Arkiv | teater RSS feed for this section

Godot på Dramaten – en föreställning vi väntat på

27 Okt

Förra året såg jag Samuel Becketts pjäs ”I väntan på Godot” på Östgötateatern. Häromdagen såg jag samma pjäs på Dramatens lilla scen.

Det är intressant att se hur föreställningar av samma pjäs kan skilja sig åt, även när författaren kräver att hans minsta manusvink ska följas.

Jag kan konstatera att samspelet mellan Estragon (Gogo) och Vladimir (Didi) har återuppstått i föreställningen på Dramaten. På Östgötateatern var eftersmaken att de oftare var osams än sams, i regissören Karl Dunérs föreställning på Dramaten var tonen mildare och Jonas Karlsson och Johan Ulveson i rollerna kändes i grunden ha ett kärleksfullt förhållande.

På Östgötateatern upplevde jag dessutom att Pozzo och Lucky nästan tog över föreställningen helt, här var Didi och Gogo tillbaka som huvudpersoner.

På Dramaten har Karl Dunér, som också stod för scenografin, framställt en nästan schematisk scenbild, där man inte kan ta ögonen från det taniga trädet. Där finns också stenen som Jonas Karlsson så ofta sätter sig på och kullen som sträcker sig över hela scenen. Det är enkelt men otroligt verkningsfullt, särskilt som Torkel Blomkvists ljussättning har en speciell svagt blå färgton. Scenbilden sitter kvar i minnet i lika hög grad som spelet, lika karg som konversationen mellan Didi och Gogo.

Pjäsen beskriver stillaståendet, att inte komma någon vart, som samtidigt är en frihet i stunden. En frihet kopplad till en oförmåga att utnyttja den. Didi och Gogo kommer inte i väg, bundna av väntan på Godot. Som så ofta hos Beckett är personerna bundna, man ligger i sängar, sitter i rullstolar eller soptunnor, eller som här en evig väntan på någon som aldrig kommer. Okänt varför, som Lucky upprepar i sin monolog, eftersom vi inte får någon bakgrund.

Jag tycker som sagt att samspelet fungerar alldeles utmärkt mellan Jonas Karlsson och Johan Ulveson, att de hör ihop accentueras också av att Estragon och Vladimir delar på kläderna på så sätt att byxorna till den enes kavaj sitter på den andre. Och vice versa.

Johan Ulveson är den lite jönsigare av de två, hjulbent går han omkring medan Jonas Karlsson sitter på stenen. Det är ju egentligen inte mycket till spel men jag tycker att de tar till vara alla små hyss som finns i dessa ickeroller. Karl Dunér har också lagt in diskreta blinkningar till farsfilmens hjältar.

Torkel Pettersson som slavdrivaren Pozzo har en auktoritär utstrålning men känns samtidigt som en tragisk figur. Hans slav Lucky spelas på ett övertygande sätt av Per Svensson. Jag har aldrig sett Luckys monolog framföras på ett så övertygande sätt. I vissa uppsättningar har monologen fått tungvrickningsfart, den har blivit ett uppvisningsnummer. När Per Svensson tar sig an monologen uppfattar man nyanser i allt det för publiken obegripliga, det känns som om han menar något med vad han säger.

Didis och Gogos samtalsämnen, även deras lekar för den delen, ebbar alltid ut, ofta mitt i en diskussion. Det finns inget mer att säga för stunden. Men ämnet återkommer, akterna har på det sättet stora likheter.

Ibland kan jag få för mig att jag överhör en A-lagsbänk, ibland små barn som ömsom käbblar, ömsom kramas.

De här människorna har inget förflutet, ingen framtid, nuet är det enda. Som om de var idealtyper för en mindfulnessterapeut.

I andra akten, som enligt manus utspelar sig dagen efter den första, har det kala trädet från den första akten fått några löv. Det antyder att det gått mycket längre tid än denna natt, att spelet pågått varje dag i långliga tider, att tiden är oväsentlig. För Didi och Gogo lever ju i nuet. Kanske är det det som är lyckan. Det är då vi är fria.

Som sagt, pjäsen är som en vattensamling utan utlopp. Där ytligt sett inget rör sig, inget sker. Men det finns alltid rörelse i stillaståendet, det är bara att genomlysa det. Filmregissören Roy Andersson gillar inte historier med början och slut för att historier krymper fantasin, har en början och ett slut som handlingen måste förhålla sig till. För mig verkar det som om Beckett har en liknande syn på konstnärlig verksamhet.

Pjäsen är fylld av icke-handlingar. Men ändå fastnar den alltid i mitt huvud. Och tankarna flödar. Och dessa tankar leder aldrig till något entydigt, det blir olika resultat varje gång. Godot dyker aldrig upp. Däremot dyker det då och då upp pärlor till föreställningar som den på Dramatens lilla scen.

Selma och Västanå – ett oslagbart par

24 Okt

I somras såg jag Västanå Teaters uppsättning av Eddan i Berättarladan i Sunne. Västanå har ju ett spelsätt som är unikt för teater i Sverige. Med musiken som grund för man handlingen framåt med hjälp av dans och rörelse, även i de rena dialogscenerna finns ofta musiken i bakgrunden. Ett annat kännetecken är de fantastiska dräkterna som skapas av Inger Hallström Stinnerbom, ett inslag som också är helt unikt för Sverige.

Detta spelsätt har visat sig passa berättelser av värmlandsförfattaren och nobelpristagaren Selma Lagerlöf förträffligt. I Berättarladan vid Rottnerosparken i Sunne har den ena romanen av Selma Lagerlöf efter den andra översatts till detta spelsätt, som utvecklats i första hand av Leif Stinnerbom. Där har publiken kunnat se Nils Holgersson, En herrgårdssägen, Bannlyst, Kejsaren av Portugallien, Herr Arnes Penningar, Gösta Berlings Saga, Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld och Anna Svärd.

I årets uppsättning hade man som sagt gått ifrån Lagerlöf och valt att översätta sagoeposet Eddan till teaterscenen.

Det blev en föreställning som är ordkargare än någon annan jag sett i Berättarladan. Här handlade det mera om att läsa av skådespelarnas miner och gester. Men dansen, rörelsen, kostymerna och musiken stod som vanligt för inramningen, ja, för översättningen av Eddan till teatern betydde allt detta mer än vanligt.

Gudarna, jättarna och nornorna myllrade på scenen, Eddan i koncentrat på tre timmar, inklusive matpaus. Myllret av personer och alla sidospår gjorde det svårt att hitta någon att följa, att tjusas eller förskräckas av. Det var mer ett konstaterandets teater, manifesterat av Hanna Kulle som Völvan. Därför betydde spelsättet mer än vanligt, mer än när man gestaltat Selma Lagerlöfs berättelser på samma scen.

Musiken, väldigt skickligt och följsamt framförd av Niklas Bertilsson, Thomas Eriksson, Anna Karlsson, Anna Möller och kapellmästaren Sophia Stinnerbom, var mer varierad än vanligt, vilket jag tycker att den vann på. Danserna var mer vågade, men samtidigt mer precisa än någonsin, tajmingen var perfekt. Och maskerna gav oss i publiken möjlighet att förundras. Här dök den fruktade Fenrisulvens tryne upp, och Midgårdsormen ringlade sig framför våra ögon. Det var ett skådespel för ögat mer än för spänningen.

Om man upplevde föreställningen på detta sätt, som en kostym- och dansföreställning med musiken som grund, var den bländande.

Men så var det det där med gestaltningen, replikskiftena, vårt engagemang i personernas öden, det som oftast bidrar till stor teater. Denna del av upplevelsen var mer försummad än den brukar vara. Men det verkar som om regissör Stinnerbom varit medveten om det och därför tagit i extra när det gäller musik, rörelse, masker och kläder.

Man har spelat både Shakespeare och Ibsen i Berättarladan. Och härom året överförde man också Molières pjäs ”Misantropen” till sitt spelsätt, men den hade svårt att lyftapå scenen.

Så jag konstaterar att Selma Lagerlöfs författarskap är det som ger ett extra lyft till spelsättet, blandningen av det konkreta och det abstrakta, av människoöden och ingripanden från makterna. I hennes berättelser finns alltid någon för publiken att engagera sig i samtidigt som det händer mycket i det fördolda som kan uttryckas med musik och dans.

Det verkar också som om Västanå Teater insett detta och lämnar inför nästa sommar experimenten med att spela andra författare. Med premiär midsommardagen kommer man hela sommaren att spela Selma Lagerlöfs ”Körkarlen”. Och innan dess, under oktober i år och mars nästa år spelas Selma Lagerlöfs berättelse ”Bortbytingen” som skolföreställning.

Och under december spelar man något man kallar ”Västanå jul” där berättelser ur Gösta Berlings Saga gestaltat med skådespel och dans varvas med musik. Gösta Berling är för mig en höjdpunkt för det spelsätt Västanå Teater har och den har också satts upp två gånger av teatern.

Det kanske finns något specifikt värmländskt, något jordiskt kärleksfullt blandat med något övernaturligt, som håller ihop landskapet. Och som också binder ihop Västanå Teater med Selma Lagerlöf.

Må ”Selma i Berättarladan” bli melodin (och dansen) även i fortsättningen. Hennes berättelser räcker många år än.

Ionescos ”Stolarna” – liv i koncentrat

3 Sep

Mamma!

Mamma!

Johan Ulvesons röst skär genom teaterluften på Dramatens lilla scen. Det låter som ett litet barn som är rädd att hans mor ska lämna honom.

Senast i går hörde jag samma rop från ett av mina barnbarn.

Mamma!

Mamma!

Nästa gång Ulveson ropar samma ord låter det som de sista orden från en döende.

Jag har hört dem själv från min egen faster.

Hur hon åkallade sin skapare på dödsbädden.

På samma sätt skär Eugène Ionescos pjäs ”Stolarna” genom ett helt liv. Alla lagren som bildas under ett liv blir synliga på en och samma gång.

Ulveson bär på ett budskap som han vill dela med sig av, vad budskapet består av får vi dock aldrig veta.

Men han och hans gumma har i alla fall bjudit in till ett möte där det är meningen att han ska delge gästerna detta budskap. Och den ena åhöraren efter den andra knackar på dörren. Men tack vare att personerna som träder in är imaginära blir hela föreställningen till en låtsaslek där leken består i att gubben och hans gumma ställer fram stolar till och pratar med de påhittade gäster man släpper in. Barnlek och slutspel i ett.

Det finns en tavla av Jan Håfström, ”Farmor”, där tiden visar sig i ansiktet på kvinnan, där alla lager blivit kvar och hela hennes liv speglas. Man kan samtidigt se hur människan med stigande ålder blir mer och mer avskalad, mer och mer lik sig själv som nyfödd.

Av många tolkningsmöjligheter är det denna livets transparens jag känner som det viktiga i Ionescos pjäs.

Stycket börjar också med att Ulveson släpar omkring på livstrappan i form av en stege, den enda rekvisitan i pjäsen förutom de gula stolarna där låtsasfigurerna ska slå sig ned för att lyssna till föredraget, som naturligtvis aldrig blir av. Gubben och gumman har alldeles för mycket att göra med att öppna dörrar och ställa fram stolar.

Och till sist kommer själva kejsaren för att lyssna. Och de båda vet inte till sig av underdånighet.

Den imaginära kejsaren, frälsaren, har äntligen kommit och Ulveson och Kicki Bramberg kan ställa upp sina livsstegar mot väggen, klättra upp i toppen, lägga huvudena mellan de sista stegpinnarna och gå in i stillheten.

Kicki Bramberg som gumman är den som, på order av gubben, sätter fram stolarna allteftersom publiken anländer. Det är ett traditionellt parförhållande där Bramberg hela tiden också framhåller den karriär som Ulveson gjort inom det militära, låtsaskarriär eller inte, det är ingenting vi får reda på. Och vad gumman gjort i livet är också höljt i dunkel. I dessa stycken känns föreställningen som den sista sucken av ett förljuget liv.

För Johan Ulveson är rollen en uppvisning i den spelstil som han är mest hemtam i, den som han bland annat mejslat ut i Lorry-gänget. Hans spel är tidlöst och här är tragik och komik, auktoritet och underkastelse närvarande på en och samma gång.

När pjäsen är slut och skådespelarna tackar för applåderna knackar det än en gång på deras dörr och in på scenen kliver Andreas T. Olsson och Tomas Bolme för att överräcka Inga Tidblad-stipendiet till Kicki Bramberg. Och som om Ionesco skrivit anvisningarna presenterar sig Tomas Bolme som före detta barnskådespelare. Och skymtade jag inte Tintin där bredvid Olsson, jag tyckte i alla fall att jag hörde hans röst.