Tag Archives: Andreas Hourdakis

Andreas Hourdakis Trio gör njutbar jazz av Dylan

15 Mar

Bob Dylans musik har, liksom till exempel The Beatles, lockat musiker ur olika genrer att göra sina versioner av kompositionerna. Andreas Hourdakis, en synnerligen begåvad jazzgitarrist, har ägnat en hel LP åt Dylan.

Jag har aldrig upplevt Bob Dylans musik som särskilt jazzig, det är ju kombinationen av starka texter och starka melodier som gett Dylan världsrykte (hans sätt att framföra låtarna har naturligtvis också bidragit). Men starka melodier har alltid potential att också bli underlag för starka jazzversioner. De mångkunniga jazzmusikerna har stor förmåga att omvandla kompositioner som från början var ägnade för andra ändamål att också bli lyssningsbara för jazzälskare. Så gjorde till exempel mästerpianisten Keith Jarrett en väldigt fin version av låten ”My Back Pages” redan 1968.

Och så förra året tog Andreas Hourdakis Trio sig an sju av Dylans kompositioner (bland annat My Back Pages) på ett album som bara getts ut på vinyl. Denna onsdagskväll var trion också gäster på Faschings scen där man bland annat framförde Dylantolkningar från albumet.

På scenen kontrasterade Hourdakis lätta, nästan skimrande anslag mot Ola Hultgrens ganska hårda trummor, och så Martin Höpers kontrabas däremellan. Det kändes som om musiken utspelade sig på två plan, melodin och utflykterna, men att de senare ändå hade sin hemvist i melodin. Kanske kan man säga att de två planen förhöll sig till varandra som det sagda till det tänkta. Med den skillnaden att här sades även det tänkta rakt ut i luften. Och det fungerade, jag lyssnade till tankarnas flykt men hörde hela tiden också det som sades.

Hourdakis är en skicklig gitarrist och samtidigt en stämningsskapare med känsla för timing. Och samspelet med Höper och Hultgren kändes väldigt otvunget. I konsertens början tyckte jag att trummorna var för dominerande men den känslan försvann allt eftersom. Och samspelet kulminerade i den sista låten före paus, ”It´s Alright, Ma (I´m Only Bleeding)”. Den framfördes oerhört suggestivt, med ett vibrerande driv och det kändes som om allt föll på plats, som om bandet inte kunde bli bättre. Så när jag lämnade Fasching i pausen (min förkylning tog ut sin rätt), så var det, trots halsont, med en god eftersmak, för att prata gormetspråk.

Jämför man med LP:n så kändes scenframträdandet mer dramatiskt, kanske för att trummor och bas låg närmare lyssnaren, men också för att spelet kändes friare, trion tog ut svängarna lite mer.

Andreas Hourdakis Trio är verkligen bra, men jag tror att det faktiskt finns ytterligare steg att ta. Det visar om inte annat Dylankompositionen ”Political World”, där pianisten Daniel Karlsson på LP-skivan hoppade in och spelade ihop med trion. Det är den enda låten jag tycker låter bättre på albumet än den gjorde på scenen.

Annonser

Magnus Öström Band skapar ljudbilder

5 Maj

Mer än mycket. Så kändes det när jag lämnade Fasching efter onsdagskvällens konsert med Magnus Öström Band. Den förre EST-trummisen har kvar sitt sätt att driva musiken framåt från tiden med Esbjörn Svensson.

Det är ett relativt ovanligt sätt han spelar på, inga lugna stunder, inte ens när han använder visparna. Det är hela tiden högsta tryck och så långt från ett traditionellt sätt att hantera trummorna som man kan komma. Han sitter i centrum med sitt trumset och hans kaskader av slag ingår i högsta grad som en del i bandets sound. Det finns ingenting av kompmusiker i hans sätt att uppträda, alla medlemmarna i bandet har lika stor del i ljudet som dränker åhöraren.

Musiken är skapad av Magnus Öström och består ofta i upprepade fraser som man sliter och drar i. Det blir mera en ljudbild än att individuella röster kommer till tals. I stort sett alla luckor fylls i, om inte förr så märker man det när alla plötsligt lugnar ner sig i en ballad där melodin får en mer framträdande plats och man på ett klarare sätt kan urskilja pianot och gitarren. Det är urskickliga musiker på scenen och eftersom denna form av musik är ett kraftprov ser det ut som om de tillbringat åtskilliga timmar på gym. Särskilt Magnus Öströms sätt att spela ger honom inga vilopauser.

Gitarrist i bandet är Andreas Hourdakis, pianist med mera Daniel Karlsson och basist/keyboardist Thobias Gabrielson. Och alla bidrar de till den ljudbild som är Magnus Öström Band.

Hourdakis är den som får jobba mest och gör det på ett lysande sätt. Han skulle säkert kunna flyga i väg på fantastiska soloutflykter men är hela tiden trogen ljudbilden, Daniel Karlsson behöver inte jobba lika mycket men har lika stor del i den musikaliska matta som läggs ut för publiken. Thobias Gabrielson verkar vara lika hemtam med basen som med klaviaturen och fyller i där det behövs för att allt ska bullra och gnistra så mycket som möjligt.

Som sagt, det är en ljudbild man skapar där det ofta inte går att avgöra vilket av instrumenten som står för vad i bilden. Jag kan ibland sakna att någon individuell röst bryter sig ut ur helheten och för fram ett eget budskap.

På ett sätt skulle jag vilja beteckna musiken, trots sitt rasande framträdande, som drömsk. Men samtidigt är den framförd på ett så bestämt sätt att verkligheten hela tiden pockar på.

Mer än mycket tycker jag sammanfattar kvällen på ett bra sätt.