Arkiv | Jazz RSS feed for this section

Dubbla känslor inför Malin Wättring 4

24 Mar

Frågan är var gränsen mot konstmusik går, säger min bordsgranne i pausen på konserten med Malin Wättring 4. En berättigad fundering. För vi kan väl konstatera att gränsen är minst sagt flytande, i alla fall denna onsdagskväll på Fasching.

Men det är jazzmusiker som står och sitter på scenen. Och musiken böljar från stiltje till storm, hela tiden varierar instrumenten både styrka och hastighet. Men det behöver inte vara samtidigt. Ett instrument kan spela dubbla hastigheten mot ett annat, ett instrument kan spela dubbla styrkan mot ett annat. För att sedan byta roller.

Ibland spelar bara två instrument mot varandra. Det kan vara trummorna mot basen, eller pianot mot saxofonen.

Och ibland ljuder ett instrument ensamt. Jag skulle inte säga att det är ett solo i ursprunglig ”jazzig” mening. Det handlar mera om att man tar över en del av helheten en stund.

Förra gången jag hörde Malin Wättring på Fasching var musiken helt fri, hon gästade då Susanna Risbergs trio. Den här gången har Wättring skrivit ett antal kompositioner som kvartetten framför på sitt eget sätt.

En del av kompositionerna är väldigt vackra men de spelas sällan rakt upp och ner, i stället prövar musikerna kompositionerna på olika sätt.

Men så, som sista låt, spelas en komposition med melodin hela tiden i fokus, den oändligt vackra och sorgsna ”Ending”. Vackert så det gör ont. Eller rättare sagt, jag konstaterar att det borde göra det. Ty för mig fattas den sista pusselbiten för att bandets musik ska nå mig ända in i själen. Att de når varandra på scenen står helt klart.

De kan överraska varandra, det syns på deras leenden, men eftersom vi i publiken, eller jag kanske bara ska prata för egen del, inte är lika insatta i musikens ramar så når inte överraskningseffekten riktigt ut över rampen. Den når inte riktigt in i mig.

På något sätt upplever jag att kvartetten är inkapslad i sin egen musik, att de har sina egna referensramar som de byggt upp under sju år tillsammans.

Det vore den sista pusselbiten, att mer av musikens kärna sipprar ut till mig i publiken, att jag känner mig mera delaktig. Förutsättningar finns, då det är musiker av högsta klass som spelar på scenen.

Malin Wättring måste vara en av Sveriges ledande saxofonister. Hon har en förmåga att använda både tenorsaxen och sopransaxen på ett otvunget sätt, hon växlar mellan starkt och svagt, mellan snabbt och långsamt utan att det skaver en enda gång.

Och hennes medmusikanter är även de väldigt skickliga på sina instrument. Naoko Sakata har funnit sin stil vid pianot. Hon hamrar gärna in sina budskap med alla fingrar samtidigt, men kan plötsligt bryta ut i halsbrytande tonföljder.

Anna Lund har en påhittighet som få trummisar, möjligen Jon Fält undantagen, utan att det går ut över helheten.

Och basisten Donovan von Martens finns hela tiden öppen för att prata ut med den i kvartetten som vill.

Så som sagt, förutsättningar finns för att den sista pusselbiten ska kunna läggas på plats. Att jag ska bli mera delaktig i denna vackra, bråkiga, skickligt utförda musik.

Annonser

Svante Thuresson i gott sällskap

15 Mar

Det slår mig när jag under onsdagskvällen ser Svante Thuresson äntra den lilla scenen på Plugged Records i Gamla Stan hur skönt, ja, nästan nödvändigt, det känns att han är tillbaka i jazzen. För det finns en stor brist på svenska manliga jazzsångare i dag.

För mig har Svante Thuresson alltid funnits. Så känns det i alla fall. När jag började intressera mig för svensk jazzmusik var han redan där och året när jag blev myndig blev han medlem i Gals and Pals, en av de grupper vi ungdomar lyssnade till och gillade. Trots att det var en sånggrupp, annars var det instrumentalister som gällde.

Och det var något visst med just Svante Thuresson, något som gjorde att vi tyckte att han stack ut.

Han blev känd för att vara hippare än alla andra. Historien om Hip Man Thuresson startade väl egentligen med the Eurovision Song Contest 1966 när han sjöng Bengt-Arne Wallins (melodi) och Björn Lindroths (text) ”Nygammal Vals” tillsammans med Lil Lindfors. Melodin kom tvåa i finalen och en av textraderna Svante Thuresson sjöng löd: ”Du simma långsamt, var lite hipp…”.

Sedan tog Beppe Wolgers upp tråden när Svante Thuresson 1995 sjöng in en skiva där den amerikanska sångbokens låtar fick svensk text av Beppe. Här återkom ”hip man” och ”cool som en swimmingpool” i texten och albumet döptes till ”Jag är hip, baby”.

Men själv vet jag inte om det var just hip som Svante Thuresson var. För mig handlade det nog mera om hans röst. Den nasala. Och tonläget. Det ovanligt höga.

Det gjorde att hans sång blev helt omisskännlig.

När man går tillbaka och skärskådar Svante Thuressons sångarliv så ser man att han inte gjort så särskilt många renodlade jazzplattor. Men som han själv påpekade under konserten i onsdags så har han gett de flesta låtar han spelat in genom åren, även schlagers, en jazzkänsla i framförandet.

Och för mig är Svante Thuresson främst jazzsångare som med sin sångteknik är unik i Sverige. Han har inte samma tryck i rösten som en del andra sångare, ibland kan rösten till och med upplevas som lite vek, men han har något annat, en närhet till sina texter och till publiken. Han har dessutom en tonträff som få och ett sätt att brodera som inte går till överdrift men som finns där som ett smycke som går utmärkt ihop med hans övriga framtoning.

På konserten, som också är en albumrelease, har han med sig Claes Crona på piano, Hans Andersson på kontrabas och Johan Löfcrantz Ramsay på trummor. Det är ett oerhört stabilt komp.

Claes Cronas pianospel lämpar sig väldigt väl för detta sammanhang. När Svante Thuresson sjunger lägger man knappt märke till Crona och när han tar ett solo träder han fram ur bakgrunden men utan att rubba den stämning som byggts upp. Samma anda präglar också Hans Anderssons basspel och Johan Löfcrantz Ramsays trummor. Tillsammans med pianot ger de Thuresson en solid grund att stå på. De bara finns där utan att man tänker på den. Och börjar man tänka så hör man hur tätt de väver. Sömmarna går i varandra utan glipor.

Hans Andersson måste vara i topp av svenska basister när det gäller varierad ”walking bass” och Löfcrantz Ramsay väljer hela tiden rätt spelsätt för att understödja stämningen i låten. Dessutom står han för kvällens finaste solo, sparsmakat men väldigt uttrycksfullt.

Inom jazzen kan man utmärka sig som bråkig friformare, eller som skicklig solist, men här är det en trio som utmärker sig genom att vara den perfekta uppbackaren för en sångare.

Det är bara det att Svante Thuresson inte vill stå fram som stjärnan i gruppen, han ser sig själv som en av musikerna i kvartetten, vilket man manifesterat i namnet på albumet, ”Four”, vilket också är namnet på titelmelodin, skriven av Miles Davis och textsatt av Jon Hendricks.

Men Svante Thuresson får nog finna sig i att det är han som är stjärnan, den som publiken kommer för att lyssna till, medmusikanterna må vara hur duktiga som helst.

Låtarna i övrigt följer samma mönster som ”Four”. Ofta är det kända låtskrivare som komponerat men melodierna är inte så ofta spelade. Det är låtar som Svante Thuresson gillat när han hört dem och som han samlat längst ner i byrålådan, men som han nu plockat fram.

Och det var på tiden att det blev ett nytt jazzalbum från Svante Thuresson. Som 82-åring har han den unika rösten i behåll, kanske lite patinerad, men det tycker jag bara gav ett mervärde till konserten.

En genuint riedelsk kväll på Fasching

6 Mar

För knappt ett år sedan såg jag Georg Riedels då nyskrivna musik framföras på Fasching, men utan nestorn själv i ensemblen. Då hade han påbörjat ett samarbete med vibrafonisten Mattias Ståhl, ett samarbete som nu burit frukt i form av ett nytt album och den releasekonsert som inledde måndagskvällen på Fasching, nu med Riedel själv på kontrabas.

Georg Riedel hade skrivit merparten av kompositionerna som duon framförde (även Ståhl bidrog) och han berättade att det var länge sedan han spelade på duo, faktiskt inte sedan han och Jan Johansson kamperade ihop på 1960-talet.

Den 85-årige basisten inledde konserten med att spela ”walking bass” bakom Ståhls vibrafon. Inte heller det hade han gjort på länge. Han påminde om att det sättet att spela, oftast i bakgrunden, i stort sett var allenarådande för en basist när han började spela jazz.

Och som sagt, numera gör han det nästan aldrig. Jazzen har med åren blivit väldigt mycket mer varierad. En utveckling som passar låtskrivaren Georg Riedel. Ty han älskar att överskrida musikaliska gränser, att ta till sig av andra genrer och göra något eget av det.

Pastischer är något han vurmar för och han hämtar inspiration från många olika musikaliska uttryck. Denna måndagskväll dök Bach upp som inspiratör, och vi kunde höra ekon från Monk, hela tiden med lekfullheten som en grund för komponerandet. Hans experimentlusta kan ibland göra att instrumenten ger sig ut på äventyr men musiken förlorar aldrig sin melodiska grund.

Kompositionerna är en blandning av nya klanger och klanger från fordom. Jag skulle vilja påstå att Georg Riedel funnit den minsta gemensamma nämnaren mellan det komplicerade och det enkla.

Här är det musiken som står i centrum, inte musikernas individuella prestationer (även om musikerna måste prestera på topp för att göra musiken rättvisa).

Detsamma kan sägas om kvällens andra avdelning där pianisten Adam Forkelid skrivit musik för Georg Riedel. Det är ett vågat projekt att skriva musik för en av våra främsta kompositörer och framföra den med maestro själv på kontrabas.

Att ha någon annan i tankarna när man komponerar gör något med musiken, berättade Forkelid. Exakt vad det gjorde med hans komponerande vet jag inte, men det jag vet är att det lät alldeles utmärkt. Kompositionerna kändes faktiskt som systermusik till Georg Riedels kompositioner, utan att förlora sitt eget värde.

Även Adam Forkelid är inspirerad av klassisk musik, till exempel Schostakowitsch, och använde även andra genrer för sin, lite mer pampiga musik. Jag blev både imponerad och påverkad av såväl pianospelet som hans musik. Den var melodisk utan att bli insmickrande och även här blandades dåtid och nutid på ett verkningsfullt sätt.

Konserten avslutades med att de båda konstellationerna slog sig ihop i kvartettformat och kvällens band knöts samman i en reggae. Men när banden syntes fint knutna och man bara väntade på rosetten bröt trummisen Jon Fält in och löste upp alla knutar med sin lekfullhet, ett adekvat slut på en kväll i den musikaliska kreativitetens anda.

Norsk-svensk kvartett med potential

16 Feb

I tisdags kväll var det nordiskt möte på Fasching, en kvartett bestående av två norrmän, båda utbildade på Berklee College of Music i USA, och två unga svenskar, varav den yngste var kapellmästare och hade skrivit de flesta numren som framfördes.

Det var 21-årige trummisen Karl-Henrik Ousbäcks kvartett som framträdde. Ousbäck står för ett varierat trumspel som mejslats ut sedan koltåldern. Variationen känns inte för en sekund sökt utan verkar ligga naturligt för honom och han höll verkligen grytan kokande hela konserten, men utan att bli alltför påträngande, som skickliga trummisar kan bli ibland. Ousbäck är redan en fullfjädrad trummis och nu handlar det om att ta tillvara på skickligheten på bästa sätt.

Blåsare i ensemblen är tenorsaxofonisten Petter Wettre och det var en mycket angenäm bekantskap. Han gav färg åt både ballader och snabbare låtar. Och han kändes friare ju längre kvällen led.

Bakom Wettre fanns hela tiden gitarristen Lage Lund och hans böljande gitarrspel. Han understödde med bakgrunder när han inte spelade solo. Hans mjuka, vibrerande gitarrspel svävade hela tiden över anrättningen.

På kontrabas lyssnade vi till Niklas Fernqvist som verkligen går från klarhet till klarhet. Nu fick han chansen att visa upp sig som solist vid flera tillfällen än brukligt är för en basist. Och han visade både tajming och melodisk känsla. Här har Sverige en lite dold tillgång som säkert snart kommer att kliva längre fram i rampljuset.

Som sagt, väldigt skickliga musiker som också fungerar väl tillsammans i grupp. Men själv tycker jag att det saknas något som sticker ut. Musikerna framstår som lite väl välartade.

Det finns inget i musiken som bryter sig ut ur formen, som går utanför ramarna. Men det ska erkännas att musikerna bankade alltmer på väggarna ju längre konserten fortskred och närmast ett genombrott var saxofonisten Petter Wettre. Han tog för sig mer och mer och till sist stod han där och spelade helt solo under några väldigt fina sekunder.

Musikaliskt har kvartetten en solid grund att stå på men skickligheten borde kunna leda längre än så, ja, längre bort än den turné som de nu genomför i musikernas hemländer.

Johan Lindström tämjer jazzeliten

9 Feb

På Faschings scen samlades ett namnkunnigt gäng, oerhört kompetenta på sina instrument. Man kanske kan säga att där stod gräddan av Sveriges progressiva jazzmusiker. I stort sett alla har även egna projekt som de driver. Att få alla att dra åt samma håll skulle kunna vara svårt. Men om man klarar det så finns förutsättningar att det ska låta enormt bra.

Och klarar det, det gör Johan Lindström, kanske beroende på att hans musik är unik, något nytt att samlas kring. Eller nytt och nytt. Ibland känns det gammaldags, ibland låter det som the Band när de var förstärkta med blåsare. Det finns drag av både americana, brunnsmusik och rhythm & blues, Bill Frisells ande svävar ibland över musiken för att i nästa stund bytas mot Robert Wyatts.

Men varför leta referenser, varför inte bara njuta av musiken, till höres så enkel och precis, men ändå så intrikat. I Johan Lindströms musik känns det viktigare än vanligt vilket instrument som ska spelas var. Saxofonisterna Per Texas Johansson och Jonas Kullhammar byter friskt mellan sina instrument, en del bautastora, andra snirkliga. Johan Lindström själv alternerar mellan gitarr och lap steel. Keyboardisten Jesper Nordenström är också pianist. Basisten Torbjörn Zetterberg alternerar mellan kontrabas och elbas (vilket driv han har med detta instrument) och i andra avdelningens början sitter jag och saknar honom på scenen tills jag skymtar honom på golvet bakom blåsarna liggande på golvet spelandes något strängat instrument, oklart vilket. Trombonisten Mats Äleklint och trummisen Konrad Agnas var inte lika ombytliga men de varierade å andra sidan sitt spel efter vad kompositionerna behövde.

Hur kan man då beskriva denna enkla, men storslagna musik. Ja, jag kan inte komma på något annat än att i Johan Lindströms kompositioner är det rytmen som ger melodin, ja, som är melodin. När musikerna hittat rytmen så verkar melodin ge sig själv. Det kan låta enkelt men jag tror inte för ett ögonblick att det går lättvindigt att få fram denna musik.

Det handlar också om att musiken framförs i olika lager. Instrumenten spelas både unisont och framför och bakom varandra. Musiken är väldigt strukturerad och alla har notblad framför sig. Alla dessa musiker som är vana att flyta ut har bundit upp sig för Lindströms noter och har accepterat det till fullo.

Men helt bakbundna är de inte. Ett och annat solo finns det utrymme för och i septettens titellåt på nya albumet, ”Music for empty halls”, bryter trombonisten Mats Äleklint ut i kvällens mest applåderade solo, med både känslan och precisionen på topp.

Annars är det inte en solisttät eller applådvädjande musik, den behöver ingen uppmuntran, den bara finns där ändå, stadig och stark i sig själv.

Hos mig framkallar musiken en känsla av välbefinnande, som när man ser en film som fängslar. Tiden är inget som man tänker på. Och plötsligt är konserten slut.

Och som en bekräftelse på rytmens betydelse i Johan Lindströms kompositioner så avslutar septetten kvällen med en slags parafras på Duke Ellingtons ”Rockin´ in Rhythm”, som samtidigt blir ett varumärke för den musik vi fick höra på Fasching denna torsdagskväll.

Ekestubbe och Toresson i lyckat samarbete

24 Jan

Inom pop- och rockmusiken var ”cover” länge ett skällsord, att man sjöng någon annans låt. Med teveserien ”Så mycket bättre” fick begreppet ”cover” en annan och mer positiv betydelse. Tittarna upptäckte att artisterna kunde göra egna annorlunda versioner av låtarna som lät minst lika bra som originalen.

Inom jazzmusiken har ”cover”, i den mån begreppet över huvud taget använts, aldrig haft en nedlåtande klang. Snarare tvärtom, musikerna spelar friskt varandras kompositioner och ingen blir upprörd för det.

På Fasching i tisdags fick vi i publiken höra idel ”covers”, de flesta ur den amerikanska sångboken. Och det var ingen i publiken som misstyckte. Tvärtom verkade publiken väldigt nöjd.

Att ett jazzband under en kväll bara spelar låtar som inte är original kanske ändå är lite udda, numera är det vanligt att musikerna i bandet skrivit åtminstone några av låtarna. Men så var alltså inte fallet när det gällde tisdagens spelning, som också var releasekonsert för ett nytt album.

Det var Filip Ekestubbe Trio förstärkt med tenorsaxofonisten Klas Toresson som äntrade Faschings scen. Musiken de framförde var melodisk, flödande och, vill jag påstå, leende. Men jag vill inte gå så långt att jag kallar den glad, då den hurtighet som krävs för epitetet ”gladjazz” saknades. Vilket jag i min tur är glad över.

Däremot fanns noggrannheten, främst manifesterad i Klas Toressons saxofonspel. Han vårdade tonerna och var noga med dem ned till minsta detalj.

Klas Toresson har en bakgrund i Kustbandet och har sedan förekommit i olika sammanhang. Men jag föreställer mig att just denna konstellation är särskilt passande för hans spel och han såg också ut att trivas alldeles förträffligt på scenen.

Och som sagt, han vårdar sitt spel noga, vilket gör att han kan klara av det nya albumets titellåt ”Where Or When” med knappt styrfart utan att för ett ögonblick tappa fokus.

Mellan låtarna pratar både han och pianisten Filip Ekestubbe om inspirationskällor och här nämns till exempel saxofonisterna Stan Getz och Ben Webster. När det gäller pianospelet nämns Oscar Peterson och Bill Evans.

Själv tycker jag att Ekestubbes främsta egenskap, förutom en eminent teknik, är hans tajming. Det gäller både solospelet och, vilket verkligen gynnar helheten, hans inpass bakom tenorsaxofonen.

Daniel Fredriksson bakom trummorna kan mycket, men det här att få musiken att svänga och spricka upp i leenden, det tror jag är hans bästa gren.

Ljudbilden kompletteras av kontrabasisten Niklas Fernqvist. Han är följsam, men utan att ställa sig in. Ofta hör man en ”walking” bas med välfunna variationer. Några fina solon kompletterar bilden av en basist med känsla utöver det vanliga.

Bandet som helhet lämnar ingenting åt slumpen, omsorgsfulla i allt. I det sammanhanget kan också, inom parentes, nämnas att alla fyra bär kostym och att två av dem till och med har näsduk i bröstfickan. Men noggrannheten betydde inte att det saknades spelglädje. Tvärtom, låtarna framfördes med synbar lust och känsla.

Bandet spelade ett flertal ballader och de förkunnade också från scenen att de älskade att framföra denna långsamma musik. Det hindrade inte att det lät bra även i de snabbare låtarna.

Ett överraskande och i detta sammanhang annorlunda låtval var Duke Ellingtons och ”Bubber” Mileys ”Black and Tan Fantasy” från 1927. Spelar man Ellington brukar banden välja andra, mer publikfriande låtar. Det var därför intressant att höra hur man behandlade en låt som är så förknippad med storbandsjazz och som har en så komplicerad låtstruktur. Men i linje med hur övrigt material lät så löste de knutarna genom att inte krångla till arrangemanget för mycket.

På det hela taget kändes det som ett helgjutet band på scenen denna kväll, jag skulle säga att det vi hörde var en samkörd kvartett, inte en pianotrio plus en gästsaxofonist. Så väl stämde det mellan musikerna på scenen.

Al Foster lyste i Jorge Rossys grupp

14 Jan

Fasching var utsålt när kameleonten Jorge Rossy äntrade scenen, i ny skepnad, tillsammans med sitt band. Jag har hört honom som lyhörd trummis i pianisten Brad Mehldaus trio. Han är också en pianist värd att lyssna på. Liksom en trumpetare av klass. Men som bandledare är det vibrafonen som är hans instrument.

Om publiken slöt upp på grund av honom eller om det var trummisen han valt till bandet som drog publik, det är frågan. Bakom trumsetet satt nämligen snart 75-årige Al Foster, en legendar i jazzvärlden.

Den musik vi fick höra kännetecknades av melodisk pregnans och när bandets medlemmar gav sig ut på utflykter var spelet ändå lite återhållet. Det låg en kammarkänsla över konserten, vilket gjorde att jag kände mig nära musiken, nära varje ton.

Tenorsaxofonisten Mark Turner är sinnebilden för det återhållsamma. Han radar upp tonerna, ofta utan att de går i varandra. Här finns inget som hänger och slänger – det är ordning och reda, vilket också är passande i detta sammanhang.

Turner har en ganska ”stum” ton i saxofonen, med liten efterklang, och för att accentuera det återhållna tittar han under hela konserten ner i sina notblad, även när han gör musikaliska utflykter. Han sätter på skyddet för munstycket så fort han inte spelar och han putsar saxofonen med en duk när han tror sig ha upptäckt en fläck. Hans sätt att spela gör det svårt att veta när han spelar ett solo och när han spelar ett skrivet tema.

I Rossys sätt att hantera vibrafonen hängde tonerna på ett annat sätt men allt skedde inom ramarna, kammarkänslan lämnade mig inte.

Det kändes hela tiden som om gitarristen Jaume Llombart hade mer att ge, och det fick han också visa att han hade i slutet av konserten. Då hade också Al Foster bakom trummorna sitt enda solo.

Annars var det han och kontrabasisten Doug Weiss som agerade motor i bandet. Foster stod för ett pådrivande men ändå känsligt spel och det kändes som en ynnest att få följa hans aktioner på så nära håll. Weiss hade samma driv utan att bli alltför påträngande. Jag föreställer mig att detta är två musiker som vem som helst jazzmusiker skulle älska att ha i ryggen.

På något sätt kändes musikerna i bandet likvärdiga, på samma nivå. Ingen stod över den andra. Men de smälte aldrig ihop till en enhet utan det var fem individuella röster som lät bra tillsammans och som tillskansat sig samma musikaliska känsloläge. Lite likt en del av Chico Hamiltons eller Jimmy Giuffres produktioner. Kanske kan man kalla stilen för intellektuell jazz – det är hur tonerna faller som är det viktiga, det intuitiva hamnar i bakgrunden.