Arkiv | Litteratur RSS feed for this section

I kväll ska du lyssna till Petter Bergmans ord

30 Jan

”En skrivbordsarbetande poet vet nästan ingenting om sin publik utom att den måste vara väldigt liten.”

Så skrev diktaren Petter Bergman i en av sina betraktelser som publicerades i Aftonbladet och som getts ut som bok med samma titel som hans spalt i tidningen, ”Rader från Hässelby”.

Petter Bergman blev, trots sin lilla publik, poesin trogen i hela sitt korta liv, han blev bara 52 år. Att han stannade i lyriken beror säkert på att han hade en fast tro på att ”man med vers kan uttrycka något som det inte finns någon annan möjlighet att få sagt”. Att den poetiska formeln är ett destillat av en stor mängd känslor, tankar och erfarenheter.

På sätt och vis kan man säga att det var ordens dragningskraft som i det närmaste tvingade honom att skriva. Han menade att vi behöver orden för att kunna tänka en tanke till slut, att vi behöver ett språk för att komma tillrätta med verkligheten.

I hans diktning är tron på ”Ordet” en hörnsten. Han är en ordets riddare, en ordets försvarare. Och han tvivlade aldrig, trots att han hade långa perioder av improduktivitet, perioder då inga idéer dök upp i hans huvud.

Första gången det hände blev han rädd, såg slutet på sin diktargärning, men sen lärde han sig att orden alltid kommer tillbaka. Därför kunde han bida sin tid med att öva på diktningens olika skepnader, träna på formerna, kunskaper han sen kunde använda när inspirationen återvände. Eller som han själv uttryckte det, ”en morgon vaknar man och orden finns där, tankarna finns där, lusten finns där”.

Övningarna under de improduktiva perioderna gynnade säkert hans sätt att skriva, alltid musikaliskt och ofta med melankolin som klangbotten.

Dikten var ett sätt för honom att försöka nå gemenskap med andra. Hans kontakter med yttervärlden var nämligen förenade med oro och ängslan. I en intervju ger han uttryck för den oro han känner, ja, till och med rädsla, när han är ute bland människor.

Så det faktum att jag fick träffa honom känns väldigt turligt. Han var inbjuden till en releasefest för debuterande poeter. Året var 1968 och han vågade sig bort från sitt ofta isolerade och inrutade liv i Hässelby. Jag fick sällskap med honom i hissen upp till partyt. Så här i efterhand känns det som en ynnest att ha hälsat på och utbytt tankar, om än kort, med en så framstående poet, som, kanske, övervunnit något inom sig själv för att ta sig dit (releasefesten och mötet med Petter Bergman gav mig stoff till en dikt som jag avslutar denna betraktelse med).

Rytmen, musiken, som man kan skönja i hans diktning har säkert sin grund i att han älskade musik. Han lyssnade på olika former av musik, men klassisk musik och jazz var hans största vurm. Han såg på musiken som ”formulerad tid”, vilket också, menade han, karaktäriserar poesin. Musiken, liksom poesin, har en syntax och en grammatik, men, olikt orden, är den utan semantik (man kan inte precist tolka vad den betyder).

Hans intresse för musiken gick, som sagt, igen i hans sätt att skriva poesi. En annan grund är hans stora beläsenhet. Jag har genom åren funderat på om poesi, och särskilt den som refererar till andra historiska litterära verk, av läsarna kan uppfattas som snobbism. Men jag tror inte Petter Bergman tänkte i de banorna, han var så övertygad om ordens betydelse för hela vår existens. Att poesin är en udda konstform inom skrivandet, kanske kan man jämföra den med frijazzen inom musiken, det verkade han medveten om, men hans övertygelse drev honom. Hans övertygelse om ordens avgörande betydelse.

För honom var poesin, som sagt, även ett sätt att känna gemenskap med andra människor. Han skrev i en betraktelse i Aftonbladet: ”Men nu på morgonen, vet jag att jag i dag kommer att vara en del av allt det jag stöter på och ingå i allt det jag känner till; vara en dimension i den text som skrivs varje dag av så många”.

I kväll kommer Lill Lindfors i SVT-produktionen ”Helt lyriskt” att framföra en av Petter Bergmans dikter, som hon också tonsatt. Och Fredrik Lindström kommer att presentera honom för en större publik.

Och jag som trodde att denne ordens riddare i stort sett var bortglömd.

 

Grupp 68 – en debutantfest

Petter Bergman

sitter

vid sitt ord

och spejar

ut över fjärden

 

I Vietnam

kommer friheten

från luften

 

Jag diktar om

rätvinkliga

farväl

och blir

inbjuden

till en debutantfest

 

Segelbåtarna

är hans längtan

Molnen

hans tankar

Hans livsnerv

är rädslorna

Det finns alltid

nya att tillgå

 

Men han

uppträder inte

med dem

som Jac Tracbac

Han lindar

in dem

i ordvävar

gör dem

allmängiltiga

 

Även det självklara

måste prövas

På så sätt

sänder han signaler

in i verkligheten

utan att behöva

besöka den

 

Nu gör han dock

ett av sina

sällsynta

besök

hos människorna

 

Vi möts i hissen

Mina nerver

syns utanpå

skjortan

Var han har sina

vet jag inte

men skjortan

är solkig

och av nylon

 

Jag är här

som varnande

exempel

säger han

så här blir man

om man

håller på

för länge

 

Hans varning

kommer för sent

jag är präglad

på honom

som en nykläckt

ankunge

Han är den första

levande poet

jag stöter på

 

Sömnen

gäckar honom

men orden

skänker honom

vila

i bästa fall

 

På natten

bildar han sig

i historia

På dagarna

ser han

segelbåtarna

gå förbi

 

Det är året

då Ove Tjernberg

undervisar

Anders Carlberg

i konsten

att nå ut

med budskapet

till åskådarna

i Spökparken

 

Mannen

med nylonskjortan

hade aldrig platsat

på kårhuset

Segling

som hobby

hade inte

passerat

Att han diktat

socialismens lov

hade inte hjälpt

 

Men poeten

hade inte

velat komma in

Hans socialism

är kärlek

inte uteslutning

Hans liv

är ord

inte demagogi

Skrivlusten

är hans

gemenskap

 

Han smakar

whisky

Han röker

Allt för att

hinna dö

innan han

blir senil

som Heidenstam

 

Han är

övertygad om

att dikten

ger verkligheten

en ny dimension

som ingen

som lever i den

kan upptäcka

 

Ibland kan dikten

skapa det omöjliga

en absolut sanning

 

Whiskyn flödar

och jag förlorar

honom

ur sikte

 

Hasse och Tage

anländer

till festen

och alla debutanter

rusar dit

 

Poeten återvänder

till historien

med Charlie Parkers

sluggande röst

i bakgrunden

Annonser

Blå Tummen – ett återbesök

17 Aug

När orden föds i ögonblicket och kan ta vilken riktning som helst, eller båda hållen samtidigt. När associationsbanorna är öppna kanaler, utan mellankommande slussar, utan ordningsstadgor, utan syntax, då kan det låta, då kan det se ut som i ”Blå Tummen”.

Det går att hålla sig till ämnet men ändå flyga i väg därifrån. Ibland. Alltid. Eller aldrig. Det är svårt att veta när ingenting är som någon annanstans.

Det kan vara ett ämne och så flyter vi ut i en annan logik än den gängse. Vi lämnar det vedertagna och vräker oss ut i det okända men ofta med de vedertagna begreppen.

Jag har alltid beundrat Lasse O´Månsson, hans sätt att aldrig överge sig själv. Han har gästspelat i olika sammanhang men har alltid flytt tillbaka in i sin egen bubbla. Just Blå Tummen är sprungen ur denna bubbla, där han också beblandade sig med poeten Bertil Petterssons språkliga akrobatik. Det blev ett radioprogram som gick under slutet av 1950-talet och gick under 1960-talet, då det också gick under. Och det blev en bok som jag just läst om.

Lår mig då förtydliga: jag har inte lästom Blå Tummen utan jag har läst omoriginalet, själva boken. (Det här är en förklaring som man bara kan få när man läserom boken, inte när man läser omden). Boken består av korta avsnitt som penetrerar olika ämnen, ofta vardagslivets minsta detaljer. Varje avsnitt är konsekvent utfört i sin galenskap eller i sitt associativa sätt att tydliggöra sig.

Boken börjar med jazz och slutar med jass. I inledningen har Thore Ehrling lånat sig till att berätta sin historia, hur han blev en milstolpe i svensk jazzhistoria. I avslutningen berättar Lasse O´ och Bertil Pettersson jassens historia på sitt speciella vis. Man kan se det som en parodi på hur jazzhistorien vanligtvis beskrivs, men jag tror ändå att det mera handlar om att Lasse O´ vill berätta på sitt eget speciella sätt, där fakta ligger till grund för att flyta ut i förvrängningar och förvanskningar både av skeendet och av språket.

Rent konkret kan en text handla om det löjliga i att ett år övergår i ett annat och att man då måste byta årtal, eller, för att ta något mer extremt, utspela sig på kyrkogården där den döde möter en holländare som är både autografmaskinsfabrikör och indianräknare. Eller så tar författarna detaljer i livet och analyserar på sitt speciella sätt, som att gå uppför eller nedför en trappa, eller som att beskriva tulpanens karaktär. Och när det börjar likna något, så kommer en avvikelse, för det måste vara unikt, både språket och det man dryftar.

Ofta är ämnena bara täckmantlar för experiment eller lek med språkliga schabloner. Författarna associerar både till orden de nyss uttalat eller skrivit och till ord och uttryck som är allmänt kända, men kanske inte i det sammanhanget. På så sätt blir texterna något slags tvärsnitt av språket, som om en dator slungar ur sig fraser som är vanliga men utan inbördes sammanhang. Men ändå inte. För ämnet finns där alltid i botten. Och på något sätt landar man alltid på fötterna, på något sätt blir det ett spretigt språkligt uttryck som är konsekvent i sitt sökande efter adekvata associationer. Det finns en professionalitet i detta sätt att skriva som håller texterna borta från larvigheten, man försöker inte plocka enkla poänger.

Det är ofta lönlöst att i efterhand med hjälp av styckenas rubriker försöka hitta tillbaka till ett speciellt stycke som man tycker är speciellt undflyende och därför vill läsa om.

Är då blå Tummen roligt? Nej, knappast i vanlig mening. Men det är spännande att se var man hamnar, spännande att se vart språket tar läsaren.. Meningslöst? Ja, kanske det. Men det är väl det som i slutändan är meningen.