Arkiv | Jazz RSS feed for this section

Ekestubbe och Toresson i lyckat samarbete

24 Jan

Inom pop- och rockmusiken var ”cover” länge ett skällsord, att man sjöng någon annans låt. Med teveserien ”Så mycket bättre” fick begreppet ”cover” en annan och mer positiv betydelse. Tittarna upptäckte att artisterna kunde göra egna annorlunda versioner av låtarna som lät minst lika bra som originalen.

Inom jazzmusiken har ”cover”, i den mån begreppet över huvud taget använts, aldrig haft en nedlåtande klang. Snarare tvärtom, musikerna spelar friskt varandras kompositioner och ingen blir upprörd för det.

På Fasching i tisdags fick vi i publiken höra idel ”covers”, de flesta ur den amerikanska sångboken. Och det var ingen i publiken som misstyckte. Tvärtom verkade publiken väldigt nöjd.

Att ett jazzband under en kväll bara spelar låtar som inte är original kanske ändå är lite udda, numera är det vanligt att musikerna i bandet skrivit åtminstone några av låtarna. Men så var alltså inte fallet när det gällde tisdagens spelning, som också var releasekonsert för ett nytt album.

Det var Filip Ekestubbe Trio förstärkt med tenorsaxofonisten Klas Toresson som äntrade Faschings scen. Musiken de framförde var melodisk, flödande och, vill jag påstå, leende. Men jag vill inte gå så långt att jag kallar den glad, då den hurtighet som krävs för epitetet ”gladjazz” saknades. Vilket jag i min tur är glad över.

Däremot fanns noggrannheten, främst manifesterad i Klas Toressons saxofonspel. Han vårdade tonerna och var noga med dem ned till minsta detalj.

Klas Toresson har en bakgrund i Kustbandet och har sedan förekommit i olika sammanhang. Men jag föreställer mig att just denna konstellation är särskilt passande för hans spel och han såg också ut att trivas alldeles förträffligt på scenen.

Och som sagt, han vårdar sitt spel noga, vilket gör att han kan klara av det nya albumets titellåt ”Where Or When” med knappt styrfart utan att för ett ögonblick tappa fokus.

Mellan låtarna pratar både han och pianisten Filip Ekestubbe om inspirationskällor och här nämns till exempel saxofonisterna Stan Getz och Ben Webster. När det gäller pianospelet nämns Oscar Peterson och Bill Evans.

Själv tycker jag att Ekestubbes främsta egenskap, förutom en eminent teknik, är hans tajming. Det gäller både solospelet och, vilket verkligen gynnar helheten, hans inpass bakom tenorsaxofonen.

Daniel Fredriksson bakom trummorna kan mycket, men det här att få musiken att svänga och spricka upp i leenden, det tror jag är hans bästa gren.

Ljudbilden kompletteras av kontrabasisten Niklas Fernqvist. Han är följsam, men utan att ställa sig in. Ofta hör man en ”walking” bas med välfunna variationer. Några fina solon kompletterar bilden av en basist med känsla utöver det vanliga.

Bandet som helhet lämnar ingenting åt slumpen, omsorgsfulla i allt. I det sammanhanget kan också, inom parentes, nämnas att alla fyra bär kostym och att två av dem till och med har näsduk i bröstfickan. Men noggrannheten betydde inte att det saknades spelglädje. Tvärtom, låtarna framfördes med synbar lust och känsla.

Bandet spelade ett flertal ballader och de förkunnade också från scenen att de älskade att framföra denna långsamma musik. Det hindrade inte att det lät bra även i de snabbare låtarna.

Ett överraskande och i detta sammanhang annorlunda låtval var Duke Ellingtons och ”Bubber” Mileys ”Black and Tan Fantasy” från 1927. Spelar man Ellington brukar banden välja andra, mer publikfriande låtar. Det var därför intressant att höra hur man behandlade en låt som är så förknippad med storbandsjazz och som har en så komplicerad låtstruktur. Men i linje med hur övrigt material lät så löste de knutarna genom att inte krångla till arrangemanget för mycket.

På det hela taget kändes det som ett helgjutet band på scenen denna kväll, jag skulle säga att det vi hörde var en samkörd kvartett, inte en pianotrio plus en gästsaxofonist. Så väl stämde det mellan musikerna på scenen.

Annonser

Al Foster lyste i Jorge Rossys grupp

14 Jan

Fasching var utsålt när kameleonten Jorge Rossy äntrade scenen, i ny skepnad, tillsammans med sitt band. Jag har hört honom som lyhörd trummis i pianisten Brad Mehldaus trio. Han är också en pianist värd att lyssna på. Liksom en trumpetare av klass. Men som bandledare är det vibrafonen som är hans instrument.

Om publiken slöt upp på grund av honom eller om det var trummisen han valt till bandet som drog publik, det är frågan. Bakom trumsetet satt nämligen snart 75-årige Al Foster, en legendar i jazzvärlden.

Den musik vi fick höra kännetecknades av melodisk pregnans och när bandets medlemmar gav sig ut på utflykter var spelet ändå lite återhållet. Det låg en kammarkänsla över konserten, vilket gjorde att jag kände mig nära musiken, nära varje ton.

Tenorsaxofonisten Mark Turner är sinnebilden för det återhållsamma. Han radar upp tonerna, ofta utan att de går i varandra. Här finns inget som hänger och slänger – det är ordning och reda, vilket också är passande i detta sammanhang.

Turner har en ganska ”stum” ton i saxofonen, med liten efterklang, och för att accentuera det återhållna tittar han under hela konserten ner i sina notblad, även när han gör musikaliska utflykter. Han sätter på skyddet för munstycket så fort han inte spelar och han putsar saxofonen med en duk när han tror sig ha upptäckt en fläck. Hans sätt att spela gör det svårt att veta när han spelar ett solo och när han spelar ett skrivet tema.

I Rossys sätt att hantera vibrafonen hängde tonerna på ett annat sätt men allt skedde inom ramarna, kammarkänslan lämnade mig inte.

Det kändes hela tiden som om gitarristen Jaume Llombart hade mer att ge, och det fick han också visa att han hade i slutet av konserten. Då hade också Al Foster bakom trummorna sitt enda solo.

Annars var det han och kontrabasisten Doug Weiss som agerade motor i bandet. Foster stod för ett pådrivande men ändå känsligt spel och det kändes som en ynnest att få följa hans aktioner på så nära håll. Weiss hade samma driv utan att bli alltför påträngande. Jag föreställer mig att detta är två musiker som vem som helst jazzmusiker skulle älska att ha i ryggen.

På något sätt kändes musikerna i bandet likvärdiga, på samma nivå. Ingen stod över den andra. Men de smälte aldrig ihop till en enhet utan det var fem individuella röster som lät bra tillsammans och som tillskansat sig samma musikaliska känsloläge. Lite likt en del av Chico Hamiltons eller Jimmy Giuffres produktioner. Kanske kan man kalla stilen för intellektuell jazz – det är hur tonerna faller som är det viktiga, det intuitiva hamnar i bakgrunden.

Lämningar efter Jan Johansson

10 Dec

I år är det 50 år sedan pianisten Jan Johansson dog i en bilolycka. Mitt i sin gärning. Mitt i sitt kreativa liv.

För är det någon som förtjänar epitetet kreativ så är det Jan Johansson. Eller kanske han själv hade föredragit ett annat ord. Påhittig. Eller lekfull. Man visste aldrig riktigt var man hade honom.

Pratar man med folk som har något slags förhållande till Jan Johansson så har detta ofta uppstått av helt olika anledningar.

”Pippi Långstrump”, säger en del. ”Visa från Utanmyra”, säger andra. Och åter andra pratar om hans ekvilibristiska pianospel. Eller hans betydelse för att förnya jazzen i Sverige.

Och han gjorde verkligen allt detta. Och mer därtill.

Själv gick jag då, för 50 år sedan, till Solna Bibliotek för att lyssna till Jan Johansson.

Sanningen att säga så minns jag i dag inte mycket av konserten, inte ens vilka han spelade ihop med. Att det var Rune Gustafsson på gitarr och Georg Riedel på kontrabas fick jag reda på när jag fick en kopia av en artikel i ”Solna Sundbybergs Tidning” från november 1968. Det som i stället fastnat i minnet är att denna konsert blev hans sista. Några dagar senare var olyckan framme.

Jag har genom åren funderat på hur hans sista konsert på biblioteket lät. Och nu har jag plötsligt fått klart för mig vad jag troligen hörde denna dag i Solna. För jag kom häromdagen över ett album från en konsert i Estland där Jan Johansson spelade tillsammans med samma musiker som uppträdde i biblioteket. Och denna inspelning är, enligt skivkonvolutets text, den enda som gjordes med just denna trio.

Så det var med spänning jag satte mig att lyssna. Och jag blev inte besviken. Faktum är att jag har svårt att förstå att jag inte har några konkreta minnen från konserten. För så medryckande är konsertinspelningen från Tallin.

Trion spelar delvis samma repertoar som på det prisbelönta albumet ”Jazz på svenska”. Men det vore inte Jan Johansson om han inte rörde om lite i grytan. ”Visa från Utanmyra” låter ganska likt den berömda versionen från albumet, men direkt på den spelar trion ”Gånglek från Älvdalen”, vilken blir en virtuos uppvisning av piano och gitarr i samklang, långt från den gängse versionen. Uppvisningar kan vara sterila, men denna är i högsta grad levande.

Georg Riedel finns kvar från skivan ”Jazz på svenska”, som spelades in mellan 1962 och 1964. Konserten i Tallin hölls i juni 1966 och då hade duon som sagt förstärkt med Rune Gustafsson på gitarr. Jag har aldrig, varken förr eller senare, hört Gustafsson spela så bluesrockigt som tillsammans med Jan Johansson. Aldrig har jag hört honom hänga på enskilda toner så länge. Han kliver verkligen ur den städade Domnérus-kostymen och ger sig hän.

Denna trio, som alltså fortfarande spelade tillsammans i november 1968, hade potential att fortsätta utvecklas. Inte minst för att det var ett av Jan Johanssons främsta kännemärken, att han inte lät någonting förbli som det en gång var. Men så blev således inte fallet.

Trots att Jan Johansson var relativt ung när han dog, 37 år, så finns otaliga lämningar från hans musikaliska gärning i det svenska musiklivet, varav alltså en visade mig vad jag troligen hörde i november 1968 på biblioteket i Solna. För helt säker kan man inte vara när det gäller Jan Johansson.

 

Här kommer ett mer poetiskt försök att beskriva honom

 

Han dras

till det vardagliga

 

som nattfjärilen

till ljuset

 

Men väl där

måste han

 

som den ingenjör

han nästan är

 

undersöka lampan

 

skruva isär

och sätta ihop den

 

fast på ett nytt sätt

 

Det borde inte gå

 

men på något sätt

lyser den upp

omgivningen

ändå

Tätt och intensivt med Fredrik Kronkvist Quartet

29 Nov

För sex år sedan såg jag Fredrik Kronkvist Quartet på Fasching. I tisdags återsåg jag kvartetten i ny tappning. De tre amerikanska musiker som spelade i den förra upplagan var utbytta mot två nya amerikaner och en svensk basist, Martin Sjöstedt.

Min minnesbild från den förra konserten var att Fredrik Kronkvist själv höll sig lite i bakgrunden och var väldigt mån om att lyfta fram sina amerikanska kolleger. Men i tisdags fanns inga sådana tendenser, han hade inga problem med att stå i centrum, trots sina lyskraftiga bandmedlemmar.

Kvartetten har precis kommit ut med ett nytt album, inspelat i USA. Och det var låtar från detta album som man framförde på Faschings scen. Alla låtarna var komponerade av Fredrik Kronkvist. De utgjorde en bra grund att stå på för musikerna i bandet, det var melodiskt men det fanns plats att fylla ut kompositionerna. Och fyllde både i och ut gjorde hela kvartetten, med råge dessutom. Det var länge sedan jag hörde en konsert med en sådan intensitet i utspelet och en sådan täthet i framförandet. Rakt igenom hela konserten. Det var oftast positivt, men kunde också upplevas som att tonläget var alltför enahanda, att lyssnaren var i behov av andningspauser för att orka ta till sig musiken ordentligt. De kom också, om än inte i några längre perioder, i konsertens andra avdelning.

Den som var mest drivande i kvartetten var trummisen Jeff ”Tain” Watts. Han är rutinerad, har spelat med flera storheter inom jazzen, men rutinen skymde inte att han var lika engagerad i musiken som de andra, kanske till och med mer. Han drev på men lade hela tiden in variationer i slagmönstret. Vad som var upp och ner på stockar och vispar verkade inte ha någon betydelse, han använde båda ändarna utan att lyssnaren märkte någon skillnad i hans tuffa men samtidigt varierade spel. Jag tyckte till en början att han blev för dominerande men efter några låtar var han en i laget och man kunde lyssna på bandet som en enhet.

Det hindrade inte att alla fick sin tid framför solomikrofonen. Pianisten Orrin Evans hade en egen stil där han ofta upprepade figurer och spelade med hög intensitet. Men att han kunde spela även melodiöst visade han i andra akten när tempot gick ner emellanåt. En intressant och lite egensinnig bekantskap.

Martin Sjöstedt på bas har funnits med i Kronkvists svenska kvartetter tidigare och han gör alltid fina insatser för laget. Han hade också några solon som visade klassen.

Och så bandledaren själv, Fredrik Kronkvist. Han har en säkerhet som gör att han kan spela avslappnat och ett utspel som i vissa moment av konserten var i det närmaste furiöst. Men han tappade aldrig tråden. Det här är hans musik och han gillar att spela den.

Det gäller för övrigt hela bandet. Det var roligt att se Watts bakom trummorna, man kunde avläsa på hans läppar hur roligt det var att spela. Ju mer intensiv musiken blev desto mer sprack leendet upp. Och hans sista solo var verkligen en uppvisning i intensiv slagkraft. Liksom hela kvartetten verkade han trivas att spela inför Faschings publik, som kunde hämta andan efter ett bluesigt extranummer. Och gå och köpa det nya albumet ”Kronicles” i foajén.

Nils Landgren Funk Unit – vädjar till kroppen

15 Nov

Nils Landgren Funk Unit. Det är en väldigt speciell konstellation, älskad av många. Så många att den kan sälja ut Fasching sex dagar i rad. Det är intressant att Funk Unit under åren (över 20 år) i flera omgångar bytt personal i gruppen men ändå hållit sitt grepp om publiken, faktiskt i hela världen. Sedan starten har flera av våra skickligaste musiker ingått i Funk Unit, som Esbjörn Svensson och Jesper Nordenström på keyboards, Henrik Jansson och Robert Östlund på gitarr, Per Lindvall och Niklas Gabrielsson på trummor, Magnus Lindgren och Per Ruskträsk Johansson på saxar och Per Lindvall och Wolfgang Haffner bakom trumsetet.

Funk Unit spelar musik som vädjar till kroppen. Och kroppen kan inte motstå, i alla fall inte min.

Landgren och hans medmusikanter har skrivit låtarna eller valt ut dem för att de ska passa stilen som de har mejslat ut under många års spelande över stora delar av världen.

Förutom Nils själv så är det bara basisten och sångaren (nästan alla sjunger) Magnum Coltrane Price som funnits med hela vägen. Och på något sätt är det runt Coltrane Price och hans basgångar som musiken rör sig.

Det är långa låtar och långa solon men det finns ingenting eftertänksamt i utspelet, snarare handlar det hela tiden om att rida på de vågor som startar i ytterkanterna på scenen och rör sig inåt, att fånga dem i flykten och att spela i nuet. Mycket bygger, förutom beatet, på upprepning. Liksom det unisona spelet handlar solona ofta mera om rytmiska figurer än klassiskt solospel.

Och förutom Coltrane Price bidrar Robert Ikiz bakom trummorna på ett fantastiskt drivande sätt. Jag kan inte tänka mig någon trummis som kan göra jobbet, för det är verkligen ett jobb i alla konsertens sekunder, bättre. Han driver på och blåsarna Nils Landgren (trombon) och Jonas Wall (sax) glider ovanpå, antingen unisont eller ensamma.

Även gitarristen Andy Pfeiler ger sig ut i solosfären när han inte hjälper till att hacka fram musiken i bakgrunden. Keyboarden sköts av Petter Bergander, som har ett av kvällens mest bejublade solon, nästan utan något fingerspel utan bara genom att trycka på rätt tangenter i rätt ögonblick. Han må vara gömd bakom sina klaviaturinstrument men har en väldigt viktig funktion när det gäller att få fram rätt sound.

När det gäller sången så känns det som om Nisse Landgrens röst fylls på när det blir fråga om Funk Unit. Balladsångaren ger plats för en mer utlevande variant. Sången i dessa sammanhang består ofta i korta rader, underordnad rytmen, som upprepas. Och, som sagt, alla utom Robert Ikiz och Petter Bergander sjunger.

Framförandet tillsammans med den perfekta instrumenteringen gör musiken oerhört effektiv och den människa som kan sitta still och bara lyssna är inte född. Musiken är väldigt kroppsnära.

Men om man ändå bara vill njuta av musiken så går det faktiskt också. Det är skickliga instrumentalister, effektiva arrangemang och sången är helt okej. Men, som sagt, det är beatet som är det viktiga och det fortplantar sig från scenen och ut i lyssnarnas kroppar.

Och mår kroppen bra så gör ofta själen detsamma.

Det enda jag saknade denna tisdagskväll var en kvinnlig röst i allt det manliga. Ida Sand, Viktoria Tolstoy eller någon annan som tidigare gästat gruppen hade kunnat höja temperaturen ytterligare. Men det är en anmärkning i marginalen. Med det engagemang, den energi och, inte minst, den glädje som gruppen utstrålar på scenen så kommer den nog att glädja lyssnare över hela världen ytterligare många år.

Cécile McLorin Salvant i fel sammanhang

11 Nov

Jazzen har under årens lopp tagit olika vägar, utvecklats åt olika håll. I dag lever i stort sett alla former av jazz ett samtidigt liv.

Under swingeran på 1930- och 1940-talet dominerade storbandsjazzen i USA. Det är en form som jag inte har prioriterat genom åren, då jag ofta har uppfattat musiken som alltför opersonlig. Jag har haft svårt att nå in i musiken och ta den till mig. I storbandet handlar det oftast om att det samlade utspelet ska beröra lyssnaren, i mindre grupper talar musikerna mera direkt till lyssnaren personligen genom sina instrument.

Det hindrar dock inte att jag haft minnesvärda upplevelser även med större konstellationer. Som till exempel en konsert med Duke Ellingtons band i Antibes 1966. På senare år har jag sett Bohuslän Big Band under ledning av Maria Schneider göra en väldigt fin konsert i Kulturhusets hörsal.

Ett band som däremot inte kommer att sätta några spår i mitt musikminne är Clayton-Hamilton Jazz Orchestra från Los Angeles, som jag lyssnade till i fredags på Konserthuset i Stockholm. Det är ett mer klassiskt storband och spelar också klassiska låtar som Georgia on My Mind och On the Sunny Side of the Street.

Jag hörde ekon från swingeran och jag hörde arrangemang som gick ut på att visa upp så många av musikerna på så kort tid som möjligt. Det var svårt att hitta någon röd tråd i musiken även om det visst fanns dynamik i framförandet. Men musiken svävade liksom fritt från associationer, den var sig själv nog.

Och det räckte inte riktigt för att jag skulle uppleva musiken som meningsfull, även om musikernas insatser inte gick att klaga på.

Bandet tog väldigt stor plats och sångerskan, den lovprisade Cécile McLorin Salvant, fick snällt hålla sig till en del av andra akten, då kompad av storbandet.

Hon har en röst som hon, beroende på sångens karaktär, kan höja och sänka till synes utan ansträngning, en röst som hon hanterar med full kontroll. Men korrelationen mellan orkesterns diminuendon och crescendon och hennes sång var inte alltid den bästa vilket gjorde att musiken emellanåt dränkte sången.

Över huvud taget verkade konserten vara storbandets sak, det var på deras villkor som allt försiggick. På nåder fick Cécile McLorin Salvant framföra en sång utan storbandet, enbart ackompanjerad av bandledaren och basisten John Clayton där hennes röst och sätt att sjunga fick fritt utlopp.

Men hon förblev en gäst, vilket var synd. Jag skulle gärna höra henne i ett mindre eller intimare sammanhang, där jag tror att hennes varierade sångsätt når ut på ett annat sätt. Tyvärr var jag inte på Fasching härom året då hon framförde sina sånger i ett mindre sammanhang, men jag hoppas hon återkommer i det formatet.

Ornette Coleman à la Thomas Jäderlund

7 Nov

Jag avstod julbordet med jobbet för att åka till Berwaldhallen och lyssna till altsaxofonisten och jazzpionjären Ornette Coleman. Året var 1998 och Coleman gjorde ett av sina sällsynta besök i Sverige.

Hans musik har alltid fascinerat mig, den har en dubbelhet som också är människans. Ofta handlar det om vackra, nästan naiva, melodislingor som har något mycket mer komplicerat i sig. Komplikationerna manifesteras också i sättet som Coleman och hans medmusiker framför musiken.

I botten finns en önskan att musiken ska spegla rytmen i människans levnadssätt, hur människan andas, i grunden alltså det mänskliga psyket och dess rytm. Melodierna är också fulla av stopp, av taktbyten, av väntan, av snabba passager och av vackra tonföljder.

Men samtidigt som melodierna står i centrum så ville Ornette att musiken skulle vara fri, att varje musiker ska vara fri att med melodin som grund finna sin egen väg. Och det gäller alla instrument, även de så kallade rytminstrumenten.

Men lyssnar man på hans grupper så är det väl så att han inte lyckas frigöra basen och trummorna. Lyckligtvis, skulle jag säga, då de spelar en stor roll för att musiken blir så dynamisk. Särskilt kontrabasen har en viktig funktion, kanske den viktigaste i hans musik. Lyssnar man så hör man att den alltid rungar, alltid hörs väldigt tydligt och verkar vara en förutsättning för att musiken ska andas på det där mänskliga sättet.

Att melodin står i centrum gör också att Ornettes grupper nästan alltid saknade piano, alltså var utan det viktigaste ackordsinstrumentet.

Med dagens mått mätt var Ornettes musik kanske inte något som bröt mot alla normer, men på den tiden, i slutet av 1940-talet och under 1950-talet, ansågs den av många göra det. I början fanns det till och med bandledare som betalade honom för att inte spela. Swingen hade dominerat och hans musik bröt i väsentliga delar med den traditionen. Men det gjorde ju också bebopen och det fanns beröringspunkter mellan Ornette och Charlie Parker.

Även om Ornette läst mycket harmonilära och musikteori och utifrån det, eller kanske rättare sagt utifrån ett motstånd mot det han läste, utformade sin musikteoretiska grund, ”The Harmolodic Theory”, så hade han ingen önskan att stänga in musiken. ”Du kan inte intellektualisera musik, det enda du kan göra är att känna den”, var en av hans deviser.

Och det kanske är därför en musikteoretisk analfabet som jag kom att gilla hans musik. Jag känner av musiken utan att analysera den, eftersom jag inte har redskapen för att göra det.

På Fasching i måndags berättade Magnus Nygren lite om Ornettes uppväxt i Fort Worth, om åren runt Ornettes skivdebut och spelade smakprov på hans musik från den tiden. Och i kölvattnet på föredraget intogs scenen av Thomas Jäderlund Amazing Trio, som framförde kompositioner av Ornette Coleman.

Trion har tidigare på skiva dokumenterat musiken och hade nu lagt till några kompositioner. Jäderlund spelade altsax och sopranino och hade med sig Peter Janson på kontrabas och Adam Ross på trummor. Det blev en illustration av dubbelheten i Ornettes musik, en stark melodi och en stor frihet, och den visade också kontrabasens betydelse för att Ornettes musik ska kännas in i märgen. I det här fallet gjorde Peter Janson verkligen rättvisa åt musiken, han visade att han är en av våra finaste basister, och hjälpte med sitt spel till att lyfta fram melodin. Också Adam Ross trumspel bidrog till detta.

Thomas Jäderlund verkar älska att spela dessa kompositioner vilket bidrog till att konserten blev musikaliskt lyckad och att Ornettes musik lyftes fram på ett fint sätt. Men jag tror inte det hade låtit likadant om Ornette själv stått på scenen och framfört dessa låtar. Men det är väl också det som är vitsen med hans musikaliska idé, att olika musiker ska uppfatta olika saker i melodierna och färga dem efter sitt kynne, utan att harmonier riskerar att likrikta musiken.