Arkiv | Jazz RSS feed for this section

Sigurdardottir och Schultz gnistrar och glimmar

29 Jan

Det började som ett duoprojekt när pianisten Anna Gréta Sigurdardóttir och gitarristen Max Schultz fann varandra. Men allt eftersom deras komponerande framskred så kände de att det behövdes något mer för att göra musiken full rättvisa, vilket ledde till att de tog in andra instrument i projektet.

Och så här med facit i hand, ett nytt album och den konsert på Fasching som jag bevistade i tisdags, så tycker jag att de gjorde helt rätt.

Två av kompositionerna, en i varje set, spelade de på duo och det lät väldigt fint. Men i övriga låtar fick resten av musikerna på scenen delta, Joakim Milder på tenor- och sopransaxofon, Christian Spering på kontrabas och Magnus Gran på trummor, och det tycker jag gav ett mervärde till musiken.

Jazzen har efter bebop- och hardboperan gått in i en era där konsten att etablera en egen ljudbild betyder nästan lika mycket som musikernas skicklighet.

I det här fallet står melodierna, ofta vackra och lite vemodiga, i centrum, alla skrivna av antingen Sigurdadóttir eller Schultz, eller båda tillsammans. Och alla instrument, möjligen undantaget trummorna, är med och ornamenterar melodin. Ibland rör sig gitarr, piano och sax tillsammans, spelar samma toner samtidigt, ibland går de i varandras fotspår och ibland rör de sig runt varandra ständigt på vandring framåt.

Jag får upp likande ljudbilder i mitt minne, ett album med Keith Jarrett och Gary Burton, där piano, vibrafon och gitarr rör sig runt varandra på ett liknande sätt och ett album med Modern Jazz Quartet där MJQ spelar tillsammans med gitarristen Laurindo de Almeida, där gitarren spelar en liknande roll som Schultz nylonsträngade gitarr gör i detta sammanhang.

Utan några jämförelser i övrigt, någonstans mellan dessa ligger Sigurdardóttirs och Schultz ljudbild.

Anna Gréta Sigurdardóttirs porlande pianospel gifter sig, för att låna en populär term från matlagningen, väldigt fint med Schultz precisa gitarrtoner. Det är för resten en fröjd att höra Max Schultz i ett sammanhang man inte är van vid. Här får solospelandet stå tillbaka för ett vindlande, lyriskt samspel och de enda egentliga soloinsatserna stod Joakim Milder för på sopransaxofonen. Han visade att man inte behöver spela en massa toner för att få uppmärksamhet, han lägger i stället in så mycket i varje ton att det ibland nästan blir smärtsamt. Ibland bidrar Christians Sperings bas till det melodiska, ibland håller han sig, liksom Magnus Grans trummor, lite i bakgrunden, men hela tiden i samklang med de övriga.

Det mesta under konserten var melodiskt och ganska återhållet, men så i andra avdelningen kom ett utbrott där allt det uppdämda fick värka ut, innan allt återgick till den melodiska ordningen.

Det här är musik som gnistrar och glimmar, en överraskande pärla på en jazzhimmel som visar upp alltfler egensinniga stjärnbilder.

Daniel Karlsson Trio – tre som blir ett

24 Jan

Den klassiska pianotrion domineras av pianisten och kontrabas och trummor ger understöd. I Sverige var det bland annat Esbjörn Svensson som ändrade på det. Och ESTs sound föll hela världen på läppen. Därför ligger det nära till hands att ta efter för dagens svenska triokonstellationer.

Men då känner man de svenska pianisterna dåligt. För några månader sedan lyssnade jag till Jacob Karlsson Trio med ett eget sound som hade en del inslag av elektronisk. Och så under onsdagskvällen på Fasching intog Daniel Karlsson Trio scenen, också den med ett eget sound där alla instrumenten bidrar i stort sett lika mycket till ljudbilden.

Daniel Karlsson behärskar pianot till fullo, jag skulle vilja påstå att pianot ibland upphör att vara ett piano och blir en del av Daniel.

Likaså att trion upphör att vara en trio och mera blir en röst, en enhet. Med en populär fras skulle man kunna säga att trions sound blir mer än dess enskilda delar.

Daniel Karlsson bor på Runmarö i den stockholmska skärgården, kanske är det därför jag upplever att han beskriver landskap, väder och vind med tangenterna. Han kan spela många enskilda toner på väldigt kort tid vilket ger en vision av att han målar sina motiv med breda penseldrag, det blir ett mustigt sound som förs med skärgårdsvindarna ut till oss i den i stort sett fullsatta lokalen. Och han kryddar sitt pianospel med elektroniska effekter som han smyger in allt mer ju längre kvällen lider. Vi kunde höra hur det blåste upp och vattnet krusade sig. Men dessa effekter tog aldrig överhanden.

Christian Spering är med kontrabasen hela tiden med och bygger stämningar. Han kan bara genom att upprepa en ton med samma intervall färga en lång passage. I den här trion är han mera medspelare än kompare och han visar att kontrabasen kan vara ett ensembleinstrument jämställt med pianot. Han kryddade också sitt basspel med stråken, som han sparsmakat hanterade.

Bakom trummorna satt en lyhörd Fredrik Rundqvist. Även trummorna blir i det här sammanhanget mera en del i samspelet än ett instrument som ska hålla takten. Dessutom kan man i hans ansikte avläsa musikens slingrande gång. Han kryddar sitt spel med hängande minicymbaler och gonggongar. Han använder dem bara när det är motiverat vilket ger musiken ett mervärde.

Jag sitter så till att jag ofta bara ser Daniel Karlssons ostyriga hår när han böjer sig ned över tangenterna. Men musiken känns inte ostyrig trots att den har snabba skiftningar både i tempo och stämningar. Den har en övergripande struktur som ger den en enhetlighet var den än befinner sig.

Musik kan byggas utav glädje, men för att komma djupare så måste man lägga till en bit allvar i framförandet. Här är det också skärpta sinnen i alla musikens passager som gäller.

För fem år sedan hörde jag Daniel Karlssons grupp på Fasching och tyckte inte den levde upp till förväntningarna efter att ha fått Gyllene Skivan 2014 för albumet ”Fusion for Fish”. Denna gång lever trion upp till förväntningarna efter senaste albumet ”Fuse Number Eleven”. Och det med råge.

Om jazz, ekvilibrism och engagemang

16 Jan

Jazzen är en musikform som öppnar stora möjligheter för utövaren. Men den kräver också en del. Antar man inte utmaningarna hos jazzen så riskerar man att spänningen försvinner från musiken.

När man lär sig spela ett instrument handlar det ofta om att den analytiska delen av hjärnan får jobba, innan spelet sitter och alltmer övergår till den automatiska hjärnhalvan. Man blir allt skickligare på sitt instrument. Men vad händer sen, vad ska man göra med sin skicklighet?

Här tycker jag att jazzen öppnar möjligheter med sin inriktning på improvisation som en del av musiken. Här kan musikerna utmana sig själva. För att utrycka sig populärt, musikern får en chans att gå utanför sin bekvämlighetszon.

Det ger också energi till spelet, energi som kommer av att du måste engagera dig fullt ut för att klara att nå ut till åhörarna. Om man då vänder på perspektivet uppstår frågan om man som åhörare kan märka om spelet går på rutin eller om musikern är engagerad och öppen för nya intryck?

Jag tror det.

Det är mina upplevelser under jazzdagarna i Stockholm som fick mig att fundera kring detta med spänning och energi i musiken. Mina funderingar har inte utgångspunkt i någon musikteoretisk grund, för det har jag ingen, utan i den personliga upplevelsen.

Funderingarna kommer sig främst av att jag var ganska besviken på storheterna som kom till jazzdagarna, ”Art Ensemble of Chicago” och ”John McLaughlin and the 4th Dimension”.

Jag vet att båda grupperna belönades med stående ovationer från publiken och det är just därför som mina funderingar uppstod, varför tyckte inte jag att det var ”bra jazz” när så många andra tyckte det. Eller var det deras långa musikaliska gärning applåderna gällde, för då kan jag instämma i dem.

Men just under jazzdagarna var det ingen av akterna berörde mig nämnvärt. Jag tyckte att musiken saknade spänning.

Så här i efterhand kan jag väl konstatera att det hade olika orsaker.

När det gäller ”Art Ensemble of Chicago” så saknades den spänning som uppstår när olika instrumentalister inspirerar varandra, ger varandra draghjälp, och på så vis lyfter musiken till ett högre plan som de själva kanske inte visste fanns innan konserten.

I Dansens Hus spelade bandmedlemmarna i stort sett aldrig tillsammans, utan man delade upp musiken mellan sig. På det sättet förlorade man mycket av spänningen som ofta finns i jazzen. Och som denna musikform bygger på nästan lika mycket som improvisationen.

När det gäller John McLaughlin and the 4th Dimension så handlar det för mig om att musiken var mera uppvisning än spännande. John Mc Laughlin är ju en enastående gitarrist och kanske ligger det nära till hands att han utnyttjar sitt kunnande till något han tror att publiken vill höra i stället för att utgå från sig själv och sitt band. En populistisk form av jazz.

Jag är medveten om att det fanns kritiker som liknade hans sätt att spela på konserten med John Coltranes saxofon, men det var inte min upplevelse. Och jag är medveten om att merparten av publiken verkade nöjd, men jag tyckte faktiskt att konserten förlorade mer och mer av sin spänning, blev mer och mer uppvisning, ju mer trumslagarna släpptes lösa på sina instrument.

Men även McLaughlins spel kändes mer som uppvisning än genuin utlevelse.

Gitarren är ju ett instrument som ekvilibrister kan lockas briljera med.

Jag såg för några år sedan Ulf Wakenius (i en grupp tillsammans med röstkonstnären Youn Sun Nah och dragspelsekvilibristen Vincent Peirani) där min upplevelse var att mycket handlade om uppvisning. Jag beskrev det då som den mest fantastiska konsert jag upplevt som inte lyckades beröra mig.

En annan världsgitarrist, Bill Frisell, tycker jag nästan alltid är spännande att lyssna till. Men även han kan hamna i musikaliska sammanhang där den andhämtning, den sökande rytm, som hans gitarrspel ger uttryck för, hämmas. I det här fallet besökte han Fasching tillsammans med isländske basgitarristen Skúli Sverrisson. Det var också den senares musik som spelades. Med basgitarren och Sverrissons kompositioner täpptes alla andningshål till. Musiken tjocknade och även Frisells spel förlorade sin spänning.

Det är ju naturligtvis subjektivt vad som berör och inte (och hur man vill bli berörd) men det är också så att briljans förpliktigar, det gäller att använda den på ett sätt som öppnar musiken för publiken.

Jazz kan låta precis som man förväntat sig och på så sätt tillfredsställa sina lyssnare. Men för mig är jazz i sina bästa stunder ett äventyr, öppet för överraskningsmoment. När musikerna, med sin skicklighet som grund, ger sig ut på mer okända vatten. Eller som Blandaren myntade i sitt senaste nummer: ”Konst är det man inte kan. För kan man det så är det ingen konst”.

Brobyggaren Jacob Karlzon tjusade Fasching

29 Nov

Han är engagerad för kulturen, att utövarna ska få uttrycka sig utan att någon talar om för dem vad de får och inte får göra. Och han är lika engagerad i den musik han skriver och spelar.

Det handlar om pianisten Jacob Karlzon som spelade med sin trio på Fasching i onsdags. Mellan låtarna poängterade han vikten av att riva murar och hur besviken han är på att murar åter börjat byggas i världen.

Själv är han mera för att bygga broar. Och i musiken har han lyckats bygga en bro med stor hållfasthet mellan det elektroniska och det manuella, mellan maskinerna och hantverket.

Trots att basist och trumslagare växlat har Jacob Karlzon successivt byggt upp en ljudbild som är ett eget universum och som trion vårdar ömt.

Här har trummorna och basen lika stor betydelse för soundet som pianot, långt ifrån den vanliga pianotrion. Basisten Morten Ramsböl och trumslagaren Rasmus Kihlberg har alltså lika stor del i gruppens framtoning som dess ledare Jacob Karlzon.

Till sin hjälp har Jacob Karlzon, förutom piano, också elektronik som han kan färga musiken med. Och Rasmus Kihlberg har en trummaskin som han kan sätta igång när det behövs. Det är denna bro som trion byggt mellan det elektroniska och det akustiska som gör ljudbilden så egen, man kan nästan tala om en ljudram inom vilken musiken håller sig.

Men har man en ram så finns risken att den kan bli en begränsning för musiken. Det finns också en maskinmässighet i trions musik som skulle kunna göra den enahanda. Risken för instängdhet ser jag dock som minimal då variationen är stor och mycket är tillåtet inom ramen, influenserna är många med malande rock, lättare pop och jazzens improvisationer som några av ingredienserna. Man visar att det går att kombinera elektronik med känslighet, något man börjat tvivla på i dagens samhälle.

Det här spelsättet, där alla har lika stor del i att bygga upp musiken, fordrar mycket av trions medlemmar, och där tycker jag att det är trumslagare Kihlberg som har den största utmaningen, då rytmen har stor del i soundet. Men den glädje och det engagemang med vilken han och de andra tar åt sig kompositionerna gör att det inte finns några tvivel om att konceptet fungerar.

När jag nu sitter på Fasching och lyssnar på gruppen så kan jag kasta alla teoretiska resonemang över bord, vi i publiken blir i det närmaste överfallna av intensiteten i en del låtar, av Jacob Karlzons hisnande löpningar och klangrika nedslag, han är oerhört skicklig, av Rasmus Kihlbergs virtuosa och precisa slagserier och Morten Ramsböls rungande basgångar. Och så drar man ner på tempot, visparna kommer fram och trion låter musiken vila i en tonvagga som gungar allt långsammare. Det är då man hör Jacob Karlzons egen vagga i den klassiska musiken.

Det är tätt, det är samarbete på hög nivå som utan tvekan når ut över scenkanten, ut till oss i publiken. Det handlar om att bygga broar, inte murar.

NBB lyfte fram jubilaren Bobo Stenson på Fasching

30 Okt

Det finns många vitala äldre gentlemen inom svensk jazz. Trumpetaren Jan Allan, saxofonisten Bernt Rosengren, basisten Palle Danielsson och basisten, tillika musikskaparen, Georg Riedel, för att nämna några. Men jag undrar om inte 75-årsfirande Bobo Stenson är den mest vitala.

Denne pianots mästare har jag lyssnat på ända sedan slutet av 1960-talet och gjort det, faktiskt, med allt större behållning.

Sin 75-åriga födelsedag firade han med en tvåveckorsturné tillsammans med Norrbotten Big Band, NBB, som avslutades på Fasching i fredags kväll. Bandet framförde specialskriven musik av utvalda kompositörer med Bobo Stenson som solist.

Musiken är varierad från en intensiv, stormande komposition av Rita Marcotulli till en långsam vacker sång av Lars Danielsson. Övriga kompositörer är svenske trumpetaren Ulf Adåker, isländska pianisten Anna Greta Sigurdardóttir, norske trummisen Tomas Strönen, estländska pianisten Britta Virves och svenske saxofonisten Joakim Milder, som också leder Norrbotten Big Band.

Som extranummer spelade man en komposition av den svenske saxofonisten Börje Fredriksson, som både Milder och Stenson har ett långvarigt förhållande till, dels ingår båda i gruppen Sister Majs Blouse som enbart spelar Fredrikssonkompositioner, dels spelade Bobo Stenson i Fredrikssons grupp redan i slutet av 1960-talet.

Jag vet inte hur Bobo Stensons förhållande till målarkonsten är, men jag tycker att han är den musiker i Sverige vars uttryck ligger närmast måleriet.

Han prövar en melodislinga på flera olika sätt, han kan färglägga genom att sätta en klang som följs av flera, liknande, men aldrig likadana. Ofta använder han korta penseldrag, gör en paus, och går på det igen, ibland dröjande, ibland hittar han ett långt penseldrag som fungerar.

Han blandar kända och okända klanger med korta och lite längre löpningar över klaviaturen. Han behöver inte söka i pianots inre för att hitta sitt eget. Och nå ut till mitt. Han är helt inne i musiken, men det är inga stora gester. Han skakar huvudet när han är på väg in i musikens kärna. En gång har jag sett honom resa sig och spela, men det var länge sedan nu.

Som musiker har han stor integritet. Trots hans stora skicklighet finns inte tillstymmelse till uppvisning i hans spel, allt ser ut att komma inifrån. Det känns som om du kan kika in i hans musik, för den har knappt någon yta. Han hittar hela tiden klanger som gräver djupt i ljudbilden.

Det är musik som påverkar mig men det är alltid svårt att beskriva hur denna påverkan går till. I hans trio, med Anders Jormin på kontrabas och Jon Fält på trummor, väljer man kompositioner med omsorg och med dessa vann trion utmärkelsen Gyllene Skivan för förra årets bästa jazzalbum. På Fasching denna jubileumskväll är det andra som skrivit direkt för Stenson. Men det verkar vara en utmaning han gillar.

Norrbotten Big Band är ju ett väldigt kompetent band med uttrycksfulla egna solister. Och flera av dem får också tillfälle att gå fram till solomikrofonen. Det kändes bra att allt inte enbart handlade om Bobo Stenson denna kväll utan att han fick komma in i handlingen i valda delar, att han fick en plattform att stå på.

Norrbotten Big Band, under ledning av Joakim Milder, är en imponerande och sammansvetsad enhet. De blir inbjudna och de bjuder själva in prominenta gäster som får dela deras arrangemang och deras engagemang i musiken de spelar.

Det finns många fina blåsare, Dan Johansson bland trumpetarna, Karin Hammar bland trombonisterna och Robert Nordmark bland saxofonisterna, för att nämna några av kvällens solister. Men själv blev jag mest imponerad av det komp som NBB består av. Trummisen Sebastian Ågren är ingen traditionell storbandstrummis, han driver på med mer varierat trumspel, vilket jag tycker fungerar fantastiskt bra. Även kontrabasisten Petter Olofsson är en nyanserad pådrivare, som också hade några riktigt fina solon.

Det blev en lång kväll på Fasching, längre än vanligt. Men det var det ingen i publiken som protesterade, snarare tvärtom. Mellan låtarna pratade Joakim Milder på sitt vanliga pedagogiska, lite småroliga sätt. Och så fick kompositörerna förklara sitt förhållande till jubilaren, det blev många lovord. Tomas Strönen nämnde att Bobo Stenson var en av inspiratörerna när han valde jazzen och att albumet ”Underwear” från 1971 ofta gick på skivtallriken i hans ungdom. Här spelade Bobo Stenson i en trio med basisten Arild Andersen och trummisen Jon Christensen.

Jag gick hem och plockade fram den ur skivhyllan och fick lyssna på fantastisk musik av musiker som kom att betyda enormt mycket för den nordiska, ja, den europeiska jazzen. För Bobo Stenson fortsatte det med gruppen ”Rena Rama” vars första inspelning gjordes 1973 och som sedan levde i 20 år. Där kamperade han ihop med bland annat basisten Palle Danielsson, som han sedan kom att fortsätta spela ihop med i Charles Lloyds europeiska kvartett. Bland företrädarna på pianostolen i Lloyds kvartett kan nämnas Keith Jarrett och Michel Petrucciani. Så Charles Lloyd väljer inte vem som helst till sin grupp.

En annan grupp, där Palle Danielsson också ingår, och som fortfarande spelar ihop då och då är Sister Majs Blouse, en konstellation som givit ut tre album under 25 år och som bara spelar kompositioner av Börje Fredriksson. Bobo Stenson har också varit med på enstaka album som blivit svenska klassiker som Bernt Rosengrens ”Note from the Underground” från 1973 och Putte Wickmans ”Happy New Year” från samma år. 2005 återknöt han banden med den friare jazzen han spelade i början i Västerås när han gästspelade i Skånegruppen ”Plunge”. I slutet av 1990-talet spelade han också i Tomasz Stankos grupp, även då tillsammans med Palle Danielsson.

Men hans största skötebarn är den egna trion, som han haft i över 30 år. Basisten Anders Jormin har funnits med hela tiden medan trummisarna skiftat. 1987 hette han Rune Carlsson. Sen kom Jon Christensen, som spelade med Stenson redan 1971, in i bilden och spelade länge trummor i gruppen. Men mästertrummisen Paul Motian har också suttit bakom trummorna i trion.

Sedan 2007 är det Jon Fält som spelar trummor och han har till en del ändrat karaktären på gruppens framtoning. Fortfarande är valet av musik väldigt viktig och den processen får ta lång tid innan man bestämmer sig. Numera handlar det om kompositörer från olika områden, klassisk och världsmusik blandas med jazz och egna kompositioner. Trion har hittills inte haft något tema att samlas kring vid inspelningarna. Men det tycker jag inte gör någonting, det är ändå deras spelsätt som håller ihop albumen. Och det är alltid andlöst spännande att lyssna till trion, särskilt live.

Men denna fredagskväll var det som pianosolist i ett storband som Bobo Stenson framträdde. Men det blir ingen större skillnad, han spelar alltid på samma sätt. Som ändå aldrig är detsamma.

Patrik Boman har plöjt en egen fåra

22 Okt

Och under alltihopa lyser Patrik Boman. Det är lätt att travestera Povel Ramel när man ska beskriva den fine basistens senaste skapelse ”Ambivalent”. Han håller sig längst bak på scenen, men därifrån vandrar han så tungt att det inte finns en chans för hans medmusiker att gå vilse.

Det är också han som skrivit den musik bandet framför. Patrik Boman har som kompositör och arrangör en egen fåra i svensk jazz. Den ligger långt ifrån avantgardet och det experimentella, närmare det som varit. Det är lite souligt, lite bluesigt och jag tror Art Blakey ler i sin himmel när han hör musiken.

Det handlar om klart utmejslade slingor som bandet förankrar hos publiken, ofta genom att blåsarna spelar unisont. Slingorna återkommer sedan under solorundan som diskreta bakgrunder. Det är musik som står stadigt i jazzens rötter och som inga stormar kan välta.

Det är ingen musik som upprör eller förargar, snarare stryker den medhårs. Och det svänger bra när kompet drar i gång. Soloinsatserna är i samma anda. Gitarristen Max Schultz hänger på tonerna. Pianisten Carl Orrje och trombonisten Hampus Adami är också med på tåget. Den enda som bryter av, som oroar lite, är altsaxofonisten Johan Hörlén med sitt mer uppbrutna sätt att spela solo.

På det album som gruppen gav ut 2017 var det Amanda Sedgwick som spelade altsax och hon har en mer flytande spelstil. Kanske behövs det lite mer oro, kanske hade det varit bättre med en svängigare saxofonist. I det stora hela spelar det ingen roll.

I denna form av jazz betyder kompet mycket för att få musiken att nå ut och här fanns under konserten, förutom Patrik Boman, Per Ekdahl på trummor. Det var första gången han uppträdde i denna konstellation. Men det är konstigt, sånt märks nästan aldrig när det gäller jazzmusik.

Patrik Boman ledde tidigare ett band han kallade ”Seven Piece Machine”. Dagens band ”Ambivalent” går i samma stil. Ordet ambivalent kan stå för tvehågsen eller vankelmodig. Men det är så långt från upplevelsen av bandet man kan komma.

Konserten på Plugged Records i Gamla Stan var den fjärde och sista jag besökte under Stockholms jazzvecka. Alla dessa konserter har varit utsålda. Så nu har vi väl ett år av gles publik framför oss innan lokalerna fylls igen. Eller….

John McLaughlin & The 4th Dimension har fastnat i formen

21 Okt

Jag har bara lyssnat sporadiskt på gitarristen John McLaughlin efter det att fusiongruppen ”Mahavishnu Orchestra” slutade sina dagar. Jag har alla album gruppen producerade i hyllan och var fascinerad av deras musik.

Men jag såg aldrig gruppen på scen så när jag nu under Stockholms Jazzdagar hade chansen att få se legendaren McLaughlin live så tog jag den.

Nu heter hans grupp ”The 4th Dimension” och de spelade på Lilla Cirkus scen inför en fullsatt och redan från början entusiastisk salong.

Det var maskulin, muskulös musik som exekverades. Musikerna såg ut att ha kul på scenen, de gav varandra menande blickar, stöttade och log åt varandras hyss.

Vi i publiken fick oss till livs låtar ur McLaughlins förflutna, från tiden med ”Mahavishnu Orchestra” och hans efterföljande grupp ”Shakti”.

Men jag upplever inte att det finns samma fokus i musiken som då. Jag kommer på mig själv med att undra vad ”4th Dimension” har för mål med sin musik, förutom att visa upp sin skicklighet för publiken.

För det är skickliga musiker, John McLaughlin (gitarr) och Etienne Mbappe (elbas) är ekvilibrister på sina instrument och Gary Husband (keyboard och trummor) och Ranjit Barot (trummor) kommer inte långt efter.

Det är en musik som görs till synes utan ansträngning, man behöver inte jobba för resultatet. Eller rättare sagt, man jobbar hårt men inte för att finna nya vägar utan mera för att ge publiken precis det som man kommit dit för att få höra. Och det verkar fungera av publikjublet att döma. Någon slags jazz(fusion)musikens populism.

Jag, som inte lyssnat på McLaughlin sedan Mahavishnus dagar, tycker att meningen med musiken, dess själ, har gått förlorad någonstans på vägen. Det östes på friskt även hos denna orkester. Men där upplevde jag att det fanns ett genuint intresse för ljudbilden, att väga olika storheter i musiken mot varandra, att stanna upp och tänka innan man går vidare.

Kort sagt, det var mera nyanserat än det jag nu fick lyssna till.

Visst fanns det ekvilibrism även då, men jag upplevde den som delar av något större, medel för att nå ett mål.

I ”The 4th Dimension” målas det med breda penseldrag. Att stanna upp i steget och se sig omkring är inte att tänka på.

Annars finns det en ytlig likhet mellan ”Mahavishnu Orchestra” och ”The 4th Dimension” i sättningen med gitarr, keyboard, elbas och samma typ av febril hårtslående trummis.

Kanske handlar det om att bandet fastnat i formen och låtit den vara styrande för musiken, och inte målet som fanns där från början. John McLaughlins guru Sri Chinmoy hade ”strävan” som ett nyckelord i alla livets dimensioner. Jag ser ganska nöjda och mätta, om än skickliga, musiker på scenen. på något sätt känns det som om John McLaughlins musik tappat sin andlighet, blivit mera världslig, mera krass.

Hur som helst, det som jag upplevde som häftigt med ”Mahavishnu Orchestra” känns numera mekaniskt.

John McLaughlin kastar ur sig sina intervallöpningar och det känns mitt i ekvislibrismen lite slentrianmässigt. Han har gjort det så många gånger att han inte behöver anstränga sig, inte hitta på något nytt.

Och bakom honom finns den skicklige basisten Etienne Mbappe. Jag tycker verkligen att han är skicklig, har ett väldigt driv som skjuter musiken framför sig. Keyboardisten Gary Husband kan man vila i ibland, när han spelar en ton i taget, men när han går över till trummorna är det duell på gång, duell med den andra trummisen Ranjit Barot.

Det blev mer och mer trumsolo ju längre konserten pågick och det är det instrument som är svårast att spela solo på utan att det blir fråga om enbart uppvisning.

Men publiken verkade få vad de ville ha.

Själv gick jag hem och satte på albumet ”Extrapolation”, John McLaughlins första i eget namn, och lyssnade till hur det skulle kunna låta.