Tag Archives: Bernt Rosengren

Lars Gullin i fokus på Solliden

16 Aug

Lars Gullin hade ett eget sätt att hantera barytonsaxofonen. Och ett eget sätt att skriva musik. Ofta var det enkelt urskiljbara melodier, i gränslandet till folkmusiken och även inspirerade av den klassiska musiken som han lyssnade till lika mycket som till sina jazzkolleger.

Hans musik har levt vidare efter hans död 1976 och är fortfarande i högsta grad levande. En av de ensembler som för hans arv vidare är Rilkeensemblen. Den har, under ledning av Gunnar Eriksson, funnits i 38 år. Det är en kör som på repertoaren har ett antal kompositioner av Lars Gullin.

Denna kväll på Skansens sollidenscen framför kören ett antal av dessa tillsammans med husbandet Hans Backenroth, bas, Leo Lindberg, piano och Jocke Ekberg, trummor. För kvällen är bandet förstärkt med två instrumentala solister, musiker som visserligen är födda några år efter Lars Gullin men ändå spelade ihop med honom i olika sammanhang. Det är Jan Allan, trumpet, och Bernt Rosengren, tenorsaxofon.

Kvällen börjar dock med att scenvärden Svante Thuresson framför Warren/Mercers klassiker ”Jeepers Creepers” tillsammans med husbandet. Framförandet lovar gott inför kvällen då både Leo Lindberg och Hans Backenroth verkar vara i form och Thuressons sång omgärdas av fint komp och uttrycksfulla solon.

Därefter intas scenen av Rilkeensemblen. Gunnar Eriksson berättar att han långt tillbaka i tiden haft kontakt med Gullin och att det var med hans goda minne som man textsatt kompositionerna, ofta med texter ur Bibeln, enkannerligen då Höga Visan, vilket Eriksson tycker passar utmärkt till Gullins sätt att skriva musik.

Kompositionerna har då fått andra namn än dem Gullin ursprungligen satte, och blivit väldigt sakrala till sin karaktär. Men musikernas sätt att spela och deras soloinsatser påminner i alla fall om att Gullin faktiskt i första hand var jazzmusiker.

Och det ska sägas att detta forum, med kör och mer arrangerad musik, verkar passa dessa musiker utmärkt. Särskilt lyckade tycker jag att Backenroth och Lindberg är, både som kompmusiker och i deras soloinsatser. Även Jan Allan och Bernt Rosengren tillförde mycket, men annat var inte att vänta.

Men som sagt, det sakrala och unisona tog överhanden och jag tycker att musiken blev lite för opersonlig. Det hade till exempel varit intressant att höra vad Svante Thuresson, som förtjänstfullt trakterade congas under kvällen, hade kunnat göra av åtminstone några av kompositionerna. Jag tror det hade kunnat lyfta konserten.

Svante fick i stället bryta av Gullinkavalkaden och framföra Henderson/Dixons ”Bye Bye Blackbird” på ett medryckande sätt.

Det var en kväll i Gullins anda, men det fattades en del för att jag skulle tycka att man gjorde Gullin helt rättvisa.

Annonser

Fasching hyllade Bernt Rosengren

15 Dec

You´ve changed.

När Bernt Rosengren presenterade den kompositionen från scenen på Fasching denna söndagskväll i december mumlade han att den väl handlade om kärlek. Som de flesta andra låtar.

Och det är också kärlek det handlar om för denne nestor bland svenska jazzmusiker, kärlek till musiken. Det är den som håller honom så levande som musiker trots att kroppen inte alltid hänger med längre.

Och denna kärlek märks så tydligt i hans saxofonspel.

Tonen är i stort sett densamma som på hans debutskiva under eget namn, ”Stockholm Dues”, den är lika kraftfull, bara det att han inte spelar lika många toner längre. Det handlar mer om att varje ton som spelas ska fyllas med betydelse.

I den sista intervjun jag såg med en annan av våra stora idéburna kulturarbetare, Hasse Alfredsson, konstaterade han att han inte fick några idéer längre. Bernt Rosengren har kvar sin idérikedom, det är därför han fortsätter att spela, i dagarna 80 år gammal.

You´ve changed.

Låten fanns med även på albumet ”Stockholm Dues” från 1965. Och det finns många likheter mellan då och nu, bebopen lever fortfarande i Rosengrens musik.

Men det innebär inte att det inte funnits förändringar i hans musikliv. Efter debutskivan kom Don Cherry in i hans liv och Bernt Rosengrens musik kom att bli mer avantgardistisk, en friare musik, som också manifesteras på skivorna under andra hälften av 1960-talet och under 1970-talet.

På ett album som spelades in på Fasching 1975 tar låten ”Out to Lunch” en hel LP-sida i anspråk och spiller dessutom över på baksidan med den lite bråkigare och munhuggande musik som bandet då stod för. Både där och på albumet ”Fly me to the Sun” har bandet ett friare anslag utan att vandra in på frijazzens domäner.

Vid denna tid spelade Rosengren också i, och inspirerades av, gruppen ”Sevda”, som exekverade jazz inspirerad av turkisk folkmusik och designad av trummisen Okay Temiz och trumpetaren Maffy Falay.

Den musik som Rosengren då spelade, till exempel i albumet ”Notes from Underground” från 1973, känns väldigt modern, mycket mer besläktad med den musik som spelas av vårt yngre jazzgarde i dag än musiken Bernt Rosengrens kvartett spelade på Fasching. Dåtidens Rosengren-alster bär faktiskt till stora delar på släktskap med Goran Kajfes och Jonas Kullhammars musik.

Det fanns kritiker som vid denna tid, förutom att de hörde ett tenorsaxspel i världsklass också benämnde Bernt Rosengren som världens ledande jazzflöjtist. Tyvärr hörs han allt mera sällan spela på detta instrument.

Efter det sena 60-talet och 70-talets utflykter återgick han mer till bebop-stuket, bland annat tillsammans med Doug Raney och Horace Parlan på skivan ”Surprise Party” från 1983. 1992 spelade Rosengren in albumet ”The Hug” i samma anda, delvis med sina spelkompisar från förr, och sedan har han, i de mindre formaten, blivit denna form trogen.

You´ve changed.

Låten sjöngs på debut-LP:n av Nannie Porres, och hon tillhörde Rosengrens närmaste spelkamrater under många år. Samarbetet med henne, pianisten Claes-Göran Fagerstedt och basisten Torbjörn Hultcrantz startade redan i slutet av 1950-talet i Jazz Club 57. Senare anslöt tenorsaxofonisten Tommy Koverhult, trumpetaren Lalle Svensson och trummisen Leif Wennerström till gänget och de kom att spela ihop i många år framöver.

När den konstellationen av olika anledningar upplöstes spelade Rosengren i olika konstellationer fram tills dagens Bernt Rosengren Quartet bildades, vilken nu till och från spelat ihop i 15 år.

Och det är dessa, förstärkta med danska altsaxofonisten Christina von Bülow, som vi hör på Fasching denna kväll.

Det svängde gott om von Bülows saxspel, Stefan Gustafson bakom tangenterna hade en bra kväll då idéerna rann till i en strid ström, Hans Backenroth på kontrabas är en virtuos på sitt instrument och Bengt Stark bakom trummorna gjorde skäl för namnet med kraftfullt spel och bra driv. Sammantaget fyra skickliga musiker, trevliga att lyssna till, men själv saknar jag djupet i spelet, det som gör ett bestående intryck. Kanske behövs lite mer egensinne.

Men så fanns Bernt Rosengren. Med samma kraftfulla ton som för 60 år sedan. Med all samlad erfarenhet att mätta tonerna med.

Det gick inte att ta miste på vem som var huvudpersonen denna kväll på Fasching. Som avslutades med att publiken sjöng ”Happy Birthday to You” och Bernt Rosengren tackade på sitt lite tillbakadragna sätt. Ingenting verkar märkvärdigt i hans värld, men det är nog bara han själv som tycker.

En applåd för Bernt och Gilbert

21 Okt

Två 77-åringar, båda tenorsaxofonister och båda still going strong. Den ena stockholmare, den andra göteborgare. Bernt Rosengren och Gilbert Holmström har varit förgrundsfigur inom den svenska jazzen i över fem sekel. Fortfarande spelar de och turnerar med egna band.

Bernt Rosengren må röra sig försiktigt och lite trevande. Men när han sätter saxofonen till läpparna är det försiktiga och trevande helt borta.

Hans kraftfulla start är en signal till lystring för publiken på Biocafé Tellus i Midsommarkransen under Stockholms jazzdagar.

Han förbereder sig inför varje låt genom att stå några steg från micken och gå in i sig själv tillsammans med den låt som bandet ska spela, inte helt olikt Bruno K Öiier när han koncentrerar sig och tar sats för att börja läsa en av sina dikter.

Sen räknar han in, det är en noggrannhet som bryter med hur det en gång var, på den tiden när han spelade med Don Cherry. Cherry var en stor musikant men ingen vän av början och slut på låtarna, ofta tonades låtarna in på ett oordnat sätt och tonades ut på samma sätt. För Cherry var början och slut inte så viktigt, när musiken ändå genomsyrade allt han företog sig. Men nu har Rosengren på ålderns höst bestämt att låtarna ska ha en bestämd början och ett bestämt slut.

Bernt Rosengren har alltid funnits. Och det har Gilbert Holmström också. Gilbert såg och lyssnade jag till på Fasching i september i år. Han har inte en lika kraftfull ton som Bernt, men vem har det. Att tonen inte är lika genomträngande har inte med åldrandet att göra, han har alltid haft en mjukare ton, även när han ramblade som värst ihop med Conny Sjökvist och Kjell Jansson i Mount Everest på 1970-talet. Trion var banbrytande i Sverige och skivan Waves from Albert Ayler 1975 var en av de första pianolösa i Sverige, en av milstolparna i mitt jazzliv.

Andra milstolpar var Bernt Rosengrens Stockholmsinspelningar från 1960- och 1970-talen, där han spelar ihop med sina dåvarande trogna vapendragare som Tommy Koverhult, Torbjörn Hultcrantz och Leif Wennerström.

Hans stämma har inte förändrats så mycket sedan dess, möjligen har han förenklat sitt spel och längden på låtarna har kortats av.

På Biocafé Tellus har han med sig Stefan Gustafson, Hans Backenroth och Bengt Stark. Låtarna bandet spelar är uppbyggda på i princip samma sätt, där solot har en stor plats för alla, även för ”kompet”. Och har man en sådan basist som Backenroth så är det nästan ett krav att även han ska få sola i alla låtar. När så sker drar sig Rosengren undan till kanten av scenen för att publiken ska ha fritt synfält. Hans hasande steg påminner då inte så lite om Thelonious Monks när han lämnade pianot för att göra plats för ett solo av Charlie Rouse. Monk hann alltid tillbaka till pianot, om han så fick ta den första tonen på väg ned på stolen. Rosengren behövde inte bekymra sig om sånt, han startade ibland spelet från kanten av scenen för att sakta hasa in mot mikrofonen.

Gilbert Holmström rör sig lättare på scenen men även han lämnar gärna plats för medmusikanterna i hans New Quartet, som förutom honom själv på Faschingkvällen innehåller Jonas Kullhammar, Magnus Bro, Torbjörn Zetterberg och Anders Kjellberg. Hans nya kvintett spelar nästan bara kompositioner av Gilbert Holmström själv och bandet har alla kvaliteter för att det ska låta bra. Men jag skulle vilja höra kompositionerna framförda av ett storband, jag tror det skulle kunna låta fantastiskt.

Som sagt, Gilbert lämnar gärna plats för sina medmusikanter, ja, ibland är det nästan så att hans tillbakadragna sätt känns för blygsamt. Så när han avslutar konserten med att tacka Jonas Kullhammar för den hjälp han fått att bilda sitt nya band och tar upp en applåd för Kullhammar så tänker jag att det är Gilbert Holmström som ska tackas och applåderas åt, för allt han gjort för svensk jazzpublik genom åren. På samma sätt som publiken på Tellus reser sig och tar upp en lång applåd för Bernt Rosengren, en applåd som inbegriper hela hans remarkabla jazzliv.