Tag Archives: Adam Forkelid

En genuint riedelsk kväll på Fasching

6 Mar

För knappt ett år sedan såg jag Georg Riedels då nyskrivna musik framföras på Fasching, men utan nestorn själv i ensemblen. Då hade han påbörjat ett samarbete med vibrafonisten Mattias Ståhl, ett samarbete som nu burit frukt i form av ett nytt album och den releasekonsert som inledde måndagskvällen på Fasching, nu med Riedel själv på kontrabas.

Georg Riedel hade skrivit merparten av kompositionerna som duon framförde (även Ståhl bidrog) och han berättade att det var länge sedan han spelade på duo, faktiskt inte sedan han och Jan Johansson kamperade ihop på 1960-talet.

Den 85-årige basisten inledde konserten med att spela ”walking bass” bakom Ståhls vibrafon. Inte heller det hade han gjort på länge. Han påminde om att det sättet att spela, oftast i bakgrunden, i stort sett var allenarådande för en basist när han började spela jazz.

Och som sagt, numera gör han det nästan aldrig. Jazzen har med åren blivit väldigt mycket mer varierad. En utveckling som passar låtskrivaren Georg Riedel. Ty han älskar att överskrida musikaliska gränser, att ta till sig av andra genrer och göra något eget av det.

Pastischer är något han vurmar för och han hämtar inspiration från många olika musikaliska uttryck. Denna måndagskväll dök Bach upp som inspiratör, och vi kunde höra ekon från Monk, hela tiden med lekfullheten som en grund för komponerandet. Hans experimentlusta kan ibland göra att instrumenten ger sig ut på äventyr men musiken förlorar aldrig sin melodiska grund.

Kompositionerna är en blandning av nya klanger och klanger från fordom. Jag skulle vilja påstå att Georg Riedel funnit den minsta gemensamma nämnaren mellan det komplicerade och det enkla.

Här är det musiken som står i centrum, inte musikernas individuella prestationer (även om musikerna måste prestera på topp för att göra musiken rättvisa).

Detsamma kan sägas om kvällens andra avdelning där pianisten Adam Forkelid skrivit musik för Georg Riedel. Det är ett vågat projekt att skriva musik för en av våra främsta kompositörer och framföra den med maestro själv på kontrabas.

Att ha någon annan i tankarna när man komponerar gör något med musiken, berättade Forkelid. Exakt vad det gjorde med hans komponerande vet jag inte, men det jag vet är att det lät alldeles utmärkt. Kompositionerna kändes faktiskt som systermusik till Georg Riedels kompositioner, utan att förlora sitt eget värde.

Även Adam Forkelid är inspirerad av klassisk musik, till exempel Schostakowitsch, och använde även andra genrer för sin, lite mer pampiga musik. Jag blev både imponerad och påverkad av såväl pianospelet som hans musik. Den var melodisk utan att bli insmickrande och även här blandades dåtid och nutid på ett verkningsfullt sätt.

Konserten avslutades med att de båda konstellationerna slog sig ihop i kvartettformat och kvällens band knöts samman i en reggae. Men när banden syntes fint knutna och man bara väntade på rosetten bröt trummisen Jon Fält in och löste upp alla knutar med sin lekfullhet, ett adekvat slut på en kväll i den musikaliska kreativitetens anda.

Annonser

Oförutsägbar musik av Georg Riedel

13 Apr

Nykomponerad musik av Georg Riedel. Det stod på menyn denna torsdagskväll på Fasching.

Riedel fanns närvarande och presenterade musiken, men kontrabasen i den ensemble som han satt ihop för att framföra kompositionerna trakterades av Pär-Ola Landin.

Georg Riedel inledde med att berätta för den stora publiken att han inte bryr sig om trender längre när han komponerar, att han inte är rädd för att vara omodern. Och det är möjligt att vissa kompositioner kan upplevas som omoderna, men de flesta känns ändå ganska tidlösa.

Han rör sig ohämmat mellan genrer och ska man säga något som utmärker hans kompositioner så är det att de är oförutsägbara. Här blandas barnviseinspirerade kompositioner med ren punkjazz à la Jari Haapalainen Trio, filmmusik med klezmer, böner med countryinspirerade toner.

Det är en enorm spännvidd, men det som binder dem samman är att all Riedels musik andas. Den känns hela tiden levande, mänsklig.

Här finns alla känslolägen; stilla bön, lekfullhet, ilska och våldsamhet. Musiken böljar från viskande till rytande.

Och musikerna gör musiken rättvisa. Det hörs på publikens reaktioner och det syns på Georg Riedel själv där han sitter vid scenkanten och iakttar och lyssnar. Han ser nöjd ut och ibland lyser han till och med upp i ett leende, som överraskad av kraften i sin egen musik.

Men han kan inte helt hålla sig borta från spelandet utan efter pausen smiter han upp på scenen och framför, tillsammans med vibrafonisten Mattias Ståhl och trummisen Jon Fält, två intima pärlor till kompositioner där Riedels bas och Fälts vispar ger sparsmakat understöd till Ståhl.

Georg Riedel nämner under kvällen Gary Burton som en inspirationskälla och jag kan tänka mig att det gjort att han valt vibrafonen som ett av instrumenten i ensemblen. En annan inspiratör han nämner är Jimmy Giuffre, därav finns den av Fredrik Ljungkvist trakterade klarinetten med i bandet. Bakom pianot huserar Adam Forkelid. Han ser oberörd ut samtidigt som han lägger ut ljudmattor för övriga att röra sig över, lite majestätslikt som om han ägde musiken. Fredrik Ljungkvist kämpar och svettas desto mer med sitt fysiska sätt att spela på klarinetten. Och av Mattias Ståhls kroppsligt kantiga sätt att traktera vibrafonen får man inte lura sig, han kan även spela mjukt. Alla får också framträdande uppgifter i de olika kompositionerna. Det enda jag kanske saknade var rösten från Georg Riedels eget instrument, kontrabasen. Pär-Ola Landin fanns med i bakgrunden men lyftes aldrig riktigt fram som övriga instrument.

Musiken böljade fram och tillbaka, hävde och sänkte sig, ibland kunde den till och med få andnöd. Instrumenten gick i och frigjorde sig från varandra. Det var kärleksfulla möten och smärtsamma farväl. Allt efter noterna från en av våra stora kompositörer, inte bara på jazzarenan.

”Jag komponerar varje dag”, berättade 84-åringen Riedel från scenen. Det är ett av hans andningshål. Och det är vår lycka att han fortfarande andas, precis som hans musik.

Björn Jansson skapar egen sfär

23 Feb

Sammanflätade med varandra i långa slingrande melodier blåser tenorsaxofonisten Björn Jansson och trumpetaren Jonte Bentlöv från Faschings scen.

Musiken är egen, i dubbel bemärkelse. Dels är den ovanlig, dels är allt material skrivet av Björn Jansson.

Det är suggestivt, ibland på gränsen till sövande, väldigt vackert ibland, då och då med snabbare passager.

I botten målar pianisten Adam Forkelid bakgrundsfärger genom att plocka bland tangenterna. Basisten Clas Lassbo hjälper till med grunden, på ett mera handfast sätt. Daniel Fredriksson bakom trummorna bryter upp deras arbete, man skulle nästan ibland kunna säga att han förstör det. Men det behövs för att musiken ska leva. Bästa exemplet är låten ”Rastlös psalm” där Fredriksson står för det rastlösa och de övriga för det lugna, sakrala.

Som sagt, Björn Jansson är lite av en särling i svensk jazz, inte som person, men han har skapat en egen värld med sina melodier och sitt sätt att framföra dem. Tidigare gjorde han det tillsammans med trombonisten Tobias Wiklund, men nu ihop med trumpetaren Jonte Bentlöv. På Fasching sker detta samarbete faktiskt för första gången på scen, ett faktum som är väldigt svårt att upptäcka.

Även om temadelen dominerar mer än brukligt inom jazzen, hindrar det inte att han och hans medmusikanter kan brista ut i långa soloinsatser. Björn Janssons solo i ”Blues” är både skickligt och känsligt och visar att han fungerar även i andra världar än sin egen konsekventa sfär.

Björn Jansson har inte skrivit ny musik på två år, avslöjade han. Kanske är det dags att sätta sig ned och skriva! För hans form av musik behövs även framledes i svenskt jazzliv, det visade konserten på Fasching.