Arkiv | Litteratur RSS feed for this section

Blå Tummen – ett återbesök

17 Aug

När orden föds i ögonblicket och kan ta vilken riktning som helst, eller båda hållen samtidigt. När associationsbanorna är öppna kanaler, utan mellankommande slussar, utan ordningsstadgor, utan syntax, då kan det låta, då kan det se ut som i ”Blå Tummen”.

Det går att hålla sig till ämnet men ändå flyga i väg därifrån. Ibland. Alltid. Eller aldrig. Det är svårt att veta när ingenting är som någon annanstans.

Det kan vara ett ämne och så flyter vi ut i en annan logik än den gängse. Vi lämnar det vedertagna och vräker oss ut i det okända men ofta med de vedertagna begreppen.

Jag har alltid beundrat Lasse O´Månsson, hans sätt att aldrig överge sig själv. Han har gästspelat i olika sammanhang men har alltid flytt tillbaka in i sin egen bubbla. Just Blå Tummen är sprungen ur denna bubbla, där han också beblandade sig med poeten Bertil Petterssons språkliga akrobatik. Det blev ett radioprogram som gick under slutet av 1950-talet och gick under 1960-talet, då det också gick under. Och det blev en bok som jag just läst om.

Lår mig då förtydliga: jag har inte lästom Blå Tummen utan jag har läst omoriginalet, själva boken. (Det här är en förklaring som man bara kan få när man läserom boken, inte när man läser omden). Boken består av korta avsnitt som penetrerar olika ämnen, ofta vardagslivets minsta detaljer. Varje avsnitt är konsekvent utfört i sin galenskap eller i sitt associativa sätt att tydliggöra sig.

Boken börjar med jazz och slutar med jass. I inledningen har Thore Ehrling lånat sig till att berätta sin historia, hur han blev en milstolpe i svensk jazzhistoria. I avslutningen berättar Lasse O´ och Bertil Pettersson jassens historia på sitt speciella vis. Man kan se det som en parodi på hur jazzhistorien vanligtvis beskrivs, men jag tror ändå att det mera handlar om att Lasse O´ vill berätta på sitt eget speciella sätt, där fakta ligger till grund för att flyta ut i förvrängningar och förvanskningar både av skeendet och av språket.

Rent konkret kan en text handla om det löjliga i att ett år övergår i ett annat och att man då måste byta årtal, eller, för att ta något mer extremt, utspela sig på kyrkogården där den döde möter en holländare som är både autografmaskinsfabrikör och indianräknare. Eller så tar författarna detaljer i livet och analyserar på sitt speciella sätt, som att gå uppför eller nedför en trappa, eller som att beskriva tulpanens karaktär. Och när det börjar likna något, så kommer en avvikelse, för det måste vara unikt, både språket och det man dryftar.

Ofta är ämnena bara täckmantlar för experiment eller lek med språkliga schabloner. Författarna associerar både till orden de nyss uttalat eller skrivit och till ord och uttryck som är allmänt kända, men kanske inte i det sammanhanget. På så sätt blir texterna något slags tvärsnitt av språket, som om en dator slungar ur sig fraser som är vanliga men utan inbördes sammanhang. Men ändå inte. För ämnet finns där alltid i botten. Och på något sätt landar man alltid på fötterna, på något sätt blir det ett spretigt språkligt uttryck som är konsekvent i sitt sökande efter adekvata associationer. Det finns en professionalitet i detta sätt att skriva som håller texterna borta från larvigheten, man försöker inte plocka enkla poänger.

Det är ofta lönlöst att i efterhand med hjälp av styckenas rubriker försöka hitta tillbaka till ett speciellt stycke som man tycker är speciellt undflyende och därför vill läsa om.

Är då blå Tummen roligt? Nej, knappast i vanlig mening. Men det är spännande att se var man hamnar, spännande att se vart språket tar läsaren.. Meningslöst? Ja, kanske det. Men det är väl det som i slutändan är meningen.

Annonser