Tag Archives: Alberto Pinton

Variationen en hörnsten i Alberto Pintons musik

9 Maj

Alberto Pinton är en efterfrågad musiker och han förekommer i många olika sammanhang inom jazzen, i storband såväl som mindre konstellationer.

Dessutom har han sitt eget band, en pianolös kvartett, och det är den vi får lyssna till denna tisdagskväll på Fasching.

Det är enbart Pintons egna kompositioner som bandet framför. Han är en produktiv kompositör och kompositionerna har under senare tid räckt till att fylla två album, varav ett är japanproducerat. Kvällen ägnas huvudsakligen åt att spela ett urval av musiken på skivorna.

Det är intressant att höra att musiken, trots många soloinsatser, är så arrangerad. Och att arrangemangen har en lika stor del i hur musiken låter som kompositionerna.

Här varvas nakna partier, ett ensamt instrument, med klädda, där alla instrument har en roll. Men musiken känns ändå aldrig påpälsad, man kan hela tiden urskilja de olika instrumenten och deras roller.

För framförandet har Pinton valt att komplettera sina blåsinstrument (altsax, barytonsax, klarinett och basklarinett) med en trumpet, trakterad av Niklas Barnö. Denne imponerar med ett noggrant och varierat spel, där han glider, smattrar och väser mellan de rena raka tonerna.

Alberto Pinton själv har inte en lika varierad framtoning men han kan å andra sidan förändra sin ton genom att han har fyra instrument att välja mellan, beroende på vilket uttryck han eftersträvar.

Variation är också ett nyckelord för basisten Torbjörn Zetterberg och trummisen Konrad Agnas. Zetterberg skiftar ofta tempo och styrka och är flitig med stråken. Anmärkningsvärt är att vid något tillfälle övergår hans stråkspel nästan sömlöst till Barnös trumpet. Att dessa instrument kan ligga så nära varandra har jag aldrig tänkt på förut.

Konrad Agnas är också rätt trummis för denna form av variationsrik musik, ofta mullrar han, ibland viskar han.

Ingen av de fyra är rädd för tystnaden i de nakna partierna, men de är heller inte rädda för att ta i och blåsa på för fullt, till exempel när Barnö och Pinton lindar tonerna om varandra, eller spelar unisont, och Zetterberg och Agnas attackerar sina instrument med väldig energi.

Och som sagt, det som framför allt är betecknande för Pintons kompositioner denna afton är variationerna i tempo och intensitet, mellan det nakna, avskalade, eftertänksamma och det påklädda, stormande, intuitiva.

Ibland får jag visionen av att detta kunde vara musiken till en film, eller varför inte musiken till ett liv, med alla dess skiftningar.

Annonser

Med Johan Berke i stormens öga

6 Jun

Johan Berke har alltid hållit en linje, ett eget sätt att förhålla sig till musiken. Hans band spelar alltid hans egen musik, ofta skriven med andra kompositioner som byggstenar, men som han gör något helt eget av.

Framförandet, denna kväll på Fasching liksom andra kvällar och på hans album, är en blandning av fasta former, noteringar, och fria insatser av musikerna.

För att vara musik så präglad av en person tar han själv väldigt lite plats på scen. Johan Berkes gitarr fungerar väldigt mycket som stöd åt blåsarna. Han fyller i och ger bakgrunden färg med sina rymdackord. Men för all del, några fina soloinsatser river han också av under kvällen.

Tillsammans med trummisen Fredrik Rundqvist utgör han en spretig men kongenial bakgrund till saxofonisten Fredrik Nordström och dito Alberto Pinton. Den senare hörs på alla sorters saxar plus klarinett.

Den femte medlemmen i bandet, Robert Erlandsson på kontrabas, spelade en lite märkligt undanskymd roll.

Trots att musiken hela tiden skiftar i tempo och styrka, även inom varje komposition, så inger den mig ett sällsynt lugn, ungefär som att sitta i stormens öga. Man hör och ser hur allt pulserar runt omkring en, men där man själv befinner sig råder lugn.

Bandets sättning har genom åren varit ungefär densamma. Den enda variabeln som Johan Berke skruvat på är den andre blåsaren. Senast hörde jag Mats Äleklints trombon, och denna kväll (och på nya skivan) är det Alberto Pintons mångfald av saxar och klarinetten. Men vad det än är för instrument så hittar Berke alltid rätt tonläge.

Han är en av våra mera originella kompositörer och arrangörer av sin egen musik, allt med en egen stil. Björn Jansson och Karin Hammar är två andra.

Det betyder också att det är svårt för andra att ta efter denna musik, den fordrar hans egen ledning.

Publikt verkar det inte vara något som drar, men han har i alla fall ett stort fan i mig.