, lyfter fram och får stöd, en kropp som hela tiden är i rörelse. Inte så konstigt, man har till och från spelat tillsammans i snart 30 år.

Klarast hör vi samspelet i slutet av konserten då instrumenten verkligen fungerar som organen i en kropp. Dessförinnan har det inte låtit dåligt, det gör det aldrig med dessa musiker på scenen, men försöken att låta annorlunda känns inte som deras musik.

Därför känns det upplyftande när allting sitter som i slutet av konserten, med extranumret, en Duke Pearson-komposition, som kulmen.

Genom hela konserten är det ett imponerande trumspel av Bill Stewart. Han utgör hjärtat, pulsen, i gruppen med en osviklig exakthet, trots att han aldrig förfaller till att enbart kompa de andra. Det svåra låter enkelt i hans händer.

Om Stewart är hjärtat i bandet så är bandledaren och organisten Larry Goldings lungorna. Det är han som med sitt spel ser till att andningen fungerar med sitt ofta ångande spel.

Annars är kanske gitarristen Peter Bernstein den som står ut mest av gruppmedlemmarna, framför allt gäller det hans solospel. Här känns tonerna ofta ganska avklädda, ja, nästan nakna i sin torra, lite stumma framtoning. De når fram till lyssnaren med en tydlighet som de mjuka gitarristerna saknar.

Men som sagt, det var först mot slutet av konserten som gruppen fick upp ångan på allvar, kanske kan man säga att de då kom in i andra andningen. Det är ju då som kroppen fungerar som bäst, då som organen samarbetar helt automatiskt.

Då slutade jag också att tänka på att detta var en ”orgeltrio”, och upplevde musiken som vilken jazzakt som helst. Och det kändes skönt att kasta loss från all kategorisering och bara ge sig hän. Synd bara att det dröjde så länge.

Variationen en hörnsten i Alberto Pintons musik

9 Maj

Alberto Pinton är en efterfrågad musiker och han förekommer i många olika sammanhang inom jazzen, i storband såväl som mindre konstellationer.

Dessutom har han sitt eget band, en pianolös kvartett, och det är den vi får lyssna till denna tisdagskväll på Fasching.

Det är enbart Pintons egna kompositioner som bandet framför. Han är en produktiv kompositör och kompositionerna har under senare tid räckt till att fylla två album, varav ett är japanproducerat. Kvällen ägnas huvudsakligen åt att spela ett urval av musiken på skivorna.

Det är intressant att höra att musiken, trots många soloinsatser, är så arrangerad. Och att arrangemangen har en lika stor del i hur musiken låter som kompositionerna.

Här varvas nakna partier, ett ensamt instrument, med klädda, där alla instrument har en roll. Men musiken känns ändå aldrig påpälsad, man kan hela tiden urskilja de olika instrumenten och deras roller.

För framförandet har Pinton valt att komplettera sina blåsinstrument (altsax, barytonsax, klarinett och basklarinett) med en trumpet, trakterad av Niklas Barnö. Denne imponerar med ett noggrant och varierat spel, där han glider, smattrar och väser mellan de rena raka tonerna.

Alberto Pinton själv har inte en lika varierad framtoning men han kan å andra sidan förändra sin ton genom att han har fyra instrument att välja mellan, beroende på vilket uttryck han eftersträvar.

Variation är också ett nyckelord för basisten Torbjörn Zetterberg och trummisen Konrad Agnas. Zetterberg skiftar ofta tempo och styrka och är flitig med stråken. Anmärkningsvärt är att vid något tillfälle övergår hans stråkspel nästan sömlöst till Barnös trumpet. Att dessa instrument kan ligga så nära varandra har jag aldrig tänkt på förut.

Konrad Agnas är också rätt trummis för denna form av variationsrik musik, ofta mullrar han, ibland viskar han.

Ingen av de fyra är rädd för tystnaden i de nakna partierna, men de är heller inte rädda för att ta i och blåsa på för fullt, till exempel när Barnö och Pinton lindar tonerna om varandra, eller spelar unisont, och Zetterberg och Agnas attackerar sina instrument med väldig energi.

Och som sagt, det som framför allt är betecknande för Pintons kompositioner denna afton är variationerna i tempo och intensitet, mellan det nakna, avskalade, eftertänksamma och det påklädda, stormande, intuitiva.

Ibland får jag visionen av att detta kunde vara musiken till en film, eller varför inte musiken till ett liv, med alla dess skiftningar.

Children of the Light ut ur skuggan

24 Apr

De tar sin musik på allvar, tro ingenting annat. Men det är leken och glädjen som dominerar när Children of the Light spelar på Fasching denna måndagskväll.

Trion känner varandra utan och innan efter otaliga spelningar med Wayne Shorter Quartet och egna trioutflykter. Har man den bakgrunden kan man också gå utanför manus och egga och provocera varandra till prestationer utöver det vanliga.

När man ser dem känns det som tre nära vänner som träffas och diskuterar problem och skämtar, om vartannat.

Danilo Perez hanterar pianot som en mästerkock sina knivar. Han vet precis vilken han ska använda i vilken situation. Och han gör det helt naturligt.

Här kommer fraser, här kommer dissonanser, här kommer melodier. Och hela tiden sticker han emellan med attacker som leder till korta raider på pianot för medspelarna att svara på.

Basisten John Patitucci är inte sen att anta utmaningarna. Han attackerar basen och gör utfall i samma anda som Perez. Men han kan också vandra i bakgrunden, men tonen är hela tiden rungande ren.

Trummisen Brian Blade petar ibland tystlåtet men ändå klart hörbart på trummorna, ibland attackerar han fullt ut, men alltid med full kontroll.

Lyhördheten i improvisationsavsnitten imponerar verkligen och musiken, som hela tiden skiftar inriktning, når med lätthet ut till den entusiastiska publiken.

Men ibland tar lekfullheten kanske överhanden lite för mycket. Det är som om livet i Wayne Shorters skugga gjort dem extra lekfulla när de är ute på egen hand.

Inga jämförelser i övrigt, men ibland får jag nästan för mig att det är Chico Marx som sitter bakom pianot med plirande ögon och ett leende på läpparna. Danilo Perez behärskar sitt instrument till hundra procent. Men detta medför också en risk att musiken blir uppvisning.

Instrumentbehärskningen gäller även hans medmusikanter, den allkunnige kontrabasisten Patitucci och den fantastiske trummisen Blade. Den sistnämnde hade för resten skrivit en väldigt vacker sång som spelades rakt upp och ned och låg som ett ankare mitt i allt det vinddrivna.

Danilo Perez efterlyste lite mer fantasi och improvisationsförmåga hos våra politiker. Det är verkligen något som Children of the Light gav prov på. De är så skickliga att de kan spela vad som helst. Och det är kanske det som i längden kan bli deras problem. Att tappa strukturen mitt bland all fantastisk musik.

Oförutsägbar musik av Georg Riedel

13 Apr

Nykomponerad musik av Georg Riedel. Det stod på menyn denna torsdagskväll på Fasching.

Riedel fanns närvarande och presenterade musiken, men kontrabasen i den ensemble som han satt ihop för att framföra kompositionerna trakterades av Pär-Ola Landin.

Georg Riedel inledde med att berätta för den stora publiken att han inte bryr sig om trender längre när han komponerar, att han inte är rädd för att vara omodern. Och det är möjligt att vissa kompositioner kan upplevas som omoderna, men de flesta känns ändå ganska tidlösa.

Han rör sig ohämmat mellan genrer och ska man säga något som utmärker hans kompositioner så är det att de är oförutsägbara. Här blandas barnviseinspirerade kompositioner med ren punkjazz à la Jari Haapalainen Trio, filmmusik med klezmer, böner med countryinspirerade toner.

Det är en enorm spännvidd, men det som binder dem samman är att all Riedels musik andas. Den känns hela tiden levande, mänsklig.

Här finns alla känslolägen; stilla bön, lekfullhet, ilska och våldsamhet. Musiken böljar från viskande till rytande.

Och musikerna gör musiken rättvisa. Det hörs på publikens reaktioner och det syns på Georg Riedel själv där han sitter vid scenkanten och iakttar och lyssnar. Han ser nöjd ut och ibland lyser han till och med upp i ett leende, som överraskad av kraften i sin egen musik.

Men han kan inte helt hålla sig borta från spelandet utan efter pausen smiter han upp på scenen och framför, tillsammans med vibrafonisten Mattias Ståhl och trummisen Jon Fält, två intima pärlor till kompositioner där Riedels bas och Fälts vispar ger sparsmakat understöd till Ståhl.

Georg Riedel nämner under kvällen Gary Burton som en inspirationskälla och jag kan tänka mig att det gjort att han valt vibrafonen som ett av instrumenten i ensemblen. En annan inspiratör han nämner är Jimmy Giuffre, därav finns den av Fredrik Ljungkvist trakterade klarinetten med i bandet. Bakom pianot huserar Adam Forkelid. Han ser oberörd ut samtidigt som han lägger ut ljudmattor för övriga att röra sig över, lite majestätslikt som om han ägde musiken. Fredrik Ljungkvist kämpar och svettas desto mer med sitt fysiska sätt att spela på klarinetten. Och av Mattias Ståhls kroppsligt kantiga sätt att traktera vibrafonen får man inte lura sig, han kan även spela mjukt. Alla får också framträdande uppgifter i de olika kompositionerna. Det enda jag kanske saknade var rösten från Georg Riedels eget instrument, kontrabasen. Pär-Ola Landin fanns med i bakgrunden men lyftes aldrig riktigt fram som övriga instrument.

Musiken böljade fram och tillbaka, hävde och sänkte sig, ibland kunde den till och med få andnöd. Instrumenten gick i och frigjorde sig från varandra. Det var kärleksfulla möten och smärtsamma farväl. Allt efter noterna från en av våra stora kompositörer, inte bara på jazzarenan.

”Jag komponerar varje dag”, berättade 84-åringen Riedel från scenen. Det är ett av hans andningshål. Och det är vår lycka att han fortfarande andas, precis som hans musik.

Självklar musik med Bobo Stenson Trio

12 Apr

Tänk så självklart allt ter sig när man sitter och lyssnar till Bobo Stenson Trio. Det känns som om man inte behöver något mer, som om allt faller på plats. I alla fall denna tisdagskväll på ett fullsatt Fasching.

Musiken är okonstlad, men samtidigt rik på nyanser.

Melodin står hela tiden i centrum. Bobo Stenson ger den ny lyster för varje gång den återkommer. Han skakar av sig en fras för att ta sig an nästa.

Så enkelt och så oerhört verkningsfullt.

Jag har haft en av mitt konsertlivs största upplevelser tillsammans med Bobo Stensons trio på Fasching. För många år sen.

Musiken är inte lika stormande längre, den har blivit lugnare. Men den är fortfarande lika klar i både tanke och uttryck. Kanske har den kommit ännu närmare livets kärna.

Då var Jon Christensen trummis i trion, numera heter trummisen Jon Fält och han har vält en del av trions uttryck över ända. Jag skulle säga att han sprider den nödvändiga oron i bandet, den som gör trion till något annorlunda.

Han spelar sina trummor som vilket annat instrument som helst, med betoning på spelar. Men han lyckas med konststycket att samtidigt kompa, hjälpa fram, pianot.

Jag har hört Jon Fält i många olika sammanhang men aldrig har hans spretiga spelstil passat bättre än här. Jag skulle vilja säga att han är unik bland svenska trummisar.

Och det märks att Bobo Stenson gillar att spela ihop med honom, han ger Fält stort utrymme att uttrycka sig.

I perioder sitter de båda koncentrerat böjda över sina instrument, ibland tittar de på varandra, utmanar varandra.

Jon Fält använder sin enorma teknik till att göra vågade utflykter i slagverksvärlden, men tajmingen i allt han företar sig är ändå alltid perfekt. jag kan inte förstå hur han bär sig åt, men det är inget att grubbla över, bara att lyssna – och storögt titta.

Och mellan Stenson och Fält står Anders Jormin stadigt med sin kontrabas. Han är kittet i trion, den som håller samman, som understöder. Men det hindrar honom inte att ibland utbrista i uttrycksfulla solon. Och hans växelsång med Fält, med Stensons piano i bakgrunden, var en av konsertens höjdpunkter.

Och över alltihopa lyser Bobo Stenson, för att travestera Povel Ramel, en annan av våra musikaliska genier. Jag tror inte att det finns en mer uttrycksfull pianist i Sverige, ja, i Europa, än Bobo Stenson. Ibland känns det som om jag upplever något mer än musik när jag lyssnar till honom, någon slags förhöjd livskänsla.

I dessa tider av fake news, närmare sanningen än den stund man lyssnar till Bobo Stenson Trio kanske man inte kommer.

Musikaliskt äventyr med Linda Oh

23 Mar

Det finns basister, och så finns det Basister. Linda May Han Oh tillhör de senare. Hennes skicklighet är utomordentlig.

Men det fina med hennes fingerfärdighet är att den aldrig förleder henne till att använda den som uppvisning. Hon använder den i stället för att lyfta fram musiken, den musik som hon själv har skrivit, ofta som illustration till händelser eller tillstånd.

Hennes musik kan var lysande vacker, men den kan också vara stökigt utlevande. Men aldrig för ett ögonblick blir den ointressant.

Det är sällan man upplever att basen och trummorna leder musiken som de gör i Linda Ohs band, särskilt inte när det finns en saxofon med i sammanhanget. Men här är det alltså så, en musik med många taktbyten och en hel del ”stop and go”.

Linda Ohs ton är tydlig, ja, faktiskt genomträngande, men för den skull ändå inte så lång. Och med den bär hon hela tiden fram musiken tillsammans med trummisen Artur Hnatek. De har ett fint samarbete och särskilt tänker jag på samspelet mellan kontrabasen och bastrumman som ofta spelar med varandra, men ibland också mot.

Ett annat samspel som återkommer under denna onsdagskväll på Fasching är det mellan Matthew Stevens gitarr och Greg Wards saxofon. Ofta spelar de med varandra, ibland unisont, men de kan också ge varandra motstånd.

Musiken är motsägelsefull på många sätt, vilket gör den gåtfull på ett intressant sätt. Å ena sidan verkar den vara väldigt strukturerad, å andra sidan känns den i vissa stunder väldigt otyglad.

Solopartier avlöses av partier där instrumenten går i varandra, ofta med en kvidande gitarr, en ombytlig trummis och ett varierat basspel. Linda Oh är lika skicklig med elbasen som med kontrabasen.

Saxofonisten Greg Ward är lika svår att få grepp som musiken i sig. Hans spel är liksom uppdelat, det handlar inte om toner som hela tiden flyter ut ur saxen. Det känns hela tiden som om han har mer att ge samtidigt som han verkar leva ut det han har.

Lite av samma motsägelsefulla inställning vidhäftar gitarristen Matthew Stevens. Det lite uppbrutna sättet att spela passar väldigt bra i detta sammanhang.

Varje komposition blir ett litet, eller för den delen ibland, ett längre äventyr. Upplevelserna avlöser sedan varandra, men utan att musikerna går vilse.

För lyssnaren är det aldrig givet i förväg vad som ska hända, men själva musiken verkar mer förberedd än vad man kan tro när man lyssnar. Det illustreras av trummisen Artur Hnatek som vet precis när han ska byta takt, när han ska slå in en ny vändning på musiken eller när bastrumman ska synkas med Linda Ohs kontrabas. Inte desto mindre upplever man som åhörare att man är med på ett äventyr.

Det är fantastiskt att få en så rik musikalisk upplevelse sig serverat på, som det känns i detta sammanhang, lilla Fasching. Men större scener kanske skulle sluka en del av upplevelsen med denna kvartett.

Man får hoppas att äventyret fortsätter och att mer publik hittar till Fasching nästa gång Linda Oh kommer hit.