Tag Archives: Aaron Goldberg

Wättring och Risbergs musik både trevande och självklar

29 Jan

Tema, solon och tema igen. Det finns en jazz som många åhörare är vana vid. Det handlar också om att kompet håller en stadig takt genom hela låten för att solisterna ska veta vad som gäller.

Men dagens unga jazz bryter ofta mot denna formel och Susanna Risberg trio med förstärkning av Malin Wättring var inget undantag.

De spelade på Fasching i onsdags inför en ganska fåtalig publik men som hörbarligen uppskattade vad man fick sig till livs. Med rätta. För det var känslig musik som spelades. Ibland lite trevande, men den talade hela tiden till lyssnarna. Ja, just talade, det kändes som om man var del av en diskussion där varje inlägg hade betydelse för helheten.

Som i alla blottläggande dialoger var det också roligt att kunna konstatera att musikens intensitet stegrades genom hela konserten. Med detta inte sagt att ljudet alltid ökade, men perioderna av animerade diskussioner blev längre och mer högljudda, dessemellan fanns långsammare passager där talarna fick prata ostört.

Som lyssnare vaggades jag längre och längre in i musiken, det trevande gav upphov till en nyfikenhet om var vi till sist skulle hamna. Och det alltmer självsäkra gav oss en väg framåt.

I gruppen var det trummisen Jonathan Lundberg som angav tonen, så tonlöst hans instrument än är. Oftast var det han som visade vägen som de andra sedan kunde beträda, inte helt utan utvikningar. Hans bakgrundsmålningar var kongeniala. Men samtidigt hade de en sådan lyster att det kanske i långa stycken hade räckt för att hålla lyssnarna kvar utan att några andra instrument ingripit i skeendet.

Den som kom närmast det mänskliga talet var gruppens ledare, gitarristen Susanna Risberg. Men som sagt, hennes tal skruvades upp alltmer och blev mera sammanhängande, så mot slutet ropade hon slagord till oss.

Basisten Ale William Sjöström mullrade ofta, ett härligt levande muller, som både som bakgrund och förgrund skänkte ett djupt skogs- och sagoskimmer till anrättningen.

Och över alltihopa lyste Malin Wättrings tenorsaxofon. Hon kunde vara Sveriges nya stjärna på saxofon, om hon själv ville. Hon visade att varje detalj i spelet betyder något. Om man inte spelar så många toner måste det vara så.

Men ska man bli en stjärna för många handlar det ofta, tyvärr kanske, om att ha mera kraft i sitt spel och hålla sig till mera kända spelmarker. Ger man sig ut och trevar på mera okänd mark så är det stipendier och utmärkelser som gäller mer än fullsatta salonger.

En av låtarna introducerade Wättring genom en lång klagan som spelades utan avbrott för andning. I början undrade jag varifrån ljudet kom men sen såg jag att det bara var hon som spelade just då. Ljudet fortsatte såväl på ut-som inandning fram till det att hon började spela melodin. Koncentrationen var hundraprocentig.

Malin Wättring är heller ingen saxofonist som står bredbent i mitten och blåser rakt ut över publiken. Nej, publiken såg henne hela konserten i profil där hon stod vänd mot sin gitarrkollega på andra sidan scenen, kommunikationen musiker emellan kom i första hand. Jag undrar om föreställningen blivit lika givande om inte trion lånat in Wättring, men nu var hon med så det är inget att fundera över.

Jag har hört enskilda musiker som gått ut lite trevande för att sedan stegra musiken, men det har oftast varit i solon där mästaren är pianisten Aaron Goldberg. Men här handlade hela framförandet om att lågmält börja hitta formen för att sedan stegra musiken inom det man hittat. Det tilltalade mig och jag gick från Fasching uppfylld av prat, muller och stegrande ljudmassor, glad att ha bestämt mig för att gå och lyssna på ett band jag inte hade några relationer till i förväg.

Annonser

Fredrik och amerikanerna på Fasching

26 Apr

Fredrik Kronkvist bjöd in amerikanerna
Blyga svenskar, tillbakadragna svenskar har man ju hört talas om. Och amerikaner som tar för sig, som framhäver sig själva.
Det var så det fungerade när Fredrik Kronkvist spelade med sin amerikanska kvartett på Fasching. Flera gånger under konserten, när låtarna dragit ner entusiastiska applåder, så presenterade Fredrik Kronkvist sina medmusikanter med namn, men aldrig sig själv.
Det värsta är att han aldrig riktigt presenterade sig själv i musiken heller. Han tog sina solon men utan riktig skärpa, utan riktig närvaro. Sen drog han sig undan på en kant av scenen och lämnade fältet fritt för en frustande Gregory Hutchinson bakom trummorna, en vältrimmad Reuben Rogers på bas och en sökande och till sist finnande Aaron Goldberg vid pianot.
Det var som om Kronkvist på hemmaplan ville visa sin gästfrihet, han ordnade förutsättningarna genom att boka en svensk scen och skriva de flesta låtarna, i övrigt lät han de influgna amerikanerna få visa upp sina färdigheter.
Och vilka färdigheter de hade. Gruppen dominerades av trumslagaren eller slagverkaren med betoning på den första stavelsen, Gregory Hutchinson. Tillsammans med basisten Reuben Rogers höll han tempot, men om Rogers var stadig så kunde Hutchinson aldrig låta bli att sväva ut, att ändra på någon detalj, utan att för den skull sluta att driva låtarna framåt. En oerhört skicklig trummis, men ibland blev det i detta sammanhang för mycket och för hårt.
För känslan i gruppen stod pianisten Aaron Goldberg. Hans soloinsatser var kvällens höjdpunkter där han aldrig lät tekniken ta över känslan. Nästan varje gång började han lite trevande för att hitta ett anslag som stämde överens med det han ville få ut, det han ville förmedla. Solot stegrades sen till något som lade sig som ett filter över världens bekymmer. Det var här och nu, fullständig närvaro. Liksom intensiteten stegrades i varje solo så blev han bättre ju längre kvällen led. En pianist att följa framåt vägen.
Jag hoppas att de amerikanska musikerna lyfter fram Fredrik Kronkvist på motsvarande sätt när de spelar i New York, för cdn med kvartetten visar att han kan leva ut sin musik på ett helt annat sätt än under denna, trots vissa invändningar, väldigt lyckade kväll på Fasching.