Arkiv | Jazz RSS feed for this section

Häftig jazz med Angles 9

24 Maj

Jag vill göra klart från början: det här är ett av de häftigaste band jag vet.

Martin Küchen heter bandledaren och kompositören som borgar för denna häftighet. Hans band, Angles 9, talade han under kvällen om som en kennel. Det är jyckar som kanske inte skulle vinna priser på en hundutställning, deras hår alltför vildvuxet. Men hårets trimning har ju som tur är ingenting med musikalisk skicklighet att göra.

Küchens kompositioner blir byggstenar i de långa stycken som framförs från scenen kallad ”Under Fontänen”, och som ersätter Kulturhusets scener. Musikerna bygger upp, raserar och återuppbygger kompositionerna.

Som lyssnare känner jag att bandet står helt på min sida. Ibland får jag känslan av att det gäller liv eller död och att musikerna kämpar för allas våra liv.

Starten på varje nummer är lovande men på vägen dyker det upp hinder att övervinna, men även öar av fantastiska stunder.

Ibland svänger musiken våldsamt, det handlar om allt eller intet. Men det finns även lugnare stunder, där basen får agera ensam, eller altsaxofonen får pipa rakt ut i luften.

Musiken pendlar mellan balkanbrass och new orleansk begravningsmusik. Eller… jag tror inte Martin Küchen skulle hålla med. Och han har nog rätt, det finns inga referenser som håller när det gäller den här musiken.

Det kuriösa i sammanhanget är att i denna blåsardominerade musik så är det Torbjörn Zetterberg vid den rungande kontrabasen och Konrad Agnas bakom trummorna som känns som de viktigaste musikerna. De sätter agendan. Skulle de fallera så rasar hela byggnaden ihop. Och de hörs, rakt igenom trumpeter och saxofoner.

Nästan lika viktiga för byggnaden är Alexander Zethson bakom keyboarden och Mattias Ståhl vid vibrafonen. Zethson håller ställningarna när andra ger sig ut på de utstående balkarna och Ståhl broderar runt temat när han inte hjälper Zethson att bygga ställningar.

Med denna grund att stå på behöver blåsarna bara bygga på, de behöver inte mura några grunder, det är redan gjort.

Det blir ett otroligt tryck, men det varieras efter behag. Ibland blåser alla unisont, ibland blåser saxofonerna, Martin Küchen (mestadels altsax) och Eirik Hegdal (barytonsax) temat och någon av, eller båda, trumpeterna (Magnus Broo och Goran Kajfes) lägger sig ovanpå och broderar, eller vräker ur sig. Samma sak gäller för trombonisten Mats Äleklint.

Det är inte utan att Martin Küchen skapat sig en egen nisch inom den svenska jazzen, och den ska vi vara väldigt rädda om.

Självklart blev det ett extranummer. Och väl där överöste bandet oss i publiken med ljud tills öronen inte tålde mer. Så det blev ett naturligt slut på en häftig konsert.

Annonser

Antydningarna saknas i Frisells och Sverrissons samarbete

15 Maj

Gitarristen Bill Frisell har jag följt genom åren, mest via hans olika album. Men jag lyssnade också till honom 2011 när han tillsammans med en ensemble gästade Uppsala Konserthall och framförde musik till projicerade äldre porträttbilder från landsbygden i Arkansas.

Hans musik handlar ofta om vackra melodier, gärna country- och americanainspirerade, som han sällan spelar rakt av, han har svårt att lämna den ytliga skönheten ostörd.

Men någon gång ibland kan han plötsligt låta som en instrumental countrygrupp, utan något annat än melodin. Och jag kommer på mig själv att sitta och le.

Men så, i nästa stund, prövar han melodin igen, söker dess innersta väsen.

Jag bekänner, jag blir lycklig av denna musik, av denna musikant.

Och så dyker han upp på Fasching. Bara några dagar efter det att saxofonisten Joe Lovano var där. De två världsstjärnorna som har en hel del gemensamt, för närvarande handlar det bland annat om den lite dröjande, sökande spelstilen.

De har spelat tillsammans i Paul Motians grupper, där de fått utveckla spelsättet, eller kanske är det snarare så att Motian engagerade dem för deras sätt att spela.

Bill Frisell är gitarristen som alla vill spela med. Han både smälter in och tillför spänning i grupperna.

Det är därför inte så konstigt att den isländske basgitarristen Skúli Sverrisson skrivit musik som Bill Frisell framför tillsammans med honom. Och som sista anhalt på deras gemensamma turné intog de Faschings scen.

Sverrisson har bland annat arbetat tillsammans med Lou Reed och David Sylvian. Han har skrivit musik till dansföreställningar, film och teater och han har gett ut flera album under eget namn.

Konserten sker med hög koncentration i ett set på lite över en timme.

Sverrisson sitter med sin basgitarr mitt emot Bill Frisell på scenen, men verkar hela tiden i sin egen värld. Frisell söker hans blick, mellan blickarna på notbladen, men får den nästan aldrig tillbaka. Deras gitarrsamarbete är ändå oklanderligt.

Musiken är vad jag skulle kunna kalla vibrerande kammarmusik. Men antydningarna, som Frisells musik är full av annars, är nästan helt borta. Melodierna lyfts fram utan att man prövar dem, som drömlika utflykter.

Sverrisson fyller med sin basgitarr ut alla tomrum i Frisells spel, och lite av den rymd som är Frisells kännemärke går därmed förlorad, den rymd som han burit med sig under alla år och som landade så fint i hans senaste album ”Music IS”.

Jag kan inte komma ifrån att en del av Frisells personlighet som gitarrist går förlorad i detta samarbete, hur skicklig Sverrisson än är med sin basgitarr. Eller kanske just därför.

Men det finns ett drömskt drag i musiken som också är ett återkommande tema i Frisells musik och jag kan plocka fram titlar ur hans tidigare produktion som ”Like dreamers do” och ”Blues Dream”.

Efter varje avslutad låt spänner Frisell läpparna så en del av tänderna blir synliga, ett försynt leende från en framstående artist, en gitarrist som skapat ett eget drömskt universum mitt emellan den fria jazzen och den folkliga amerikanska musiken, eller rättare sagt med fötterna i båda dessa genrer.

Jag reser mig och bugar inombords för denne tystlåtne musikant som nästan generat tar emot applåderna som strömmar emot honom och Skúli Sverrisson vid avslutat värv.

Joe Lovano berättade historier på Fasching

11 Maj

Mitt intryck, efter att ha lyssnat igenom ett antal album, är att Joe Lovano är en saxofonist som verkligen talar till oss genom sitt instrument. Jag har hört honom i egna grupper, men oftare tillsammans med trumslagaren Paul Motian och gitarristen Bill Frisell i den förres trio.

Han kan skälla, han kan tala tyst och inställsamt, men oftast talar han fort och ivrigt för att få ur sig det han vill säga.

Jag vet faktiskt ingen blåsare som talar så direkt till oss lyssnare, vars tonspråk är så likt det mänskliga talet.

I torsdags kom han till Fasching och det visade sig att han med stigande ålder blivit mera dröjande, mera sökande i sitt spel.

Han låter inte längre lika ivrig även om han då och då under konserten höjde rösten och nästan spottade ur sig vad han ville säga.

Med sig på scenen hade han pianisten Marilyn Crispell och trumslagaren Carmen Castaldi.

Utmärkande för musiken var att alla tre berättade sin historia, ingen målade bakgrunder. Noterna fanns där framför deras ögon men de verkade mera vara stolpar att ha som utgångspunkt än noteringar att slaviskt följa. Samspelet fungerade väldigt väl utan någon bakgrund och ibland bröt någon av musikerna ut i en egen berättelse.

Ur en swingälskares perspektiv kunde många stycken låta som evighetslånga introduktioner, intron som inte ledde till någon fortsättning. Och nog kunde musiken kännas meditativ, ja, nästan stillastående. Men om man lägger andra perspektiv på den så skulle jag säga att musiken är beskrivande, eller ännu hellre berättande. Det är platsen och vad som händer just där som är det viktiga, inte att till varje pris komma därifrån, komma framåt.

Musikerna berättar historier som utgår från platsen, där stämningarna skiftar, där dramatik avlöser stiltje och tvärtom, där Marilyn Crispell får luften att vibrera efter att stiltjen fått oss att luta oss tillbaka. Hennes berättelser är de mest dramatiska, och hon har en teknik som är anpassad till denna form av dröjande musik där stämningarna skiftar.

Koncentrationen är total hos trumslagaren Carmen Castaldi. Jag har nästan aldrig sett en trummis som varit så uppe i musiken, varje nästan ljudlöst visp, varje petning med pinnarna på cymbalen, varje slagserie med klubborna betydde något för honom. Och för musiken.

För mig behöver musiken inte svänga på traditionellt sätt, bara den berör. I Joe Lovanos nuvarande musik finns ett konsekvent drag som omfattar både de lite dröjande resonerande partierna och utbrotten.

När konserten var slut och publiken ville ha mer, så kom Lovano ut från musikerrummet helt ensam, spelandes på sin tenorsaxofon. Och han stannade på golvet nedanför scenen precis framför mig, framför min stol, och spelade. Och det kändes som om han för mig berättade en historia på den lovanska dialekten som jag sedan kunde bära med mig ut i natten. Den handlade om att det är viktigt att dröja, att tänka efter, om man är tvärsäker från början blir det aldrig någon bra musik. Eller något spännande liv.

När larmen tystnar – musik av Mattias Risberg

11 Apr

Allvar med glimten i ögat, i ena sekunden dramatik, i nästa komedi.

Det händer på Fasching en vanlig tisdagskväll. Jag följer kompositören och klaviaturspelaren Mattias Risberg med blicken. Han pendlar från djup koncentration till hjärtliga leenden.

När han reser sig från klaviaturen är det för att skapa tystnad när det larm han med hjälp av sina musiker har skapat är som värst. Men bara för en sekund, sedan får våra öron vad de tål igen.

Jag upplever att just kontrasterna är utmärkande för musiken i hans verk ”Mining”, där han tagit intryck från hans uppväxtmiljö vid Stripa gruva i Bergslagen som utgångspunkt.

På Fasching handlar en hel del om tystnaden och larmet. Jag tror att Mattias Risberg vill få oss att förstå att det är två sidor av samma mynt, gruvan och skogen, stressen och lugnet.

Larmet och tystnaden finns runt omkring oss och vi har båda sidor inom oss.

Så när violinisten och marimbaspelaren Josefin Runsteen och trummisen Jon Fält tävlar om vem som kan spela tystast är det både roligt och seriöst, en lek som övergår i allvar. Kontrasterna går i varandra.

Eller när Fredrik Ljungkvist tar i för kung och fosterland i kvällens mest uttrycksfulla solo. Han gör det genom att kasta åt oss en ton i taget. larmet bakom honom stegras och han står där med ett enormt oflyt som han ändå bemästrar, gör något med. Ansträngningen att få oflytet att ändå flyta syns väldigt påtagligt på honom, han grimaserar och svetten rinner. Han förenar staccato med flyt och får oss att förstå att det går.

Jennie Abrahamssons sång är ofta lika enstavig, en stavelse i taget. Det ger eftertryck åt orden men det blir svårare att ge oss en berättelse.

Av de ord jag uppfattar verkar det handla om Mattias Risbergs yttre verklighet, gruvdriften, och kopplingen till vårt inre, att gräva, att borra och att spränga, kanske gränser, gränsen mellan oss själva och verkligheten. Så att vi ska känna oss som en del i både larmet och tystnaden.

”Det är ingenting som tjudrar musiken vid just Stripa”, har Mattias Risberg sagt, underförstått att musiken är gränslös.

Kommen så långt i mina tankar dyker en replik upp från en av mina bordsgrannar på konserten. Han konstaterade helt kort: ”kul musik”. Detta triviala uttalande tar ner mina tankar på jorden. Men våra upplevelser kan leva sida vid sida, rymmas på samma mynt. Musiken har ingen semantik.

En annan bordsgranne uttryckte sin upplevelse som så: ”det känns som att jag börjar bli gammal”. Underförstått: jag förstår inte längre den nya jazzen som kommer fram.

Men den lever ju samtidigt med all annan jazz, det är en del av den musik som existerar nu och som fritt rör sig över gränserna. Alla former får plats och vi behöver inte förstå allt.

Så är det med Mattias Risbergs musik. Den passerar gränser hela tiden. Charles Mingus har nämnts som en inspiratör. Men även rockscenen, jag kan till exempel höra beröringspunkter med King Crimson.

Dessa gränsöverskridanden är raka motsatsen till tendenser i dagens politiska värld, där fler och fler vill skydda gränserna från intrång. Inom musiken överskrider man gränser, nu mer än någonsin.

Och så gör också Risberg. Han gör det med hjälp av slingor som han snitslar på klaviaturen åt sina medmusiker att följa, slingor som ska bilda en grund för dem i deras utflykter.

Eller så lägger han ut stegringar som musikerna följer högre och högre upp i atmosfären. Och där kan vi i publiken höra kontrasterna i ljudlandskapet och följa med på resor där vi inte behöver några pass.

Och musikerna, förutom de nämnda även Dan Berglund på kontrabas och David Stackenäs på gitarr, anstränger sig för oss så att svetten lackar.

Och avslutningsvis dirigerar Mattias Risberg orkestern i ett nummer som enbart består av larm och tystnad, växelvis, i flera minuter.

När jag lämnar Fasching ligger det en uteliggare och sover, inlindad i filtar, utanför Oscarsteatern, och på restaurangerna sitter folk och tar ett sista glas. Nattens tystnad är på väg att lägga sig. Och tisdagen övergår sömlöst i onsdag. Och vi vaknar till stadens larm.

Glöm inte bort Bo Lindenstrand

10 Apr

Jag har en LP-skiva, inspelad 1984, i min samling som jag då och då tagit fram och spelat. För att jag gillar den, den är sympatisk och ärlig och altsaxen lyser.

Och varje gång har jag undrat: vad gör Bo Lindenstrand i dag? Ty det är han som spelar altsaxofon på skivan och som jag förstått det av baksidestexten så var han ingen vanlig musiker. ”Bo Lindenstrand är en inspirationsmusiker. Han kan inte bara vara habil, flyger han inte högt så händer ingenting alls. Men när han flyger, så flyger han högre än de flesta”, skrev Gunnar Lindqvist då, i mitten av 1980-talet. Han konstaterade också att Lindenstrand hade höga krav på sig själv, men även på det instrumenttekniska. Så mycket skulle klaffa för att han skulle kunna få ut det bästa av sitt kunnande.

Och som sagt, plattan är en av de skivor som inte fått stå i fred i min samling.

Så, häromdagen, dök det upp ett meddelande från Plugged Records att det är dags för en konsert där vi ska minnas Bo Lindenstrand som dog 2017. Och samtidigt ger man ut en dubbel-cd med liveinspelningar som Lindenstrand gjorde mellan 2008 och 2013. Han har alltså fortsatt spela (eller tagit upp det offentliga spelandet igen?) men gått under min radar, jag erkänner dock att den inte är helt tillförlitlig så radarman jag var i lumpen.

Jag har alltid trott att LP-skivan skulle bli det enda album som denne fine saxofonist skulle ge ut. Men nu dök det upp något som gjorde att jag kunde fortsätta lyssna på Bo Lindenstrand.

Jag märker när jag lyssnar på albumet att han fortsatt att utveckla sitt spel. Inte så att han växlat genre, han spelar fortfarande den bebop-baserade jazz, med Parker i botten, som han gjorde 1984. Det handlar mera om uttrycket, omsorgen om melodierna, om färgningen av tonerna, om detaljer som slipats. Man kan också ana ett ökat självförtroende.

Men beroendet av inspiration och omgivning har nog inte lämnat honom helt, hans dagsform varierar en del mellan speltillfällena. Men det är inget som stör lyssnandet.

Han verkar, under dessa år på 2000-talet, ha spelat relativt frekvens, vilket indikerar att han känt sig mer bekväm både med sig själv och sina medspelare.  Det visar också det faktum att han tagit upp Coltrane-låtar på repertoaren. ”Jag gillar det men jag kan inte spela det”, sa han då, i mitten av 1980-talet. Men på cd:n spelar han dem. Så något måste ha hänt fram till åren runt 2010.

Han verkar ha funnit balansen i framförandet, i kommunikationen med publiken. Och faktiskt flyttat sitt spel en bit från Parker och ett steg närmare den på 1980-talet ouppnåelige Coltrane.

Att vi har denna dokumentation av Bo Lindenstrands konstnärskap kan vi tacka Christer Ädelqvist för, som följt altsaxofonisten på småklubbar runt om i Stockholm. Tekniskt är kanske inte alla inspelningar av högsta kvalitet, men Ädelqvist har alltid sett till att Lindenstrands spel hörs i förgrunden, ibland till förfång för andra instrument.

Så nu i tisdags var det release av skivan och tillika minneskonsert på Plugged Records i Gamla Stan. Jag måste säga att det kändes lite konstigt att det var en gitarrist, som inte spelar med Lindenstrand på cd:n, som stod i förgrunden i de flesta låtarna.

Det kändes också konstig att ingen berättade något om Bo och hans musik. Jag satt med många frågor, bland annat vad han gjorde mellan LP:n 1984 och den första liveinspelningen på den nya cd:n 2008. Och hur han såg på frijazzen, han deltog 1970 i en Sven-Åke Johansson-komposition som spelades in på skiva och som jag också hittade i mitt cd-arkiv.

Och det kändes också lite konstigt att ingen av låtarna som spelades på minneskonserten fanns inspelade på skiva, varken på LP:n eller cd:n (med lite god vilja kan man dock säga att låtarna som spelades var i samma anda).

Det som minde om Bo Lindenstrand var att en del av musikerna hade spelat ihop med honom på 2000-talet. Basisten Per-Ola Gadd deltog nu i tre låtar (Patrik Boman tog resten av basjobbet), trummisen Ali Djeridi och pianisten Göran Strandberg satt med hela konserten. På gitarr fanns Max Schultz med på konserten, men han finns inte med i någon av inspelningarna på plattan.

Schultz är ju en skicklig gitarrist och här rörde sig hans spel som ett snabbtåg genom landskapet. Det flöt på men utan att kontrasterna blev så stora.

För mig var den stora behållningen pianisten Göran Strandberg. Om Schultz är ett snabbtåg så är Strandberg mera ett ryckigt lokaltåg. Han bryter liksom upp sitt solospel i sekvenser, växlar hela tiden ansats.

Han gav ett spännande intryck och höll hela tiden min nyfikenhet vid liv. Vad kommer nu, vad händer härnäst?

Och det är en fråga man kan ställa även när det gäller Bo Lindenstrands eftermäle. Ty han är värd större uppmärksamhet än han fått, det kan jag konstatera när jag lyssnat färdigt på dubbel-cd:n ”Bo Lindenstrand Live”.

Dubbla känslor inför Malin Wättring 4

24 Mar

Frågan är var gränsen mot konstmusik går, säger min bordsgranne i pausen på konserten med Malin Wättring 4. En berättigad fundering. För vi kan väl konstatera att gränsen är minst sagt flytande, i alla fall denna onsdagskväll på Fasching.

Men det är jazzmusiker som står och sitter på scenen. Och musiken böljar från stiltje till storm, hela tiden varierar instrumenten både styrka och hastighet. Men det behöver inte vara samtidigt. Ett instrument kan spela dubbla hastigheten mot ett annat, ett instrument kan spela dubbla styrkan mot ett annat. För att sedan byta roller.

Ibland spelar bara två instrument mot varandra. Det kan vara trummorna mot basen, eller pianot mot saxofonen.

Och ibland ljuder ett instrument ensamt. Jag skulle inte säga att det är ett solo i ursprunglig ”jazzig” mening. Det handlar mera om att man tar över en del av helheten en stund.

Förra gången jag hörde Malin Wättring på Fasching var musiken helt fri, hon gästade då Susanna Risbergs trio. Den här gången har Wättring skrivit ett antal kompositioner som kvartetten framför på sitt eget sätt.

En del av kompositionerna är väldigt vackra men de spelas sällan rakt upp och ner, i stället prövar musikerna kompositionerna på olika sätt.

Men så, som sista låt, spelas en komposition med melodin hela tiden i fokus, den oändligt vackra och sorgsna ”Ending”. Vackert så det gör ont. Eller rättare sagt, jag konstaterar att det borde göra det. Ty för mig fattas den sista pusselbiten för att bandets musik ska nå mig ända in i själen. Att de når varandra på scenen står helt klart.

De kan överraska varandra, det syns på deras leenden, men eftersom vi i publiken, eller jag kanske bara ska prata för egen del, inte är lika insatta i musikens ramar så når inte överraskningseffekten riktigt ut över rampen. Den når inte riktigt in i mig.

På något sätt upplever jag att kvartetten är inkapslad i sin egen musik, att de har sina egna referensramar som de byggt upp under sju år tillsammans.

Det vore den sista pusselbiten, att mer av musikens kärna sipprar ut till mig i publiken, att jag känner mig mera delaktig. Förutsättningar finns, då det är musiker av högsta klass som spelar på scenen.

Malin Wättring måste vara en av Sveriges ledande saxofonister. Hon har en förmåga att använda både tenorsaxen och sopransaxen på ett otvunget sätt, hon växlar mellan starkt och svagt, mellan snabbt och långsamt utan att det skaver en enda gång.

Och hennes medmusikanter är även de väldigt skickliga på sina instrument. Naoko Sakata har funnit sin stil vid pianot. Hon hamrar gärna in sina budskap med alla fingrar samtidigt, men kan plötsligt bryta ut i halsbrytande tonföljder.

Anna Lund har en påhittighet som få trummisar, möjligen Jon Fält undantagen, utan att det går ut över helheten.

Och basisten Donovan von Martens finns hela tiden öppen för att prata ut med den i kvartetten som vill.

Så som sagt, förutsättningar finns för att den sista pusselbiten ska kunna läggas på plats. Att jag ska bli mera delaktig i denna vackra, bråkiga, skickligt utförda musik.

Svante Thuresson i gott sällskap

15 Mar

Det slår mig när jag under onsdagskvällen ser Svante Thuresson äntra den lilla scenen på Plugged Records i Gamla Stan hur skönt, ja, nästan nödvändigt, det känns att han är tillbaka i jazzen. För det finns en stor brist på svenska manliga jazzsångare i dag.

För mig har Svante Thuresson alltid funnits. Så känns det i alla fall. När jag började intressera mig för svensk jazzmusik var han redan där och året när jag blev myndig blev han medlem i Gals and Pals, en av de grupper vi ungdomar lyssnade till och gillade. Trots att det var en sånggrupp, annars var det instrumentalister som gällde.

Och det var något visst med just Svante Thuresson, något som gjorde att vi tyckte att han stack ut.

Han blev känd för att vara hippare än alla andra. Historien om Hip Man Thuresson startade väl egentligen med the Eurovision Song Contest 1966 när han sjöng Bengt-Arne Wallins (melodi) och Björn Lindroths (text) ”Nygammal Vals” tillsammans med Lil Lindfors. Melodin kom tvåa i finalen och en av textraderna Svante Thuresson sjöng löd: ”Du simma långsamt, var lite hipp…”.

Sedan tog Beppe Wolgers upp tråden när Svante Thuresson 1995 sjöng in en skiva där den amerikanska sångbokens låtar fick svensk text av Beppe. Här återkom ”hip man” och ”cool som en swimmingpool” i texten och albumet döptes till ”Jag är hip, baby”.

Men själv vet jag inte om det var just hip som Svante Thuresson var. För mig handlade det nog mera om hans röst. Den nasala. Och tonläget. Det ovanligt höga.

Det gjorde att hans sång blev helt omisskännlig.

När man går tillbaka och skärskådar Svante Thuressons sångarliv så ser man att han inte gjort så särskilt många renodlade jazzplattor. Men som han själv påpekade under konserten i onsdags så har han gett de flesta låtar han spelat in genom åren, även schlagers, en jazzkänsla i framförandet.

Och för mig är Svante Thuresson främst jazzsångare som med sin sångteknik är unik i Sverige. Han har inte samma tryck i rösten som en del andra sångare, ibland kan rösten till och med upplevas som lite vek, men han har något annat, en närhet till sina texter och till publiken. Han har dessutom en tonträff som få och ett sätt att brodera som inte går till överdrift men som finns där som ett smycke som går utmärkt ihop med hans övriga framtoning.

På konserten, som också är en albumrelease, har han med sig Claes Crona på piano, Hans Andersson på kontrabas och Johan Löfcrantz Ramsay på trummor. Det är ett oerhört stabilt komp.

Claes Cronas pianospel lämpar sig väldigt väl för detta sammanhang. När Svante Thuresson sjunger lägger man knappt märke till Crona och när han tar ett solo träder han fram ur bakgrunden men utan att rubba den stämning som byggts upp. Samma anda präglar också Hans Anderssons basspel och Johan Löfcrantz Ramsays trummor. Tillsammans med pianot ger de Thuresson en solid grund att stå på. De bara finns där utan att man tänker på den. Och börjar man tänka så hör man hur tätt de väver. Sömmarna går i varandra utan glipor.

Hans Andersson måste vara i topp av svenska basister när det gäller varierad ”walking bass” och Löfcrantz Ramsay väljer hela tiden rätt spelsätt för att understödja stämningen i låten. Dessutom står han för kvällens finaste solo, sparsmakat men väldigt uttrycksfullt.

Inom jazzen kan man utmärka sig som bråkig friformare, eller som skicklig solist, men här är det en trio som utmärker sig genom att vara den perfekta uppbackaren för en sångare.

Det är bara det att Svante Thuresson inte vill stå fram som stjärnan i gruppen, han ser sig själv som en av musikerna i kvartetten, vilket man manifesterat i namnet på albumet, ”Four”, vilket också är namnet på titelmelodin, skriven av Miles Davis och textsatt av Jon Hendricks.

Men Svante Thuresson får nog finna sig i att det är han som är stjärnan, den som publiken kommer för att lyssna till, medmusikanterna må vara hur duktiga som helst.

Låtarna i övrigt följer samma mönster som ”Four”. Ofta är det kända låtskrivare som komponerat men melodierna är inte så ofta spelade. Det är låtar som Svante Thuresson gillat när han hört dem och som han samlat längst ner i byrålådan, men som han nu plockat fram.

Och det var på tiden att det blev ett nytt jazzalbum från Svante Thuresson. Som 82-åring har han den unika rösten i behåll, kanske lite patinerad, men det tycker jag bara gav ett mervärde till konserten.