Tag Archives: Archie Shepp

Archie Shepp trogen sig själv

26 Okt

I slutet av 1970-talet lyssnade jag till Archie Shepp på en jazzklubb i en källarlokal i Rom. Han äntrade scenen tre timmar efter utsatt tid.

I Konserthuset denna lördag är det inte fråga om någon försening. Här kommer han och hans tre medmusikanter in på scenen i tid. Basisten Wayne Dockery behöver visserligen lång tid på sig för att nå fram till basen, han har hjälp av både käpp och ledsagare, men när han väl satt sig tillrätta visar det sig att den försvunna spänsten i benen i stället satt sig i basspelet.

Läste i Dagens Nyheter att konserten av recensenten upplevdes som ofokuserad och splittrad.

Själv hörde jag en lektion i afroamerikansk musikhistoria med bluesen som grundelement. Archie Shepp framförde odyssén antingen med saxofonen eller med hjälp av en sång som hade stänk av predikant i sig.

Naturligtvis fanns friformen med som ett element, Archie Shepp har påpekat att svart musik och kultur till sitt innersta väsen är improvisatorisk. Men han sjöng också spirituals och det vi västerlänningar lärt känna som ursprunglig blues, en låt nyligen skriven av honom själv.

Bandet spelade också verk av de svarta förgrundsgestalterna Thelonious Monk och Duke Ellington (Shepp kallade honom Maestro). Dessutom framförde trumslagaren Steve McCraven en ”hambone”, där han reciterade, ackompanjerad av sina händers slag mot olika kroppsdelar. Detta menar Shepp är hur rappen uppstod, som ju också i början av sin kommersiella period främst utövades av svarta i USA.

Konserten blev, kanske man kan säga, en sammanfattning av allt Shepp sysslat med sedan han kom fram som scenartist på 1960-talet. Då sysslade han mycket med friformjazz blandat med rytmer från Afrika. Samtidigt var han en förkämpe för ”civil rights” och i början av 1970-talet kom han ut med albumen ”Attica Blues” och ”The Cry of my People”.

Under denna period byggde han upp en lyssnarskara såväl i USA som i Europa. När han nu turnerar i Europa har han anpassat sin repertoar till en ny europeisk publik eller som han själv säger, med lite självironi:

”Det är en ny generation jag spelar för i Europa. Om jag spelar samma musik som jag spelade för deras föräldrar på 1960-talet, kommer de att lämna lokalen. Så jag försöker bara ge dem ett litet smakprov på hur det lät.”

Så på Konserthusets scen får vi som sagt höra olika former av musik, men allt grundar sig i den afroamerikanska traditionella musiken.

Jag är fascinerad av den 80-årige nestorns sång och saxspel, som, det ska sägas, inte är utan skavanker. Ibland haltar det även i samspelet med bandet, som förutom de redan nämnda också innehåller pianisten Tom McClung.

Efter att ha framfört denna musik ett otal gånger, och efter att ha undervisat på universitet om svart musikhistoria och afroamerikansk historia i allmänhet finns risken att det går slentrian i framförandena. Akten må vara anpassad till européer som fötts senare än jag, men jag har ändå stor behållning av den, det finns en blues kombinerad med självkänsla i botten som når in i hjärtat.

Annonser