Tag Archives: Bobo Stenson

NBB lyfte fram jubilaren Bobo Stenson på Fasching

30 Okt

Det finns många vitala äldre gentlemen inom svensk jazz. Trumpetaren Jan Allan, saxofonisten Bernt Rosengren, basisten Palle Danielsson och basisten, tillika musikskaparen, Georg Riedel, för att nämna några. Men jag undrar om inte 75-årsfirande Bobo Stenson är den mest vitala.

Denne pianots mästare har jag lyssnat på ända sedan slutet av 1960-talet och gjort det, faktiskt, med allt större behållning.

Sin 75-åriga födelsedag firade han med en tvåveckorsturné tillsammans med Norrbotten Big Band, NBB, som avslutades på Fasching i fredags kväll. Bandet framförde specialskriven musik av utvalda kompositörer med Bobo Stenson som solist.

Musiken är varierad från en intensiv, stormande komposition av Rita Marcotulli till en långsam vacker sång av Lars Danielsson. Övriga kompositörer är svenske trumpetaren Ulf Adåker, isländska pianisten Anna Greta Sigurdardóttir, norske trummisen Tomas Strönen, estländska pianisten Britta Virves och svenske saxofonisten Joakim Milder, som också leder Norrbotten Big Band.

Som extranummer spelade man en komposition av den svenske saxofonisten Börje Fredriksson, som både Milder och Stenson har ett långvarigt förhållande till, dels ingår båda i gruppen Sister Majs Blouse som enbart spelar Fredrikssonkompositioner, dels spelade Bobo Stenson i Fredrikssons grupp redan i slutet av 1960-talet.

Jag vet inte hur Bobo Stensons förhållande till målarkonsten är, men jag tycker att han är den musiker i Sverige vars uttryck ligger närmast måleriet.

Han prövar en melodislinga på flera olika sätt, han kan färglägga genom att sätta en klang som följs av flera, liknande, men aldrig likadana. Ofta använder han korta penseldrag, gör en paus, och går på det igen, ibland dröjande, ibland hittar han ett långt penseldrag som fungerar.

Han blandar kända och okända klanger med korta och lite längre löpningar över klaviaturen. Han behöver inte söka i pianots inre för att hitta sitt eget. Och nå ut till mitt. Han är helt inne i musiken, men det är inga stora gester. Han skakar huvudet när han är på väg in i musikens kärna. En gång har jag sett honom resa sig och spela, men det var länge sedan nu.

Som musiker har han stor integritet. Trots hans stora skicklighet finns inte tillstymmelse till uppvisning i hans spel, allt ser ut att komma inifrån. Det känns som om du kan kika in i hans musik, för den har knappt någon yta. Han hittar hela tiden klanger som gräver djupt i ljudbilden.

Det är musik som påverkar mig men det är alltid svårt att beskriva hur denna påverkan går till. I hans trio, med Anders Jormin på kontrabas och Jon Fält på trummor, väljer man kompositioner med omsorg och med dessa vann trion utmärkelsen Gyllene Skivan för förra årets bästa jazzalbum. På Fasching denna jubileumskväll är det andra som skrivit direkt för Stenson. Men det verkar vara en utmaning han gillar.

Norrbotten Big Band är ju ett väldigt kompetent band med uttrycksfulla egna solister. Och flera av dem får också tillfälle att gå fram till solomikrofonen. Det kändes bra att allt inte enbart handlade om Bobo Stenson denna kväll utan att han fick komma in i handlingen i valda delar, att han fick en plattform att stå på.

Norrbotten Big Band, under ledning av Joakim Milder, är en imponerande och sammansvetsad enhet. De blir inbjudna och de bjuder själva in prominenta gäster som får dela deras arrangemang och deras engagemang i musiken de spelar.

Det finns många fina blåsare, Dan Johansson bland trumpetarna, Karin Hammar bland trombonisterna och Robert Nordmark bland saxofonisterna, för att nämna några av kvällens solister. Men själv blev jag mest imponerad av det komp som NBB består av. Trummisen Sebastian Ågren är ingen traditionell storbandstrummis, han driver på med mer varierat trumspel, vilket jag tycker fungerar fantastiskt bra. Även kontrabasisten Petter Olofsson är en nyanserad pådrivare, som också hade några riktigt fina solon.

Det blev en lång kväll på Fasching, längre än vanligt. Men det var det ingen i publiken som protesterade, snarare tvärtom. Mellan låtarna pratade Joakim Milder på sitt vanliga pedagogiska, lite småroliga sätt. Och så fick kompositörerna förklara sitt förhållande till jubilaren, det blev många lovord. Tomas Strönen nämnde att Bobo Stenson var en av inspiratörerna när han valde jazzen och att albumet ”Underwear” från 1971 ofta gick på skivtallriken i hans ungdom. Här spelade Bobo Stenson i en trio med basisten Arild Andersen och trummisen Jon Christensen.

Jag gick hem och plockade fram den ur skivhyllan och fick lyssna på fantastisk musik av musiker som kom att betyda enormt mycket för den nordiska, ja, den europeiska jazzen. För Bobo Stenson fortsatte det med gruppen ”Rena Rama” vars första inspelning gjordes 1973 och som sedan levde i 20 år. Där kamperade han ihop med bland annat basisten Palle Danielsson, som han sedan kom att fortsätta spela ihop med i Charles Lloyds europeiska kvartett. Bland företrädarna på pianostolen i Lloyds kvartett kan nämnas Keith Jarrett och Michel Petrucciani. Så Charles Lloyd väljer inte vem som helst till sin grupp.

En annan grupp, där Palle Danielsson också ingår, och som fortfarande spelar ihop då och då är Sister Majs Blouse, en konstellation som givit ut tre album under 25 år och som bara spelar kompositioner av Börje Fredriksson. Bobo Stenson har också varit med på enstaka album som blivit svenska klassiker som Bernt Rosengrens ”Note from the Underground” från 1973 och Putte Wickmans ”Happy New Year” från samma år. 2005 återknöt han banden med den friare jazzen han spelade i början i Västerås när han gästspelade i Skånegruppen ”Plunge”. I slutet av 1990-talet spelade han också i Tomasz Stankos grupp, även då tillsammans med Palle Danielsson.

Men hans största skötebarn är den egna trion, som han haft i över 30 år. Basisten Anders Jormin har funnits med hela tiden medan trummisarna skiftat. 1987 hette han Rune Carlsson. Sen kom Jon Christensen, som spelade med Stenson redan 1971, in i bilden och spelade länge trummor i gruppen. Men mästertrummisen Paul Motian har också suttit bakom trummorna i trion.

Sedan 2007 är det Jon Fält som spelar trummor och han har till en del ändrat karaktären på gruppens framtoning. Fortfarande är valet av musik väldigt viktig och den processen får ta lång tid innan man bestämmer sig. Numera handlar det om kompositörer från olika områden, klassisk och världsmusik blandas med jazz och egna kompositioner. Trion har hittills inte haft något tema att samlas kring vid inspelningarna. Men det tycker jag inte gör någonting, det är ändå deras spelsätt som håller ihop albumen. Och det är alltid andlöst spännande att lyssna till trion, särskilt live.

Men denna fredagskväll var det som pianosolist i ett storband som Bobo Stenson framträdde. Men det blir ingen större skillnad, han spelar alltid på samma sätt. Som ändå aldrig är detsamma.

Självklar musik med Bobo Stenson Trio

12 Apr

Tänk så självklart allt ter sig när man sitter och lyssnar till Bobo Stenson Trio. Det känns som om man inte behöver något mer, som om allt faller på plats. I alla fall denna tisdagskväll på ett fullsatt Fasching.

Musiken är okonstlad, men samtidigt rik på nyanser.

Melodin står hela tiden i centrum. Bobo Stenson ger den ny lyster för varje gång den återkommer. Han skakar av sig en fras för att ta sig an nästa.

Så enkelt och så oerhört verkningsfullt.

Jag har haft en av mitt konsertlivs största upplevelser tillsammans med Bobo Stensons trio på Fasching. För många år sen.

Musiken är inte lika stormande längre, den har blivit lugnare. Men den är fortfarande lika klar i både tanke och uttryck. Kanske har den kommit ännu närmare livets kärna.

Då var Jon Christensen trummis i trion, numera heter trummisen Jon Fält och han har vält en del av trions uttryck över ända. Jag skulle säga att han sprider den nödvändiga oron i bandet, den som gör trion till något annorlunda.

Han spelar sina trummor som vilket annat instrument som helst, med betoning på spelar. Men han lyckas med konststycket att samtidigt kompa, hjälpa fram, pianot.

Jag har hört Jon Fält i många olika sammanhang men aldrig har hans spretiga spelstil passat bättre än här. Jag skulle vilja säga att han är unik bland svenska trummisar.

Och det märks att Bobo Stenson gillar att spela ihop med honom, han ger Fält stort utrymme att uttrycka sig.

I perioder sitter de båda koncentrerat böjda över sina instrument, ibland tittar de på varandra, utmanar varandra.

Jon Fält använder sin enorma teknik till att göra vågade utflykter i slagverksvärlden, men tajmingen i allt han företar sig är ändå alltid perfekt. jag kan inte förstå hur han bär sig åt, men det är inget att grubbla över, bara att lyssna – och storögt titta.

Och mellan Stenson och Fält står Anders Jormin stadigt med sin kontrabas. Han är kittet i trion, den som håller samman, som understöder. Men det hindrar honom inte att ibland utbrista i uttrycksfulla solon. Och hans växelsång med Fält, med Stensons piano i bakgrunden, var en av konsertens höjdpunkter.

Och över alltihopa lyser Bobo Stenson, för att travestera Povel Ramel, en annan av våra musikaliska genier. Jag tror inte att det finns en mer uttrycksfull pianist i Sverige, ja, i Europa, än Bobo Stenson. Ibland känns det som om jag upplever något mer än musik när jag lyssnar till honom, någon slags förhöjd livskänsla.

I dessa tider av fake news, närmare sanningen än den stund man lyssnar till Bobo Stenson Trio kanske man inte kommer.

Sister Majs Blouse återvänder till Börje Fredriksson

18 Jan

Undflyende. Tidlös. Orolig.

En kväll med Börje Fredrikssons musik är en krävande, men icke desto mindre upplyftande upplevelse.

Hans musik handlar inte i första hand om vackra melodier, men skönheten finns där ändå, bakom alla slingriga passager, bakom de udda klangerna.

Och denna onsdagskväll på Fasching spelas musiken av ett oerhört kompetent band vid namn ”Sister Majs Blouse”, uppkallat efter en av Fredrikssons kompositioner.

Tänk att få höra en världspianist som Bobo Stenson i ett sådant här sammanhang, och på så nära håll. Det sker alldeles för sällan.

Han ligger bakom tenorsaxofonisten Joakim Milder när temat presenteras, och även när Milder spelar solo. Men han stöttar inte med några ackord utan snarare kommenterar han hela tiden Milders spel, helt i Börje Fredrikssons anda. Det ska inte låta som vanligt.

Och Bobo Stensons solospel är på samma gång återhållet och expressivt. Han kan konsten att kontrollera klaviaturen samtidigt som han fyller hela Fasching med sitt piano. En mästare, verkligen.

Joakim Milder gör också rättvisa åt Börje Fredrikssons låtskatt, även om han inte har samma oroliga sätt att framföra styckena som Fredriksson själv hade. Men det räcker gott och väl med den oro som finns i kompositionerna.

Bakom dessa två står Palle Danielsson och hans kontrabas, stadigt som alltid. Han vet vad han ska göra för att få bäst effekt och som grädde på moset kan han hantera en stråke, något som inte är alla basister förunnat. Hans långa dragningar, likt en brummande humla, gav vid flera tillfällen en extra krydda åt ljudbilden.

Trumslagaren Chris Montgomery har kommit in i gruppen i stället för bandets initiativtagare Fredrik Norén. Montgomery visade sig vara en ”wallenbergare”, en som verkar i det tysta. Han är inte någon som vill stå i centrum, men han finns alltid där och gör det han ska. Och faktiskt mer därtill. I sista låten för kvällen får han utrymme för ett uttrycksfullt solo.

Efter denna kväll på Fasching kan jag konstatera att Börje Fredriksson är en unik låtskrivare i den svenska jazzen och det är en välgärning att dessa musiker vill bära hans musik vidare.

Det är ingen musik som man går och nynnar på när man lämnar konserten, som publiken kanske gjorde en gång i tiden när man lyssnat till Arne Domnérus band. Detta publikfrieri hos ett jazzband raljerade Börje Fredriksson över när han döpte en av sina kompositioner till ”Tio små söta dansmusiker”. Men jag kunde inte märka något parodiskt i själva kompositionen när den framfördes på Fasching, så det verkade bara vara i låtnamnet som ironin fanns. Själva musiken var lika fredrikssonskt ”svår” som vilken annan låt som helst.

Men kanske just det faktum att hans musik inte följer ett rådande mode, utan är helt hans egen, gör den ständigt aktuell. De oroliga strukturerna ger hela tiden utrymme för nya tolkningar, och musiken kan därför, om man så vill, ses som en kommentar till hur världen ser ut i dag.