Tag Archives: Berwaldhallen

Häftig resa i Rymden

22 Okt

Den norske klaviaturspelaren Bugge Wesseltoft har provat på det mesta inom jazzen och dess omgivningar (electronica, rock, club med mera). Därför blir man inte förvånad över att det är just han som vågat sig på att fråga avlidne Esbjörn Svenssons spelkamrater i den världsberömda trion EST om de vill spela med honom. Och just i trioformat. Precis som EST. En sådan grupp har allt att förlora, jämförelserna med den världsberömda gruppen kommer alltid att finnas där.

Men nu finns denna nya trio i alla fall i sinnevärlden och spelade på söndagskvällen i Berwaldhallen som avslutning på tio dagar av jazz i Stockholm.

Wesseltoft är en musikalisk kameleont och som sådan har han spelat med de största norska musikerna, även med internationella storheter, och också lett egna grupper. Han har även turnerat ensam med mycket elektronik i bagaget.

På Berwaldhallens scen har han ett vanligt piano, ett elpiano och ett elektroniskt klaviaturinstrument som blinkar i halvmörkret till sitt förfogande på scenen. I ena stunden går han loss på elpianot, bakåtlutad och bredbent med ansiktet vänt mot taket som en Ray Charles, i nästa stund sitter han nedböjd över ett stilla piano som en Bill Evans.

Men också en kameleont har de inre organen och själen intakta även när den ändrar färg efter omgivningen. Hans musikerskap är oförändrat även när han lämnat den tyngsta elektroniken hemma. Gruppen har döpts till Rymden, och Wesseltoft har den tillsammans med Dan Berglund på kontrabas och Magnus Öström på trummor.

Det är sällan man hör en trio som fyller ut en lokal på ett sådant sätt som Rymden. Musiken nästlar sig in i varje skrymsle, antingen det är nedtonade norska stämningar, som i kompositionerna Skien och Bergen, eller svulstig hårdjazz. Till den stora ljudbilden bidrar i högsta grad ljudteknikern Åke Linton.

Här samsas klassiska anslag med elektronisk utlevelse och känslosamma ballader. Men jag upplever ändå musiken som sammanhållen. Till detta bidrar i högsta grad också Wesseltofts medspelare.

Dan Berglund är en väldigt skicklig basist med ett stort register på basen, vilket, inte minst i denna grupp, är viktigt.

Magnus Öström är en egensinnig trummis, som också skriver en del av musiken gruppen framför, vilket ger en extra förståelse för framförandet. Han försvinner ibland bakom det långa håret när han letar okonventionella lösningar på de musikaliska knutarna. Men ingenting i musiken känns ändå sökt, inte ens de elektroniska inslagen. Den musikaliska kärnan finns hela tiden intakt.

Och tillsammans låter de inte som EST, men jag tror även att det här konceptet har möjlighet att föra ut den svensk-norska trion till jazzfestivaler runt om i världen. Det är häftig musik spelad av tre egensinniga musiker med brett register.

Annonser

Jättekör i Monica Zetterlunds fotspår

15 Maj

Körsång ger inte mycket utrymme för frasering, särskilt inte om flera hundra personer ska samsas om en ton. Ju fler sångare desto mer utslätat riskerar det att låta. Därför är det ingen lätt uppgift att som Cantemus i Berwaldhallen ge sig på att sjunga en jazzsångerskas som Monica Zetterlund repertoar.
Cantemus är en jättekör som varje år avslutar repetitionsarbetet med två konserter i Berwaldhallen, så också i år, då man fyllde både scenen och salongen till sista plats. Man har haft olika teman och i år var således den gemensamma nämnaren för sångerna att de någon gång framförts av Monica Zetterlund. Eftersom Monica inte skrev några egna låtar så blev det, när det gäller låtarna, en varierad konsert.
Till sin hjälp hade kören i en del låtar jazzsångerskan Viktoria Tolstoy, eller rättare sagt tvärtom, Tolstoy tog hjälp av kören i en del av de låtar hon framförde. Som stöd för både kören och Victoria fanns en ytterst kompetent trio bestående av Daniel Karlsson, piano, Hans Andersson, bas, och Rasmus Kihlberg, trummor.
Som sagt, körsång är en svår gren att hantera. Själv är jag inte helt van att lyssna till denna musik, men en tanke som slog mig under konserten var hur allvarligt och helt utan överraskningar sångerna framfördes. Lite mer lekfullhet hade inte skadat, det går faktiskt att emellanåt släppa loss utan att den konstnärliga kvaliteten tar skada. Med så många sångare, tre fjärdedelar kvinnor och resten män, borde det finnas flera som är mångsidiga och har vilja att spela lite teater, eller framträda som solister, för att göra sångerna mer uttrycksfulla. Eller så kunde mindre grupper träda fram med de övriga som bakgrund.
Med så många änglar (kvinnor) på scenen kunde till exempel sången ”Änglar finns” från en Hasse & Tage-revy byggas ut till ett mer varierat och teatraliskt nummer. Och med så många fantastiska män på scenen borde ledmotivet till filmen ”Att angöra en brygga” kunna blivit något roligare än en samfälld sång (varför nämns för resten inte att Lasse Fernlöf skrivit musiken till detta fina ledmotiv, när alla andra kompositörer nämns i programbladet?).
Just denna brist på lekfullhet och variation är anledningen till att det blir lite tråkigt emellanåt, att det hela tiden är en sammanhållen kör som, visserligen i stämmor, unisont sjunger låtarna.
Det hade också varit roligt om det blivit ett mer frekvent samspel mellan Victoria Tolstoy och kören. Nu står den senare ofta sysslolös när Tolstoy sjunger.
Viktoria Tolstoy har en helt annan röst än Monica Zetterlund, en röst som fyller ut i alla lägen. Den känns därför mera opersonlig än Monicas, mera utbytbar. Men den är också bärigare och mindre sårbar, men därför kanske också mindre spännande. Men om man lyssnade till Viktoria Tolstoy utan att samtidigt referera till Monica Zetterlund så gjorde hon tillsammans med trion ett fullfjädrat framträdande, det blev som en lyckad konsert i konserten.
Bland musikerna stod Daniel Karlsson för flera fina soloinsatser, men mest imponerade basisten Hans Andersson i sitt enda, med stor känsla, framförda solo.
Det var svårt att få fram någon Monica-känsla i sångerna, dels för att hon inte skrev dem själv, dels för att hon uppträdde i så många olika sammanhang, vilket gör att sångerna spretar väldigt mycket. Dessutom låg både Viktoria Tolstoy och kören ganska långt från Monica Zetterlunds sångstil. Så i princip kunde det ha varit vilken körafton som helst som vi i en fullsatt hall lyssnade till. Och när det ändå blev så långt från originalet så tycker jag att man, trots att det lät bra om kören hela kvällen efter en lite trevande start, kunde ha tagit ut svängarna lite mer.