Tag Archives: Bob Dylan

Isabella Lundgren kramar Bob Dylan för hårt

20 Okt

Kärlek till Bob Dylan och hans sånger är en sak, att översätta dem till ett jazzidiom är en helt annan.

Det finns lyckade exempel. Keith Jarrett använde sig tidigt av låten ”My Back Pages” när han spelade in albumet ”Somewhere Before” med strålande resultat.

Senare har svenske gitarristen Andreas Hourdakis gjort samma låt och många fler på en LP med enbart Dylankompositioner. Och det låter på det hela taget väldigt bra.

På Jarretts och Hourdakis inspelningar är det melodierna som står i centrum, texterna har ingen plats. När sångerskan Isabella Lundgren på onsdagskvällen på Södra Teatern tog sig an Dylans sånger hade hon och bandet också Dylans poesi att förhålla sig till, inte bara melodin.

Södra Teatern var fullsatt och programmet var genomarbetat in i minsta detalj, såväl musiken som mellansnacket. Att Isabella Lundgren har en genuin kärlek till Bob Dylan och hans poesi, det gick inte att ta miste på. Det gör också att hon tar i allt vad hon har för att göra sångerna rättvisa. Hon nästan bokstaverade sig igenom flera av låtarna, så vi inte skulle missa ett enda ord hon sjöng. Och mellan sångerna förklarade hon hur hon tolkade Dylan, vad hon trodde att han menade med orden.

Hon hade ett band bakom sig med idel ypperliga (jazz)musiker. Först och främst en trio bestående av Calle Bagge på piano, Niklas Fernqvist på kontrabas och Daniel Fredriksson på trummor. Dessutom gästade Johan Lindström på pedalsteel och gitarr och Daniel Migdal på fiol. Självklart låter då allt väldigt kompetent.

Men som sagt, jazzsång och solospel är inte det första man kommer att tänka på när det gäller Dylan. Trots det lyckas Isabella Lundgren skapa magi när hon ställdes ensam med Johan Lindströms gitarr i ”It´s All Right Ma (I´m only bleeding)”.

Sången innehåller så många ord att det inte går att bokstavera dem, man måste mera nästan spotta dem ur sig. Det gjorde att Isabella Lundgren fick nyansera sin klara artikulerade sång, vilket jag gillade. Hon hann inte tänka så mycket utan det lät mera naturligt. Och vid sidan och bakom henne rider Lindströms gitarr på ett fantastiskt uttrycksfullt sätt.

Denna tolkning var kongenial. I den omvända kärlekslåten ”It ain´t me babe” fungerar arrangemanget också bra.

Men i övriga sånger, bland annat ”Blowing in the wind”, ”The times they are a-changing”, ”Forever young”, ”Lay down your weary tune”, ”Trouble”, ”You´re gonna make me lonesome when you go” och ”Ring them bells” tycker jag att försöken att dramatisera sångerna gör dem överlastade, det känns inte naturligt.

Här fanns en väldigt bra sångerska och ett lika kompetent band, men för mina öron höll inte den bärande idén när det gäller arrangemangen.

Men han är heller inte lätt att ha att göra med, Bob Dylan och hans sånger. Det var kanske därför vi inte fick höra en enda Dylanlåt när Magnus Carlsson och Moon Ray Quintet spelade i Dansens Hus på måndagskvällen. Här satt jazzarrangemangen av pop- och rocklåtar som en smäck.

Bob Dylan har alltid varit en undflyende musiker och poet. Och han arrangerar ju också om sin egen musik från gång till annan. Så kanske var Isabella Lundgrens och bandets kväll på Södra Teatern i alla fall i hans anda. Men den var i alla fall inte riktigt i min.

Annonser

Andreas Hourdakis Trio gör njutbar jazz av Dylan

15 Mar

Bob Dylans musik har, liksom till exempel The Beatles, lockat musiker ur olika genrer att göra sina versioner av kompositionerna. Andreas Hourdakis, en synnerligen begåvad jazzgitarrist, har ägnat en hel LP åt Dylan.

Jag har aldrig upplevt Bob Dylans musik som särskilt jazzig, det är ju kombinationen av starka texter och starka melodier som gett Dylan världsrykte (hans sätt att framföra låtarna har naturligtvis också bidragit). Men starka melodier har alltid potential att också bli underlag för starka jazzversioner. De mångkunniga jazzmusikerna har stor förmåga att omvandla kompositioner som från början var ägnade för andra ändamål att också bli lyssningsbara för jazzälskare. Så gjorde till exempel mästerpianisten Keith Jarrett en väldigt fin version av låten ”My Back Pages” redan 1968.

Och så förra året tog Andreas Hourdakis Trio sig an sju av Dylans kompositioner (bland annat My Back Pages) på ett album som bara getts ut på vinyl. Denna onsdagskväll var trion också gäster på Faschings scen där man bland annat framförde Dylantolkningar från albumet.

På scenen kontrasterade Hourdakis lätta, nästan skimrande anslag mot Ola Hultgrens ganska hårda trummor, och så Martin Höpers kontrabas däremellan. Det kändes som om musiken utspelade sig på två plan, melodin och utflykterna, men att de senare ändå hade sin hemvist i melodin. Kanske kan man säga att de två planen förhöll sig till varandra som det sagda till det tänkta. Med den skillnaden att här sades även det tänkta rakt ut i luften. Och det fungerade, jag lyssnade till tankarnas flykt men hörde hela tiden också det som sades.

Hourdakis är en skicklig gitarrist och samtidigt en stämningsskapare med känsla för timing. Och samspelet med Höper och Hultgren kändes väldigt otvunget. I konsertens början tyckte jag att trummorna var för dominerande men den känslan försvann allt eftersom. Och samspelet kulminerade i den sista låten före paus, ”It´s Alright, Ma (I´m Only Bleeding)”. Den framfördes oerhört suggestivt, med ett vibrerande driv och det kändes som om allt föll på plats, som om bandet inte kunde bli bättre. Så när jag lämnade Fasching i pausen (min förkylning tog ut sin rätt), så var det, trots halsont, med en god eftersmak, för att prata gormetspråk.

Jämför man med LP:n så kändes scenframträdandet mer dramatiskt, kanske för att trummor och bas låg närmare lyssnaren, men också för att spelet kändes friare, trion tog ut svängarna lite mer.

Andreas Hourdakis Trio är verkligen bra, men jag tror att det faktiskt finns ytterligare steg att ta. Det visar om inte annat Dylankompositionen ”Political World”, där pianisten Daniel Karlsson på LP-skivan hoppade in och spelade ihop med trion. Det är den enda låten jag tycker låter bättre på albumet än den gjorde på scenen.

Bob Dylan ut ur mörkret på Waterfront

4 Apr

Stämningen i lokalen var ganska sansad. Men så var det också en nobelpristagare i litteratur som stod på scenen.

Jag har varit på många konserter där publiken gett ovationsartade hyllningar till ganska mediokra insatser, mera på grund av tidigare bedrifter än det som utspelar sig framför deras ögon i nuet.

Men stämningen på läktarna i Waterfront denna söndagskväll handlade inte om att hylla Bob Dylan för vad han tidigare åstadkommit. De flesta visste vad de hade att förvänta sig, föreställningarna har sett ganska likartade ut under de senaste besöken.

Och det var ingen rock´n roll man fick uppleva, utan Dylans framträdanden går allt mer mot att spegla det amerikanska musikarvet, det som Frank Sinatra till stora delar gjorde till sitt.

Det kunde jag aldrig föreställa mig när jag som 21-årig nyfiken lyssnare 1966 intog Konserthuset för att uppleva Bob Dylans första framträdande i Sverige.

Vad jag hade fastnat för hos honom var naturligtvis det sångbara i melodierna, men det var också något i texterna som skilde sig från andra sångtexter. Han kallades ju protestsångare i början, men protesten var inte min utgångspunkt utan det var sättet han snickrade ihop textraderna, rimmen och de dräpande formuleringarna. Det var det jag upplevde som något nytt då.

På Waterfront hade jag svårt att uppfatta orden han sjöng, förutom i balladerna, skrivna av andra låtskrivare. Det är frapperande hur mycket innerligare han lät när han framförde deras alster än när han sjöng sina egna, nötta fraser.

Men det är väl så att han alltid varit påverkad, inspirerad, av den amerikanska sångboken, inklusive bluesen och countrymusiken.

Det är bara omgivningen som fått för sig att han tagit avstånd från det gamla, kanske på grund av de egna låtarna med The times they are a´changing i spetsen.

Han har framstått som en oppositionell genom det motstånd, de motfrågor, han ställt till journalister, de som sedan byggt upp hans image.

1966 stod han ensam på scenen i den första avdelningen och sjöng det som i Sverige ofta kallades hans protestsånger. I själva verket handlade det om att han speglade det som skedde i tiden och det stod inte i motsättning till det som hänt tidigare, det handlade mera om tidens gång. Och dessutom en stor humanism, något som många hade svårt att ta till sig på grund av hans oåtkomlighet, hans integritet.

Nu, på Waterfront, satt han mest bakom keyboarden/pianot och hans spel var inte bara till för syns skull utan levde som en organisk del av musiken.

Det finns en faktor när det gäller Dylan och hans kompband som inte är så vanlig, att alla spelar hela tiden och i stort sett lika mycket, och har därmed en lika stor roll för soundet. Sättet liknar mera ett gammalt dixielandband från New Orleans än ett modernt kompband till en sångare.

Det kan låta grötigt emellanåt, men jag tror att Dylan tycker att det finns en vits med det.

Själv föredrar jag det band som kompade honom i den andra avdelningen när han spelade på Konserthuset 1966, det som sedan blev The Band.

Det kompet var mera nyanserat, rockigt när det behövdes, mer återhållsamt när så var påkallat.

Men nu hade han alltså med sig ett band som använde sig av väldigt tydliga tecken på vilken musik som spelas. Var det vals så var tretakten väldigt markerad, var det snabb fyrtakt så fanns inga tvivel. Tonen och farten sattes genast från början, innan Dylan kom in med sin sång, och den hölls sedan hela låten ut.

En rolig detalj var att Dylan alltid reste sig upp vid pianot när man närmade sig slutet av låtarna. Och när det tydliga slutackordet lagts så släcktes scenlamporna och musikerna körde i mörkret något slags spretigt intro till nästa låt, som taktfast sattes i gång när lamporna åter tändes.

Jag gillade greppet, i stället för att prata till publiken, vilket Dylan inte gjort på många år.

När han skulle sjunga balladerna reste han sig oftast från keyboarden och vandrade i pausmörkret upp till den centrala mikrofonen, men han tog aldrig mikrofonen ur klykan utan lyfte hela stativet när han sjöng. Han stod och svajade med sina krumma ben, som just stigen ur ett livslångt liv på hästryggen.

Rösten har med åren blivit lite kraxig men den håller fantastiskt väl för de sånger han framför, även ur the american songbook.

Ovationerna vid konsertens slut var artiga men uppfordrande. Vi fick också vårt extranummer, men sen var det oåterkalleligen slut.

Jag gick ut i stockholmskvällen, glad över att ha återsett en så vital sångare 51 år efter det att jag såg och hörde honom första gången. Och att jag därmed kunde lägga den senaste konserten som jag såg, på Globen 2005, till handlingarna, den var sannerligen ingen höjdare. Detta var mycket bättre, även om den naturligtvis inte slår 1966 års konsert, i alla fall inte i minnet.

Tore Berger bättre än Bob Dylan

12 Mar

Thelonious Monk intervjuades av en journalist för en amerikansk jazztidning någon gång under 1960-talet.
Han satt med intervjuaren vid köksbordet då en fjäril snabbt flög förbi framför fönstret. I fjärran kunde de samtidigt se ett par fåglar som tog mycket längre tid på sig att försvinna ur synfältet.
Monk konstaterade att fjärilar flyger fortare än fåglar.
Med samma logik kan jag hävda att Tore Berger är bättre än Bob Dylan.
Jag såg och hörde Tore Berger för någon månad sedan i ett av rummen i Olle Olssonhuset i Hagalund, Solna. Vi var ett tjugotal personer som andäktigt och roat lyssnade till denne poet och sångare som oförtrutet skrivit och framfört sina sånger långt sedan Gunder Hägg, Blå Tåget och Stockholm Norra lagt ner verksamheten.
Med sig i Hagalund hade han gitarristen Peder af Ugglas och multiinstrumentalisten Bo Nordenfelt, vilket borgade för att det svängde om Bergers ibland lite torra, konstaterande texter.
Konserten andades den närhet, ja, nästan förtrolighet, som jag med åren mer och mer kommit att uppskatta.
Sist jag var och lyssnade till Bob Dylan höll han till på en scen som monterats upp i Globen. Det var en audiovisuell fjärranupplevelse som fick mig att lova mig själv att aldrig mer frekventera denna jättekula för att se konserter, inte ens om det är stora idoler som framträder.
Om fjärilar flyger fortare än fåglar så kan jag också hävda att Tore Berger är bättre än Bob Dylan. Ty med Monks glasögon är det perspektivet som blir avgörande för upplevelsen.