Tag Archives: Bill Stewart

Organiskt samspel i Larry Goldings trio

27 Maj

Orgeljazz har jag inte varit och lyssnat på live sedan Shirley Scott var på Gyllene Cirkeln i Stockholm med Stanley Turrentine på 1960-talet. Så varför inte gå och lyssna när Larry Goldings trio dök upp på Fasching i tisdags.

Organisten Larry Goldings, gitarristen Peter Bernstein och trummisen Bill Stewart visade sig vara tre skickliga musiker som i sina bästa stunder smälte samman till en org(el)anisk enhet, nästan som en fjärde person. Det lät som om instrumenten var synkade till varandra som organen i en kropp.

Det är också denna grupps signum, samspelet. Man förstärker varandra, lyfter fram och får stöd, en kropp som hela tiden är i rörelse. Inte så konstigt, man har till och från spelat tillsammans i snart 30 år.

Klarast hör vi samspelet i slutet av konserten då instrumenten verkligen fungerar som organen i en kropp. Dessförinnan har det inte låtit dåligt, det gör det aldrig med dessa musiker på scenen, men försöken att låta annorlunda känns inte som deras musik.

Därför känns det upplyftande när allting sitter som i slutet av konserten, med extranumret, en Duke Pearson-komposition, som kulmen.

Genom hela konserten är det ett imponerande trumspel av Bill Stewart. Han utgör hjärtat, pulsen, i gruppen med en osviklig exakthet, trots att han aldrig förfaller till att enbart kompa de andra. Det svåra låter enkelt i hans händer.

Om Stewart är hjärtat i bandet så är bandledaren och organisten Larry Goldings lungorna. Det är han som med sitt spel ser till att andningen fungerar med sitt ofta ångande spel.

Annars är kanske gitarristen Peter Bernstein den som står ut mest av gruppmedlemmarna, framför allt gäller det hans solospel. Här känns tonerna ofta ganska avklädda, ja, nästan nakna i sin torra, lite stumma framtoning. De når fram till lyssnaren med en tydlighet som de mjuka gitarristerna saknar.

Men som sagt, det var först mot slutet av konserten som gruppen fick upp ångan på allvar, kanske kan man säga att de då kom in i andra andningen. Det är ju då som kroppen fungerar som bäst, då som organen samarbetar helt automatiskt.

Då slutade jag också att tänka på att detta var en ”orgeltrio”, och upplevde musiken som vilken jazzakt som helst. Och det kändes skönt att kasta loss från all kategorisering och bara ge sig hän. Synd bara att det dröjde så länge.

Annonser