Tag Archives: Bo Hülphers

Vysotskijs tjuvsånger lever vidare med Hoppets Lilla Orkester

26 Mar

Någon gång runt skiftet mellan 1960- och 1970-talet var jag en ganska flitig gäst på KB (inte Kungliga Biblioteket, men väl Konstnärsbaren). En eftermiddag satt jag och tog en öl med ryggen mot två kändisar. De var i alla fall kändisar i mina kretsar. Men de var säkert inte ute efter att nå kändisstatus i dagens mening, ty de tillhörde den progressiva musikrörelsen.

Den ene var Mikael Wiehe, den andre Tomas Bolme. De dryftade säkert andra problem också, men det jag överhörde handlade om gager. Hur mycket kunde man ta betalt när man sjöng och skulle man differentiera beroende på vilka man sjöng för? De delgav varandra erfarenheter och diskuterade hur man skulle göra i framtiden. Wiehe diskuterade utifrån Hoola Bandoola Bands horisont, Bolme utifrån Fria Proteaterns.

I Hoola Bandoola skrev Wiehe och Björn Afzelius merparten av sångerna, på Fria Proteatern var det ofta Carsten Palmaer som stod för texterna. Han bemästrar verkligen språkets nyanser och ett av hans mästerstycken var när han, tillsammans med brodern Ola, översatte och tolkade den ryske skådespelaren och gitarrpoeten Vladimir Vysotskijs sånger.

Och vilken framgång det blev när ensemblen sedan spelade och sjöng dem. Jag besökte en föreställning när det begav sig på 1980-talet och jag har kvar LP-skivan från denna uppsättning.

Det har gått över 30 år sedan föreställningarna på Scalateatern i Stockholm och den efterföljande turnén, men sångerna är inte glömda. Fria Proteatern har några gånger återuppstått (den gick i graven 1990) för att framföra sångerna och nu är det Hoppets Lilla Orkester som håller Vysotskijs sånger vid liv.

I torsdags kväll uppträdde de på Solna Folkets Hus. Och jag blev påmind om att detta verkligen är en egen form av poesi och musik. Det finns ett ryskt ord för den form av musik som gitarrpoeterna omfattade, men ett uttryck på svenska som täcker en del av genren är ”tjuvsånger”. Det är berättelser om människor som farit illa i systemets försök att upprätthålla sig själv, kritiska och politiska sånger, men också kärlekssånger.

Stefan Ringbom, som oftast är gruppens talesperson, berättade från scenen att många av sångerna har sitt ursprung i andra sånger som uppkom i lägren i Sovjetunionens utkanter, en slags rysk blues som Vysotskij (och även andra ryska gitarrpoeter) sedan poetiserat. Vysotskij kom i kontakt med sångerna under det ryska tövädret, när Nikita Chrusjtjov öppnade lägren och de före detta fångarna tog dessa yttringar med sig till städerna.

Vysotskij bearbetade och fullbordade sångerna där kritiken mot makthavarna och mot förtrycket ofta uttrycks i allegorisk form. En del får man läsa mellan raderna, som Stefan Ringbom uttryckte saken.

Strax efter det att lägren öppnats frös det till igen. Konsten skulle bli mer optimistisk och på så sätt föra de rådande förhållandena i Sovjetunionen in i framtiden. Men ur de ryska makthavarnas horisont var det för sent. Sångerna var redan ute och spreds i stora upplagor på kassettband, en då ny form av inspelat material som var lätt att föra med sig.

Det var också genom kassettbanden som bröderna Palmaer och Fria Proteatern kom i kontakt med Vysotskijs sånger.

I Hoppets Lilla Orkester, som alltså fortsätter sjunga sångerna, ingår tre av medlemmarna i den version av Fria Proteatern som sjöng sångerna på Scalateatern 1986. Och jag imponeras än en gång av den poetiska kraften i texterna och bärkraften i melodierna. Det är sällan man översköljs så av känslor, av bilder, av skönhet och fulhet som i dessa sånger. Kompromissen är långt borta, samtidigt som kritiken kan vara förklädd till vargjakt eller klädesplagg som byter ägare.

Humorn, det drastiska, kärleken och hatet, och inte minst ironin, allt förs fram på ett verkningsfullt sätt av Hoppets Lilla Orkester.

Lite hårdraget kan man säga att humorn framför allt gestaltas av Bo Hülphers, multiinstrumentalist och sångare med en lite dröjande framtoning, att det drastiska gestaltas av Stefan Ringbom, sångare och gitarrist med förmåga att variera röstläget efter textens svängningar, att kärleken gestaltas av Aina Bergh, cellist och sångare med en lite mildare framtoning. Och ironin av basisten, gitarristen och sångaren Hasse Björk, även han har en mer lågmäld framtoning.

Ringbom, Hülphers och Björk var med i Fria Proteaterns ursprungliga uppsättning, men även Aina Bergh har anknytning till den då hon är dotter till regissören av den ursprungliga Vysotskij-föreställning, Stefan Böhm.

Det ska sägas att det finns en del skavanker i framförandet, men det betyder i stort sett ingenting för helheten. Snarare är det ett signum för en undergroundrörelse, att allt inte är perfekt. Det ingår liksom i konceptet.

Själv blev jag inspirerad av föreställningen, inspirerad av sångernas poetiska kraft och jag har efter konserten levt med dem i mina tankar. Något så levande ska inte behöva dö, inte bli bortglömt. Därför gör Hoppets Lilla Orkester en välgärning genom att spela och sjunga dessa sånger. Även om gaget de får kanske inte går att leva på. Det är andra former av musik, andra former av kändisar, som får ekonomin att gå ihop i dag.

Men Vladimir Vysotskij var i alla fall en idol i Sovjetunionen när han levde, även om han aldrig var aktuell för några statliga utmärkelser. Föreställningarna på Tagankateatern, hans spelplats i Moskva, var oftast utsålda även om de nästan aldrig annonserades på offentliga platser. Och i en opinionsundersökning 2010 om vilka som var 1900-talets största ryska idoler, blev han tvåa efter Jurij Gagarin. När Vladimir Vytsotskij dog i juli 1980, 42 år gammal, följde hundra tusentals människor honom till graven på Moskvas gator.

Annonser