Ale Möller motar algoritmerna i grind

28 Mar

I kväll spelar multimusikern Ale Möller och hans medmusiker på Fasching. Jag har hört honom i olika sammanhang, och var han än deltar sätter han sin prägel på musiken. Nu ska han föra ut sitt nya projekt från scenen: ”Xenomania – lusten till det främmande”. Det är just denna lust som drivit Ale Möller genom hela hans karriär. I hela hans musikaliska liv har han utforskat och tagit intryck av främmande miljöer, ovanliga instrument och udda taktarter. Och inlemmat dem i sin egen musik.

Jag lämnar Faschings programsida när lokaltidningen dimper ner i brevlådan. Och i den hittar jag ett budskap som går stick i stäv mot Ale Möllers: ”Så kan du skräddarsy dina lokala nyheter”, basuneras ut i en annons.

Skräddarsydda kläder är kanske inte så vanliga längre. Men ordet ”skräddarsytt” används alltmer i andra sammanhang än kläder. I dag kan det till exempel, som i ovanstående fall, användas om nyheter. Man kan inskränka nyhetsflödet till vad man själv vill ha. Så sköter algoritmerna om så att man automatiskt bara får nyheter som är lika dem man själv tidigare sökt.

Ditt liv blir enklare, eller, som kanske någon med en annan infallsvinkel skulle uttrycka det, mer enkelriktat. Du får det som du är intresserad av, eller, i andra ordalag, det som stryker dina egna åsikter medhårs. Du behöver inte lägga tid på sådant som du ändå inte bryr dig om eller, med andra ögon, du slipper intrång av främmande element.

Hur man nu än ser på saken så blir det allt ovanligare att söka brett, att till exempel bläddra igenom en hel tidning eller titta på ett helt nyhetsprogram.

Att utmana sig själv, att söka sig till och pröva det främmande blir allt ovanligare med den utveckling vi har i den digitala världen och i de sociala medierna. Så våra tekniska framsteg verkar göda konservatismen.

De som konstruerar dessa digitala instrument är ute efter att tillfredsställa oss och, i förlängningen, tjäna pengar på oss. Det tar tid att sätta sig in i något främmande och tid är en bristvara i vårt samhälle, åtminstone har detta upprepats så många gånger av dem som vill sätta trender att det till sist uppfattas som en sanning. Och denna ”sanning” gör att vi måste förenkla livet, den motiverar att inte hinna sätta sig in i hur andra tänker.

När vi i själva verket har lika mycket tid till vårt förfogande som på stenåldern, det handlar mera om att livet är en serie prioriteringar.

På ett högre plan har det blivit vanligare att stater fungerar på samma algoritmiska sätt, konservatismen har fått genomslag även här. Främmande element är ett hot och vi gör bäst i att stänga ute så mycket som möjligt av andra livsmönster, av andra åsikter. Det är till och med så att man på sina ställen infört lojalitetsparagrafer i lagen, att rättsväsendet kan ingripa om någon framför regeringsfientliga åsikter. Och detta även i stater som har demokratiska val.

Ofta är det inom kultursektorn som man kan bli utsatt för ovanliga tankar, för främmande miljöer. På biblioteken, på biograferna, i böcker och serietidningar, inom teatern och konsten, på museerna och inom musiken. Det är därför inte konstigt att det är en musiker som hyllar lusten till det främmande.

Och härvidlag har Ale Möller alltid gått i bräschen. Jag har hört honom berätta om hur han hela tiden söker upp musiker från andra kulturer, som tänker musik helt annorlunda. Det berikar hans spel och hans redan digra instrumentsamling. Han hävdar att olikheterna befruktar varandra. Och att likheterna tenderar att bara bli mer och mer lika. Som varit fallet i många styrelserum där ledamöterna länge satt i likadana kostymer, likadana frisyrer och likadana tankar. ”Och då återstod bara för företaget att stagnera”, menar han.

Du kan själv lyssna till hans budskap, han spelar som sagt på Fasching i kväll, tillsammans med sitt band.

Men du får skynda, för det finns bara ståplatsbiljetter kvar Det finns tydligen fortfarande människor som har både tid och lust att utsätta sig för det främmande, för nya takter och toner.

Annonser

Vysotskijs tjuvsånger lever vidare med Hoppets Lilla Orkester

26 Mar

Någon gång runt skiftet mellan 1960- och 1970-talet var jag en ganska flitig gäst på KB (inte Kungliga Biblioteket, men väl Konstnärsbaren). En eftermiddag satt jag och tog en öl med ryggen mot två kändisar. De var i alla fall kändisar i mina kretsar. Men de var säkert inte ute efter att nå kändisstatus i dagens mening, ty de tillhörde den progressiva musikrörelsen.

Den ene var Mikael Wiehe, den andre Tomas Bolme. De dryftade säkert andra problem också, men det jag överhörde handlade om gager. Hur mycket kunde man ta betalt när man sjöng och skulle man differentiera beroende på vilka man sjöng för? De delgav varandra erfarenheter och diskuterade hur man skulle göra i framtiden. Wiehe diskuterade utifrån Hoola Bandoola Bands horisont, Bolme utifrån Fria Proteaterns.

I Hoola Bandoola skrev Wiehe och Björn Afzelius merparten av sångerna, på Fria Proteatern var det ofta Carsten Palmaer som stod för texterna. Han bemästrar verkligen språkets nyanser och ett av hans mästerstycken var när han, tillsammans med brodern Ola, översatte och tolkade den ryske skådespelaren och gitarrpoeten Vladimir Vysotskijs sånger.

Och vilken framgång det blev när ensemblen sedan spelade och sjöng dem. Jag besökte en föreställning när det begav sig på 1980-talet och jag har kvar LP-skivan från denna uppsättning.

Det har gått över 30 år sedan föreställningarna på Scalateatern i Stockholm och den efterföljande turnén, men sångerna är inte glömda. Fria Proteatern har några gånger återuppstått (den gick i graven 1990) för att framföra sångerna och nu är det Hoppets Lilla Orkester som håller Vysotskijs sånger vid liv.

I torsdags kväll uppträdde de på Solna Folkets Hus. Och jag blev påmind om att detta verkligen är en egen form av poesi och musik. Det finns ett ryskt ord för den form av musik som gitarrpoeterna omfattade, men ett uttryck på svenska som täcker en del av genren är ”tjuvsånger”. Det är berättelser om människor som farit illa i systemets försök att upprätthålla sig själv, kritiska och politiska sånger, men också kärlekssånger.

Stefan Ringbom, som oftast är gruppens talesperson, berättade från scenen att många av sångerna har sitt ursprung i andra sånger som uppkom i lägren i Sovjetunionens utkanter, en slags rysk blues som Vysotskij (och även andra ryska gitarrpoeter) sedan poetiserat. Vysotskij kom i kontakt med sångerna under det ryska tövädret, när Nikita Chrusjtjov öppnade lägren och de före detta fångarna tog dessa yttringar med sig till städerna.

Vysotskij bearbetade och fullbordade sångerna där kritiken mot makthavarna och mot förtrycket ofta uttrycks i allegorisk form. En del får man läsa mellan raderna, som Stefan Ringbom uttryckte saken.

Strax efter det att lägren öppnats frös det till igen. Konsten skulle bli mer optimistisk och på så sätt föra de rådande förhållandena i Sovjetunionen in i framtiden. Men ur de ryska makthavarnas horisont var det för sent. Sångerna var redan ute och spreds i stora upplagor på kassettband, en då ny form av inspelat material som var lätt att föra med sig.

Det var också genom kassettbanden som bröderna Palmaer och Fria Proteatern kom i kontakt med Vysotskijs sånger.

I Hoppets Lilla Orkester, som alltså fortsätter sjunga sångerna, ingår tre av medlemmarna i den version av Fria Proteatern som sjöng sångerna på Scalateatern 1986. Och jag imponeras än en gång av den poetiska kraften i texterna och bärkraften i melodierna. Det är sällan man översköljs så av känslor, av bilder, av skönhet och fulhet som i dessa sånger. Kompromissen är långt borta, samtidigt som kritiken kan vara förklädd till vargjakt eller klädesplagg som byter ägare.

Humorn, det drastiska, kärleken och hatet, och inte minst ironin, allt förs fram på ett verkningsfullt sätt av Hoppets Lilla Orkester.

Lite hårdraget kan man säga att humorn framför allt gestaltas av Bo Hülphers, multiinstrumentalist och sångare med en lite dröjande framtoning, att det drastiska gestaltas av Stefan Ringbom, sångare och gitarrist med förmåga att variera röstläget efter textens svängningar, att kärleken gestaltas av Aina Bergh, cellist och sångare med en lite mildare framtoning. Och ironin av basisten, gitarristen och sångaren Hasse Björk, även han har en mer lågmäld framtoning.

Ringbom, Hülphers och Björk var med i Fria Proteaterns ursprungliga uppsättning, men även Aina Bergh har anknytning till den då hon är dotter till regissören av den ursprungliga Vysotskij-föreställning, Stefan Böhm.

Det ska sägas att det finns en del skavanker i framförandet, men det betyder i stort sett ingenting för helheten. Snarare är det ett signum för en undergroundrörelse, att allt inte är perfekt. Det ingår liksom i konceptet.

Själv blev jag inspirerad av föreställningen, inspirerad av sångernas poetiska kraft och jag har efter konserten levt med dem i mina tankar. Något så levande ska inte behöva dö, inte bli bortglömt. Därför gör Hoppets Lilla Orkester en välgärning genom att spela och sjunga dessa sånger. Även om gaget de får kanske inte går att leva på. Det är andra former av musik, andra former av kändisar, som får ekonomin att gå ihop i dag.

Men Vladimir Vysotskij var i alla fall en idol i Sovjetunionen när han levde, även om han aldrig var aktuell för några statliga utmärkelser. Föreställningarna på Tagankateatern, hans spelplats i Moskva, var oftast utsålda även om de nästan aldrig annonserades på offentliga platser. Och i en opinionsundersökning 2010 om vilka som var 1900-talets största ryska idoler, blev han tvåa efter Jurij Gagarin. När Vladimir Vytsotskij dog i juli 1980, 42 år gammal, följde hundra tusentals människor honom till graven på Moskvas gator.

Dubbla känslor inför Malin Wättring 4

24 Mar

Frågan är var gränsen mot konstmusik går, säger min bordsgranne i pausen på konserten med Malin Wättring 4. En berättigad fundering. För vi kan väl konstatera att gränsen är minst sagt flytande, i alla fall denna onsdagskväll på Fasching.

Men det är jazzmusiker som står och sitter på scenen. Och musiken böljar från stiltje till storm, hela tiden varierar instrumenten både styrka och hastighet. Men det behöver inte vara samtidigt. Ett instrument kan spela dubbla hastigheten mot ett annat, ett instrument kan spela dubbla styrkan mot ett annat. För att sedan byta roller.

Ibland spelar bara två instrument mot varandra. Det kan vara trummorna mot basen, eller pianot mot saxofonen.

Och ibland ljuder ett instrument ensamt. Jag skulle inte säga att det är ett solo i ursprunglig ”jazzig” mening. Det handlar mera om att man tar över en del av helheten en stund.

Förra gången jag hörde Malin Wättring på Fasching var musiken helt fri, hon gästade då Susanna Risbergs trio. Den här gången har Wättring skrivit ett antal kompositioner som kvartetten framför på sitt eget sätt.

En del av kompositionerna är väldigt vackra men de spelas sällan rakt upp och ner, i stället prövar musikerna kompositionerna på olika sätt.

Men så, som sista låt, spelas en komposition med melodin hela tiden i fokus, den oändligt vackra och sorgsna ”Ending”. Vackert så det gör ont. Eller rättare sagt, jag konstaterar att det borde göra det. Ty för mig fattas den sista pusselbiten för att bandets musik ska nå mig ända in i själen. Att de når varandra på scenen står helt klart.

De kan överraska varandra, det syns på deras leenden, men eftersom vi i publiken, eller jag kanske bara ska prata för egen del, inte är lika insatta i musikens ramar så når inte överraskningseffekten riktigt ut över rampen. Den når inte riktigt in i mig.

På något sätt upplever jag att kvartetten är inkapslad i sin egen musik, att de har sina egna referensramar som de byggt upp under sju år tillsammans.

Det vore den sista pusselbiten, att mer av musikens kärna sipprar ut till mig i publiken, att jag känner mig mera delaktig. Förutsättningar finns, då det är musiker av högsta klass som spelar på scenen.

Malin Wättring måste vara en av Sveriges ledande saxofonister. Hon har en förmåga att använda både tenorsaxen och sopransaxen på ett otvunget sätt, hon växlar mellan starkt och svagt, mellan snabbt och långsamt utan att det skaver en enda gång.

Och hennes medmusikanter är även de väldigt skickliga på sina instrument. Naoko Sakata har funnit sin stil vid pianot. Hon hamrar gärna in sina budskap med alla fingrar samtidigt, men kan plötsligt bryta ut i halsbrytande tonföljder.

Anna Lund har en påhittighet som få trummisar, möjligen Jon Fält undantagen, utan att det går ut över helheten.

Och basisten Donovan von Martens finns hela tiden öppen för att prata ut med den i kvartetten som vill.

Så som sagt, förutsättningar finns för att den sista pusselbiten ska kunna läggas på plats. Att jag ska bli mera delaktig i denna vackra, bråkiga, skickligt utförda musik.

Svante Thuresson i gott sällskap

15 Mar

Det slår mig när jag under onsdagskvällen ser Svante Thuresson äntra den lilla scenen på Plugged Records i Gamla Stan hur skönt, ja, nästan nödvändigt, det känns att han är tillbaka i jazzen. För det finns en stor brist på svenska manliga jazzsångare i dag.

För mig har Svante Thuresson alltid funnits. Så känns det i alla fall. När jag började intressera mig för svensk jazzmusik var han redan där och året när jag blev myndig blev han medlem i Gals and Pals, en av de grupper vi ungdomar lyssnade till och gillade. Trots att det var en sånggrupp, annars var det instrumentalister som gällde.

Och det var något visst med just Svante Thuresson, något som gjorde att vi tyckte att han stack ut.

Han blev känd för att vara hippare än alla andra. Historien om Hip Man Thuresson startade väl egentligen med the Eurovision Song Contest 1966 när han sjöng Bengt-Arne Wallins (melodi) och Björn Lindroths (text) ”Nygammal Vals” tillsammans med Lil Lindfors. Melodin kom tvåa i finalen och en av textraderna Svante Thuresson sjöng löd: ”Du simma långsamt, var lite hipp…”.

Sedan tog Beppe Wolgers upp tråden när Svante Thuresson 1995 sjöng in en skiva där den amerikanska sångbokens låtar fick svensk text av Beppe. Här återkom ”hip man” och ”cool som en swimmingpool” i texten och albumet döptes till ”Jag är hip, baby”.

Men själv vet jag inte om det var just hip som Svante Thuresson var. För mig handlade det nog mera om hans röst. Den nasala. Och tonläget. Det ovanligt höga.

Det gjorde att hans sång blev helt omisskännlig.

När man går tillbaka och skärskådar Svante Thuressons sångarliv så ser man att han inte gjort så särskilt många renodlade jazzplattor. Men som han själv påpekade under konserten i onsdags så har han gett de flesta låtar han spelat in genom åren, även schlagers, en jazzkänsla i framförandet.

Och för mig är Svante Thuresson främst jazzsångare som med sin sångteknik är unik i Sverige. Han har inte samma tryck i rösten som en del andra sångare, ibland kan rösten till och med upplevas som lite vek, men han har något annat, en närhet till sina texter och till publiken. Han har dessutom en tonträff som få och ett sätt att brodera som inte går till överdrift men som finns där som ett smycke som går utmärkt ihop med hans övriga framtoning.

På konserten, som också är en albumrelease, har han med sig Claes Crona på piano, Hans Andersson på kontrabas och Johan Löfcrantz Ramsay på trummor. Det är ett oerhört stabilt komp.

Claes Cronas pianospel lämpar sig väldigt väl för detta sammanhang. När Svante Thuresson sjunger lägger man knappt märke till Crona och när han tar ett solo träder han fram ur bakgrunden men utan att rubba den stämning som byggts upp. Samma anda präglar också Hans Anderssons basspel och Johan Löfcrantz Ramsays trummor. Tillsammans med pianot ger de Thuresson en solid grund att stå på. De bara finns där utan att man tänker på den. Och börjar man tänka så hör man hur tätt de väver. Sömmarna går i varandra utan glipor.

Hans Andersson måste vara i topp av svenska basister när det gäller varierad ”walking bass” och Löfcrantz Ramsay väljer hela tiden rätt spelsätt för att understödja stämningen i låten. Dessutom står han för kvällens finaste solo, sparsmakat men väldigt uttrycksfullt.

Inom jazzen kan man utmärka sig som bråkig friformare, eller som skicklig solist, men här är det en trio som utmärker sig genom att vara den perfekta uppbackaren för en sångare.

Det är bara det att Svante Thuresson inte vill stå fram som stjärnan i gruppen, han ser sig själv som en av musikerna i kvartetten, vilket man manifesterat i namnet på albumet, ”Four”, vilket också är namnet på titelmelodin, skriven av Miles Davis och textsatt av Jon Hendricks.

Men Svante Thuresson får nog finna sig i att det är han som är stjärnan, den som publiken kommer för att lyssna till, medmusikanterna må vara hur duktiga som helst.

Låtarna i övrigt följer samma mönster som ”Four”. Ofta är det kända låtskrivare som komponerat men melodierna är inte så ofta spelade. Det är låtar som Svante Thuresson gillat när han hört dem och som han samlat längst ner i byrålådan, men som han nu plockat fram.

Och det var på tiden att det blev ett nytt jazzalbum från Svante Thuresson. Som 82-åring har han den unika rösten i behåll, kanske lite patinerad, men det tycker jag bara gav ett mervärde till konserten.

En genuint riedelsk kväll på Fasching

6 Mar

För knappt ett år sedan såg jag Georg Riedels då nyskrivna musik framföras på Fasching, men utan nestorn själv i ensemblen. Då hade han påbörjat ett samarbete med vibrafonisten Mattias Ståhl, ett samarbete som nu burit frukt i form av ett nytt album och den releasekonsert som inledde måndagskvällen på Fasching, nu med Riedel själv på kontrabas.

Georg Riedel hade skrivit merparten av kompositionerna som duon framförde (även Ståhl bidrog) och han berättade att det var länge sedan han spelade på duo, faktiskt inte sedan han och Jan Johansson kamperade ihop på 1960-talet.

Den 85-årige basisten inledde konserten med att spela ”walking bass” bakom Ståhls vibrafon. Inte heller det hade han gjort på länge. Han påminde om att det sättet att spela, oftast i bakgrunden, i stort sett var allenarådande för en basist när han började spela jazz.

Och som sagt, numera gör han det nästan aldrig. Jazzen har med åren blivit väldigt mycket mer varierad. En utveckling som passar låtskrivaren Georg Riedel. Ty han älskar att överskrida musikaliska gränser, att ta till sig av andra genrer och göra något eget av det.

Pastischer är något han vurmar för och han hämtar inspiration från många olika musikaliska uttryck. Denna måndagskväll dök Bach upp som inspiratör, och vi kunde höra ekon från Monk, hela tiden med lekfullheten som en grund för komponerandet. Hans experimentlusta kan ibland göra att instrumenten ger sig ut på äventyr men musiken förlorar aldrig sin melodiska grund.

Kompositionerna är en blandning av nya klanger och klanger från fordom. Jag skulle vilja påstå att Georg Riedel funnit den minsta gemensamma nämnaren mellan det komplicerade och det enkla.

Här är det musiken som står i centrum, inte musikernas individuella prestationer (även om musikerna måste prestera på topp för att göra musiken rättvisa).

Detsamma kan sägas om kvällens andra avdelning där pianisten Adam Forkelid skrivit musik för Georg Riedel. Det är ett vågat projekt att skriva musik för en av våra främsta kompositörer och framföra den med maestro själv på kontrabas.

Att ha någon annan i tankarna när man komponerar gör något med musiken, berättade Forkelid. Exakt vad det gjorde med hans komponerande vet jag inte, men det jag vet är att det lät alldeles utmärkt. Kompositionerna kändes faktiskt som systermusik till Georg Riedels kompositioner, utan att förlora sitt eget värde.

Även Adam Forkelid är inspirerad av klassisk musik, till exempel Schostakowitsch, och använde även andra genrer för sin, lite mer pampiga musik. Jag blev både imponerad och påverkad av såväl pianospelet som hans musik. Den var melodisk utan att bli insmickrande och även här blandades dåtid och nutid på ett verkningsfullt sätt.

Konserten avslutades med att de båda konstellationerna slog sig ihop i kvartettformat och kvällens band knöts samman i en reggae. Men när banden syntes fint knutna och man bara väntade på rosetten bröt trummisen Jon Fält in och löste upp alla knutar med sin lekfullhet, ett adekvat slut på en kväll i den musikaliska kreativitetens anda.

Norsk-svensk kvartett med potential

16 Feb

I tisdags kväll var det nordiskt möte på Fasching, en kvartett bestående av två norrmän, båda utbildade på Berklee College of Music i USA, och två unga svenskar, varav den yngste var kapellmästare och hade skrivit de flesta numren som framfördes.

Det var 21-årige trummisen Karl-Henrik Ousbäcks kvartett som framträdde. Ousbäck står för ett varierat trumspel som mejslats ut sedan koltåldern. Variationen känns inte för en sekund sökt utan verkar ligga naturligt för honom och han höll verkligen grytan kokande hela konserten, men utan att bli alltför påträngande, som skickliga trummisar kan bli ibland. Ousbäck är redan en fullfjädrad trummis och nu handlar det om att ta tillvara på skickligheten på bästa sätt.

Blåsare i ensemblen är tenorsaxofonisten Petter Wettre och det var en mycket angenäm bekantskap. Han gav färg åt både ballader och snabbare låtar. Och han kändes friare ju längre kvällen led.

Bakom Wettre fanns hela tiden gitarristen Lage Lund och hans böljande gitarrspel. Han understödde med bakgrunder när han inte spelade solo. Hans mjuka, vibrerande gitarrspel svävade hela tiden över anrättningen.

På kontrabas lyssnade vi till Niklas Fernqvist som verkligen går från klarhet till klarhet. Nu fick han chansen att visa upp sig som solist vid flera tillfällen än brukligt är för en basist. Och han visade både tajming och melodisk känsla. Här har Sverige en lite dold tillgång som säkert snart kommer att kliva längre fram i rampljuset.

Som sagt, väldigt skickliga musiker som också fungerar väl tillsammans i grupp. Men själv tycker jag att det saknas något som sticker ut. Musikerna framstår som lite väl välartade.

Det finns inget i musiken som bryter sig ut ur formen, som går utanför ramarna. Men det ska erkännas att musikerna bankade alltmer på väggarna ju längre konserten fortskred och närmast ett genombrott var saxofonisten Petter Wettre. Han tog för sig mer och mer och till sist stod han där och spelade helt solo under några väldigt fina sekunder.

Musikaliskt har kvartetten en solid grund att stå på men skickligheten borde kunna leda längre än så, ja, längre bort än den turné som de nu genomför i musikernas hemländer.

Johan Lindström tämjer jazzeliten

9 Feb

På Faschings scen samlades ett namnkunnigt gäng, oerhört kompetenta på sina instrument. Man kanske kan säga att där stod gräddan av Sveriges progressiva jazzmusiker. I stort sett alla har även egna projekt som de driver. Att få alla att dra åt samma håll skulle kunna vara svårt. Men om man klarar det så finns förutsättningar att det ska låta enormt bra.

Och klarar det, det gör Johan Lindström, kanske beroende på att hans musik är unik, något nytt att samlas kring. Eller nytt och nytt. Ibland känns det gammaldags, ibland låter det som the Band när de var förstärkta med blåsare. Det finns drag av både americana, brunnsmusik och rhythm & blues, Bill Frisells ande svävar ibland över musiken för att i nästa stund bytas mot Robert Wyatts.

Men varför leta referenser, varför inte bara njuta av musiken, till höres så enkel och precis, men ändå så intrikat. I Johan Lindströms musik känns det viktigare än vanligt vilket instrument som ska spelas var. Saxofonisterna Per Texas Johansson och Jonas Kullhammar byter friskt mellan sina instrument, en del bautastora, andra snirkliga. Johan Lindström själv alternerar mellan gitarr och lap steel. Keyboardisten Jesper Nordenström är också pianist. Basisten Torbjörn Zetterberg alternerar mellan kontrabas och elbas (vilket driv han har med detta instrument) och i andra avdelningens början sitter jag och saknar honom på scenen tills jag skymtar honom på golvet bakom blåsarna liggande på golvet spelandes något strängat instrument, oklart vilket. Trombonisten Mats Äleklint och trummisen Konrad Agnas var inte lika ombytliga men de varierade å andra sidan sitt spel efter vad kompositionerna behövde.

Hur kan man då beskriva denna enkla, men storslagna musik. Ja, jag kan inte komma på något annat än att i Johan Lindströms kompositioner är det rytmen som ger melodin, ja, som är melodin. När musikerna hittat rytmen så verkar melodin ge sig själv. Det kan låta enkelt men jag tror inte för ett ögonblick att det går lättvindigt att få fram denna musik.

Det handlar också om att musiken framförs i olika lager. Instrumenten spelas både unisont och framför och bakom varandra. Musiken är väldigt strukturerad och alla har notblad framför sig. Alla dessa musiker som är vana att flyta ut har bundit upp sig för Lindströms noter och har accepterat det till fullo.

Men helt bakbundna är de inte. Ett och annat solo finns det utrymme för och i septettens titellåt på nya albumet, ”Music for empty halls”, bryter trombonisten Mats Äleklint ut i kvällens mest applåderade solo, med både känslan och precisionen på topp.

Annars är det inte en solisttät eller applådvädjande musik, den behöver ingen uppmuntran, den bara finns där ändå, stadig och stark i sig själv.

Hos mig framkallar musiken en känsla av välbefinnande, som när man ser en film som fängslar. Tiden är inget som man tänker på. Och plötsligt är konserten slut.

Och som en bekräftelse på rytmens betydelse i Johan Lindströms kompositioner så avslutar septetten kvällen med en slags parafras på Duke Ellingtons ”Rockin´ in Rhythm”, som samtidigt blir ett varumärke för den musik vi fick höra på Fasching denna torsdagskväll.