Tag Archives: Ale Möller

Ale Möller motar algoritmerna i grind

28 Mar

I kväll spelar multimusikern Ale Möller och hans medmusiker på Fasching. Jag har hört honom i olika sammanhang, och var han än deltar sätter han sin prägel på musiken. Nu ska han föra ut sitt nya projekt från scenen: ”Xenomania – lusten till det främmande”. Det är just denna lust som drivit Ale Möller genom hela hans karriär. I hela hans musikaliska liv har han utforskat och tagit intryck av främmande miljöer, ovanliga instrument och udda taktarter. Och inlemmat dem i sin egen musik.

Jag lämnar Faschings programsida när lokaltidningen dimper ner i brevlådan. Och i den hittar jag ett budskap som går stick i stäv mot Ale Möllers: ”Så kan du skräddarsy dina lokala nyheter”, basuneras ut i en annons.

Skräddarsydda kläder är kanske inte så vanliga längre. Men ordet ”skräddarsytt” används alltmer i andra sammanhang än kläder. I dag kan det till exempel, som i ovanstående fall, användas om nyheter. Man kan inskränka nyhetsflödet till vad man själv vill ha. Så sköter algoritmerna om så att man automatiskt bara får nyheter som är lika dem man själv tidigare sökt.

Ditt liv blir enklare, eller, som kanske någon med en annan infallsvinkel skulle uttrycka det, mer enkelriktat. Du får det som du är intresserad av, eller, i andra ordalag, det som stryker dina egna åsikter medhårs. Du behöver inte lägga tid på sådant som du ändå inte bryr dig om eller, med andra ögon, du slipper intrång av främmande element.

Hur man nu än ser på saken så blir det allt ovanligare att söka brett, att till exempel bläddra igenom en hel tidning eller titta på ett helt nyhetsprogram.

Att utmana sig själv, att söka sig till och pröva det främmande blir allt ovanligare med den utveckling vi har i den digitala världen och i de sociala medierna. Så våra tekniska framsteg verkar göda konservatismen.

De som konstruerar dessa digitala instrument är ute efter att tillfredsställa oss och, i förlängningen, tjäna pengar på oss. Det tar tid att sätta sig in i något främmande och tid är en bristvara i vårt samhälle, åtminstone har detta upprepats så många gånger av dem som vill sätta trender att det till sist uppfattas som en sanning. Och denna ”sanning” gör att vi måste förenkla livet, den motiverar att inte hinna sätta sig in i hur andra tänker.

När vi i själva verket har lika mycket tid till vårt förfogande som på stenåldern, det handlar mera om att livet är en serie prioriteringar.

På ett högre plan har det blivit vanligare att stater fungerar på samma algoritmiska sätt, konservatismen har fått genomslag även här. Främmande element är ett hot och vi gör bäst i att stänga ute så mycket som möjligt av andra livsmönster, av andra åsikter. Det är till och med så att man på sina ställen infört lojalitetsparagrafer i lagen, att rättsväsendet kan ingripa om någon framför regeringsfientliga åsikter. Och detta även i stater som har demokratiska val.

Ofta är det inom kultursektorn som man kan bli utsatt för ovanliga tankar, för främmande miljöer. På biblioteken, på biograferna, i böcker och serietidningar, inom teatern och konsten, på museerna och inom musiken. Det är därför inte konstigt att det är en musiker som hyllar lusten till det främmande.

Och härvidlag har Ale Möller alltid gått i bräschen. Jag har hört honom berätta om hur han hela tiden söker upp musiker från andra kulturer, som tänker musik helt annorlunda. Det berikar hans spel och hans redan digra instrumentsamling. Han hävdar att olikheterna befruktar varandra. Och att likheterna tenderar att bara bli mer och mer lika. Som varit fallet i många styrelserum där ledamöterna länge satt i likadana kostymer, likadana frisyrer och likadana tankar. ”Och då återstod bara för företaget att stagnera”, menar han.

Du kan själv lyssna till hans budskap, han spelar som sagt på Fasching i kväll, tillsammans med sitt band.

Men du får skynda, för det finns bara ståplatsbiljetter kvar Det finns tydligen fortfarande människor som har både tid och lust att utsätta sig för det främmande, för nya takter och toner.

Annonser

Nisse Landgrens hörna befruktad av Ale Möller

20 Mar

Folkmusik? Världsmusik? Jazz? Visor? Skit samma, det räcker med att säga Musik, i alla fall när det gäller Ale Möller.

Vi som satt i Kulturhusets hörsal i onsdags kväll kastades mellan genrerna, ibland på ett halsbrytande sätt, men alltid med kontrollen i behåll.

Olikheterna befruktar varandra, säger Ale Möller när en spelmansslinga från Dalarna övergår i en Beatleslåt. Eller när indisk funk (Nisse Landgrens karaktäristik) med spräck övergår i en Taube-vals.

Olikheter befruktar varandra, säger han igen och får frasen att inte bara gälla musik. Han drar tesen ända in i företagens styrelserum. Likheterna blir bara mer och mer lika. Till sist har alla gubbarna i styrelserummet likadana kostymer, likadana frisyrer, och tänker likadant. Och då återstår bara för företaget att stagnera.

Han berättar om att han hela tiden söker upp musiker från andra kulturer, som tänker musik helt annorlunda. Det berikar hans eget spel och hans redan digra instrumentsamling, som han behärskar på ett både skickligt och rörande sätt.

Själv älskar jag när han spelar trumpet. Han kan mäta sig med de främsta när det gäller skicklighet, men framför allt är det känslan. När han i början av ”konserten” spelar en Dollar Brand-komposition på trumpeten så skälver mitt inre.

Men han tar inte ensam fram denna musik, även om han nog skulle klara det också. Det visar han mot slutet när han solo spelar en slinga från Dalarna på tre munspel, som han växelvis för till sina läppar.

Men i övriga låtar har han med sig Mats Öberg på keyboard, Olle Linder på trummor och stränginstrument, Jonas Knutsson på diverse saxar och värden för föreställningen, Nisse Landgren, på trombon och sång.

Bättre kunde man inte önska sig.

Mats Öberg är ett musikaliskt geni. Alla ljud som man hör, men inte fattar vad de kommer ifrån, kommer från hans keyboard. Han är basen när musiken gungar tungt, han lägger golvet lika väl som han balanserar på nocken och han härmar svagt när Ale Möller vill ha ett eko på sina flöjttoner. Denna kväll brast han även ut i en överraskande grov, mångspråkig sång som blev en diametral kontrast till Nisse Landgrens silkeslena ballad. Se där, olikheterna igen.

Olle Linder kör en kombo, han sitter på trumman han spelar på. Och han vispar till en brygd som hela orkestern blir hög av. När han inte sitter stilla och spelar gitarr. Eller sjunger en vild tango.

Jonas Knutsson står in efter ett tag. Det verkar vara återseendets stora glädje, Ale och han har inte spelat ihop på länge, och det märks en klar abstinens, de är ivriga att börja samarbeta igen, att dricka varandras toner.

Och till sist, värden själv, som genom hela konserten ställer sig lite grann i skymundan, men som sjunger en ballad med sin ljusa stämma och hjälper övriga att spräcka en Ravi Shankar-låt med sin gläfsande röda trombon.

Programpunkten heter ju Nisse Landgrens hörna, men som den värmlänning han är förhäver han sig inte.

Konserten avslutas med en duell mellan Ale Möller och Nisse Landgren – på näverlur. Vi fjällkor som sitter i publiken lystrar leende och vankar sedan hemåt i kvällen, saligt medvetna om att Ale Möller och hans medmusikanter befruktat oss med sin musik.

Ale Möllers musik visar vägen mot integration

20 Jun

Ale Möller bryter ner motstånd med musik
I Ale Möllers värld finns inga gränser mellan musikformerna. Jazzen, folkmusiken, bluesen, rocken, visan, ja, jag är säker på att han även skulle kunna omfatta schlagern, ty han föraktar ingen musik.
Detta är hans signum, det gränslösa. Hans band består följaktligen av musiker från olika kulturer, från olika musikalisk tradition. Men i bandet kokas de samman till ett gemensamt uttryck. Han visar att det går att samsas, att det går att leva sida vid sida, att det går att skapa något gemensamt och samtidigt respektera varandras ursprung.
Som när bandet river av blueslåtar tillsammans med Eric Bibb. Det svänger så grymt att det borde öppna kanalerna till många låsta känsloliv. Att människorna i publiken plötsligt får kontakt med sig själva och de får både gråt och skratt i ögonen. Slavarnas frigörelsesånger hjälper till att befria de ”fria”människornas känsloliv. Bandets musik visar på ett samband mellan människans historia och hennes inre liv.
Jag förstår att musiken kan ha en läkande, förlösande kraft, något som Ale Möller förstås förstått för länge sedan.
Kapellmästarens spelglädje smittar av sig inte bara på musikerna och sångarna utan också på publiken. Han leder bandet med en avslappnad pondus som ger utrymme för alla på scenen att släppa fram sin allra yppersta musikalitet.
Maria Stellas, med ursprung i den grekiska visan, sjunger och dansar framför mikrofonen, Mamadou Sene ger Afrika en röst bredvid henne. Rafael Sida Huizar sitter bakom slaginstrumenten och ger musiken skjuts framåt, ofta med små medel, nästan utan att publiken märker att han finns. Och bakom keyborden står denne märklige musiker vid namn Mats Öberg. Senast såg jag honom på Glenn Miller Café tillsammans med Bengt Ernryd och Bengt Berger, nu står han här framför oss och skapar magiska klanger på sin klaviatur. För dagen finns ingen basist i gänget, så Mats får stå för basgångarna lika väl som han tar soloinsatser som tar andan ur publiken.
Och där finns också Magnus Stinnerbom som med sin fela kan spela skjortan av vem som helst. Vore det inte för kepsen och prillan under överläppen kunde man tro att det var näcken själv som stigit upp ur Strömmen och tagit sig till Kungsträdgårdens scen.
Sist men inte minst styr och ställer kapellmästaren själv med sina stränginstrument. En gång såg jag honom i Konserthuset när han även hade med sig sin trumpet. På detta instrument kanske han inte har samma teknik som de bästa, men det hände samma sak när han satte trumpeten till läpparna som när hans band spelar här i Kungsträdgården, tonerna borrade sig igenom det pansar som människorna bygger upp omkring sig. Känslan hos den som spelar fortplantar sig genom luften och sprider sig i kroppen.
Denna dag har han inte trumpeten med sig men han har sitt band och det ger samma effekt. Finns det ett band som bättre illustrerar människornas samhörighet över de nationella gränserna, som bättre visar hur alla är sammanflätade och kan skapa något gemensamt utan att behöva ha samma ursprung? Jag tror inte det.