Tag Archives: Amanda Sedgwick

Svängig och ilsken Georgie Fame på Fasching

2 Feb

Chansen att en konsert ska bli ett minne för livet minskar om man under konserten tar bilder eller filmar med sin mobilkamera, då det stjäl uppmärksamhet och koncentration från artisten och stör andra åhörare. Lägger man dessutom ut filmen/bilderna på Youtube eller något annat socialt medium så bryter man den förtrolighet som artisten vill upprätta mellan scen och publik, en förtrolighet som är viktig för en artist som till exempel Georgie Fame.

Det var dessa tankar som låg till grund för det utbrott Georgie Fame fick på Faschings scen denna tisdagskväll. Han blev verkligen skogstokig på de som i början av konserten reste sig från sina platser, gick fram till scenkanten och ställde sig att fota/filma.

Denna långa utskällning lade också lite sordin på upplevelsen, även om Georgie Fame under långa perioder tycktes glömma eller i alla fall bortse från incidenten.

Men så återkom han till den i slutet av konserten och förklarade att om han inte kom tillbaka till Fasching så visste vi varför.

Jag är helt med på noterna när det gäller hans filosofi, själv fotar eller filmar jag aldrig på konserter, just för att ge artisterna hela min uppmärksamhet. Men när det gäller Georgie Fames utbrott så är det ju ett faktum att åhörarna på Fasching är vana att kunna filma och fotografera utan restriktioner och de som tog sig denna frihet gjorde bara precis som de brukar. Jag antar, av vad Georgie Fame sa från scenen, att han trodde att publiken innan konserten blivit tillsagda att inte fota eller filma. Men det budskap vi fick med oss var i själva verket att vi inte fick glömma att stänga av våra mobiltelefoner. Detta uppfattar vi automatiskt som att det bara handlar om ljudet, att bilder är tillåtna att ta.

Ett lika onödigt som ödesdigert missförstånd.

Men konserten då?

Ja, mycket var bra, till och med mycket bra. Många låtar svängde väldigt, och i den genren var gamla ”Yeah, yeah” höjdaren. Men det fanns också finstämda stycken och stycken med blueskänsla.

Det var roligt att se Johan Löfcrantz Ramsay i högform bakom trummorna. Han kan ibland låta lite okänslig för sammanhanget han spelar i men med Georgie Fame passade han spel som hand i handske.

Till svänget och upplevelsen bidrog också i högsta grad Amanda Sedgwick med sin altsax. Hon var följsam och hon var soulig på ett sätt som jag aldrig hört henne förut, och hennes spel bakom Fames sång passade perfekt.

Claes Crona vid tangenterna och Hans Andersson på kontrabasen bidrog också, varken det var swing, blues eller soul.

Och så huvudpersonen själv, Georgie Fame. Hans stämband är så gott som oförbrukade efter 75 år, någon skavank här och där kanske man kan upptäcka men de får gå för skönhetsfläckar. Och mellan numren berättar han historier, några av dem har jag hört förut, men man kan konstatera att hans tajming är lika bra när han berättar historier som när han tar över pianot från Claes Crona och drar några låtar från förr. Det finns väldigt lite av slentrian över framträdandet, han är en entertainer ut i fingerspetsarna.

Men så var det det där med mobilerna. Taggen satt kvar hos Georgie Fame hela kvällen även om han dolde det bra. Så trots att vi inte stördes av mobilkameror så hölls konserten ändå i skuggan av dem.

Annonser

Amanda Sedgwick på säker mark

23 Sep

Jag har lyssnat till många avstickare från jazzens huvudfåra under de senaste åren. Ja, det kanske är så att det inte går att tala om en huvudfåra längre när hybriderna avlöser varandra.

Därför var det kul att på Fasching denna onsdagskväll få uppleva gammal hederlig bebop, spelad av Amanda Sedgwick Quintet. Fem skickliga musiker som turades om att spela solo.

Låtvalet var en trevlig blandning av up tempo-låtar och ballader, där musiken skriven av Barry Harris stod ut lite extra. Och så en vals, Leos vals, skriven av Amanda Sedgwick för och till pianisten Leo Lindberg. Han är enormt begåvad och verkar kunna det mesta inom jazzen redan vid så unga år. Ja, han benämns fortfarande som lovande, men jag skulle säga att han numera etablerat sig i den svenska jazzeliten. Det finns dock en risk med att vara så skickligt mångkunnig och flyhänt som han är, en risk vi möjligen kan kalla Bengt Hallberg-syndromet, och det är att man kan härma alla stilar men har svårt att finna sin egen. Men jag tror och hoppas att Leo Lindberg klarar att hantera sin skicklighet på rätt sätt.

Gruppens ledare, Amanda Sedgwick är en driven bebopsaxofonist. Det är lätt att vila i hennes solon och det finns ingenting att anmärka på spelet, allt känns gediget och säkert. Det är bara det att jag skulle önska att spelet oftare lyfte över det förväntade.

Dwayne Clemons har jag hört ett antal gånger och denna kväll låter han lite ledigare, lite friare, än tidigare.

Det unisona spelet emellan Sedgwick och Clemons imponerar medan soloinsatserna till stor del är stöpta i samma form, vilket också gäller basisten Kenji Rabson. Annars är han och trummisen Moussa Fadera ett drömkomp för ett bebopband.

Det var en trevlig kväll på Fasching, men utan att jag utsattes för de utmaningar som kan lyfta musiken över det vardagliga.

Nostalgisk kväll med Georgie Fame

3 Feb

Mose Allison, Art Blakey, Chet Baker, ja till och med Thelonious Monk. Referenserna till mitt jazzlivs hjältar var många denna söndagskväll när Georgie Fame tillsammans med Claes Crona trio och Amanda Sedgwick höll i gång på Faschings scen.

Georgie Fame är en underhållare ut i fingerspetsarna, dessutom en gudabenådad spelman. Det är en kombination som svårligen kan ge upphov till misslyckade konserter. Särskilt som Georgie Fames timing är i det närmaste perfekt och vitaliteten obruten ännu vid 72 års ålder.

Snacken mellan låtarna har en tendens att bli väldigt långa. Men de handlar hela tiden om historien bakom den musik han valt att framföra och för mig gäller att jag inte vill missa ett ord, det handlar ju om min ungdoms idoler (som Georgie Fame ironiskt nog inte tillhörde).

Han stakar sig aldrig, timingen är lika säker när han berättar som när han musicerar. Möjligen kan det bli tråkigt i längden för de som inte vet vem Mose Allison eller Hoagy Carmichael är.

En del av den musik som spelades denna kväll har jag hört förut (jag var även på förra årets konsert på Fasching med samma konstellation), men en nyhet, som också blev en höjdpunkt för mig, var hyllningssången som Georgie Fame skrivit till den nu nästan 90-årige och inte så krye Mose Allison.

Låten bröt av mot en i övrigt mera snabb och taktmässigt medryckande musik och Amanda Sedgwicks solo på altsaxen fick mig att bli tårögd.

Över huvud taget är valet av medmusikanter en fullträff. Claes Crona på piano är den ultimata kompmusikern i dessa sammanhang, men som också kan riva av ett solo som inte går av för hackor. Kontrabasisten Hans Andersson är alltid följsam, men ändå personlig, och han spelade också några fina solon. Trummisen Johan Löfcrantz Ramsey har en spelglädje som kan tina den buttraste publik.

I Bobby Timmons Moaning, som ofta snurrade på skivtallriken på 1960-talet, får trion, Amanda Sedgwick och Georgie Fame mig att minnas hur jag och kompisen satt i hans rum på villans övervåningen och diggade Art Blakey and the Jazz Messengers. Lyssningens tjusning får liv igen.

Och det är en av Georgie Fames fördelar, han väcker känslor till liv. Förutom att han är en sångare med tryck i rösten och en pianist som, när han känner för det, gott och väl räcker till för att ersätta Crona vid tangenterna.

Framför allt är det spelglädjen och svänget och hur allt kuggar i varandra som imponerar. Alla detaljer sitter perfekt, alltifrån sånginsatser till visslingar och rop.

Konserten avslutas med att en nedtonad Georgie Fame sjunger en långsam lite sorgsen duett med Amanda Sedgwick.

Men publiken släpper honom inte och det hade han inte heller räknat med.

”We can´t leave you with a downer”, säger han när han åter äntrar scenen och stampar i gång en up tempo-låt att ta med sig ut i natten. Och det är också det bestående intrycket, en upprymd kväll, men med mycket känsla.

Freddie Redd and the Swedish Connection

13 Apr

Hjulbent som en gammal cowboy, försedd med käpp och vidbrättad hatt äntrar Freddie Redd Faschings scen. Han sätter sig bakom pianot och hans grupp drar i gång en låt av Redds eget fabrikat. Under kvällen blir det ett helt pärlband av gamla Freddie Redd-original som han exekverar med ett leende på läpparna. Inte för att jag kan se munnen under den yviga mustaschen, men hela han och hans spel utstrålar tillbakalutad harmoni.
Med sig på scenen har han amerikanen Dwayne Clemons på trumpet, Amanda Sedgwick på altsax, Kenji Rabson på bas och Moussa Fadera bakom trummorna. Amanda Sedgwick för ordet och hon är också den solist som tar störst plats. Alla Freddie Redd-låtar som spelas är up tempo och komponerade till teaterpjäsen The Connection, en off Broadwayföreställning skriven av Jack Gelber som först spelades av The Living Theater i New York och hade premiär 1959.
Amanda Sedgwick presenterar låtarna med stor respekt för de musiker som tidigare framfört alstren och i vars legendomspunna spår hon trampar. I ursprungsversionen var det Jackie McLean som spelade altsax och Tina Brooks tenorsax. Pjäsen sattes sedan upp i Los Angeles där bland annat Dexter Gordon medverkade på tenorsax.
1963 kom den till Sverige och Stockholms stadsteater i regi av Sten Lonnert. Då var det Lasse Werner och vännerna Christer Boustedt (altsax), Kurt Lindgren (bas) och Janne Carlsson (trummor) som framförde låtarna.
Att få spela Christer Boustedts roll i musiken ser Amanda Sedgwick som en ynnest och denna kväll har hon också ett väldigt flow i sitt spel. Att hon spelar i Boustedts direkta efterföljd är dock en sanning med modifikation. Det är nämligen så, som det alltid är inom jazzen är man böjd att säga, att musiken i pjäsen med tiden modererades och blev en annan än den Redd från början komponerade. Redan i Los Angeles skrev Dexter Gordon nya låtar till föreställningen och i Stockholm byttes Redds musik successivt ut mot kompositioner av Lasse Werner och Kurt Lindgren.
Den kväll 1963 när jag satt i publiken på Stadsteaterns studio och såg The Connection så gästades föreställningen av Dexter Gordon. Det är väl mer än troligt att man då också bytte ut en del av repertoaren till de låtar som Gordon skrivit för Los Angelesföreställningen.
Men denna kväll på Fasching är det Freddie Redd som är huvudpersonen och således hans kompositioner som spelas. The Connection är en metapjäs som handlar om en regissör som vill använda autentiska knarkare, varav en del är jazzmusiker, för att spela en pjäs om drogberoende. Pjäsen skulle också med en Beckettravesti kunna kallas ”I väntan på langaren”.
Om det är oordning på scenen i pjäsen så är det ordning på Faschings scen. Varje låt är uppbyggd på samma sätt med i stort sett samma ordningsföljd på soloinsatserna, saxofon, trumpet, piano och bas, den senare utesluts ibland. Solisterna bärs fram av ett otroligt tätt komp. Kenji Rabson och Moussa Fadera väver en matta som är hart när ogenomtränglig. Det ger solisterna en gedigen grund att stå på men tar också bort en del av spänningen i musiken.
Amanda Sedgwick lyckas använda kompet till att klättra till höga höjder emellanåt och Dwayne Clemons känns mer koncentrerad denna kväll än kvällen innan då samma konstellation minus Freddie Redd höll en kortare konsert som introduktion till en jam session.
Som omväxling till Redds up tempo-låtar spelar man Monks och Williams Round about midnight. Det är också då som Freddie Redd spelar sitt mest uttrycksfulla solo under kvällen. Han är fortfarande flyhänt men inte lika snabb som när han besökte Sverige 1991 (som en avstickare från Pori Jazz Festival i Finland) och spelade in egna låtar med Bernt Rosengren, Krister Andersson, Maffy Falay, Anders Ullberg, Torbjörn Hultcrantz, Gilbert Matthews och Bengt Stark,
När extranumret klingar av på Fasching känns det som om man varit med om något alldeles extra, särskilt som det var 56 år sedan som den nu 82-årige Freddie Redd besökte Sverige första gången. Då skickades han, Joe Harris och Tommy Potter efter från USA av Rolf Ericson för att ersätta ett annat gäng amerikaner som sänds hem på grund av drogproblem. Det är en händelse som ser ut som en tanke att Redd några år senare skrev musiken till en pjäs om jazzmusiker med drogproblem.
Pjäsen togs för övrigt upp igen 2008 av samma teater, The Living Theater i New York, och av samma regissör, Judith Malina, som vid den första uppsättningen nästan 50 år tidigare. Saxofon spelade Rene McLean, son till Jackie som spelade med i originalet.
Vad säger Stockholms stadsteater om att återuppväcka Gelbers pjäs? Man har ju gjort det med nästan lika gamla Hair med gott resultat.