Tag Archives: Bohuslän Big Band

Inspirerad Maria Schneider drog med Bohuslän Big Band

17 Okt

Att se sig omkring i naturen, det gör många. Men att höra sig omkring, det kanske inte är lika vanligt. Kompositören Maria Schneider kombinerar sina sinnesintryck och gör musik av dem. Man kan nästan säga att hon orkestrerar naturen.

När hon dirigerar Bohuslän Big Band i Hörsalen på Kulturhuset i Stockholm berättar hon mellan kompositionerna om vad som inspirerat henne till musiken. Och det handlar oftast om naturupplevelser. Ibland målar hon nästan för mycket med orden, hon skriver oss i publiken på näsan vad vi ska känna när de olika instrumentalisterna spelar.

Men det är ingen stor anmärkning, det är hennes entusiasm som driver henne till dessa berättelser.

Fåglar är en särskild källa till inspiration, både färger, läten och flykt. Och till den ändan använder både hon och orkestern speciella instrument för att få till de rätta ljuden.

Kompositionerna har en lyster som få orkesterverk, och de ömsom skimrar, ömsom stormar.

Under konsertens gång upptäcker jag att det nästan stör upplevelsen av musiken att titta på orkestern när man lyssnar. Det känns meningslöst att försöka leta upp varifrån i orkestern ljuden kommer, det är bättre att blunda och bara ta in.

Därför känns det också meningslöst att applådera efter soloinsatserna, de är mer en del av hela verket än de brukar vara i en vanlig jazzkomposition. Det känns också som att de som stiger fram till solomikrofonen har en mission i det stora hela att fylla, att de således inte har fria tyglar utan är bundna till en del i Maria Schneiders upplevelser av naturen som ligger till grund för kompositionen.

Det hindrar mig inte från att framhålla några solister i detta även internationellt sätt kvalitativa storband. Gitarristen Olof Wullt lyfte på ett minimalistiskt sätt fram essenser i musiken. Och så Joakim Rolandson som i konsertens andra extranummer förgyllde Maria Schneiders musikaliska tolkning av en dikt av Ted Kooser på sin sopransaxofon. Här fanns ingenting av den lite klagande ton som ibland vidlåder instrumentet, tonen var ren och klar som den skulle vara för att lyfta fram denna vackra komposition. Och så är det väldigt roligt att ett dragspel kan ha huvudrollen i kompositioner för en stor orkester, trakterat med bravur av Catharina Backman.

Frågan är om Maria Schneiders musik är jazzmusik, det ligger till exempel så långt borta från Duke Ellingtons och Count Basies musik man kan komma. Jag skulle nog snarare kalla det verk för stor orkester eller storverk för orkester, för det är vad det är. Därför är det roligt att konstatera att jazzmusikerna i Bohuslän Big Band gör musiken full rättvisa.

Annonser

Smakprov på svensk jazz när Fasching fyllde 40

25 Aug

Världsmusik à la Kajfes. Det var bland annat vad som bjöds i Vitabergsparken i söndags när Goran Kajfes Subtropic Arkestra kastade loss. Det är mycket muskler med fyra starka blåsare (Kajfes, Jonas Kullhammar och Per Johansson, både Texas och Ruskträsk), med Johan Berthling på mullrande bas, Robert Östlund på viril gitarr och Lars Skoglund bakom trummorna. Dessutom Jesper Nordenström vid en bråkig klaviatur. Det låter mycket om bandet, men ibland är det faktiskt upprepningen och det stilla flytet som tar överhanden.

Goran Kajfes introducerade det nyutkomna albumet ”The Reason Why 3” och han omtalade att det blir det sista i raden. Och kanske är det nu, efter tre album och otaliga spelningar, dags att omformulera det tvärsäkra.

Som Isabella Lundgren, som företrädde Goran Kajfes på scenen. Hon gav inga svar men hade hos Bob Dylan hittat de existentiella frågorna, som hon belyste ur olika synvinklar hämtade ur Dylans texter.

Jag hörde Isabella Lundgren sjunga låtar ur the American Songbook för några månader sedan och jag måste säga att hennes, och bandets, engagemang var milsvitt större för Bob Dylan. Hon verkade verkligen mena det hon sjöng och hennes framträdande blev därför en skön stund i Vitabergsparken, dit Fasching förlagt firandet av sitt 40-årsjubileum.

Dagen till ära hade Isabella Lundgren förstärkt sitt kompband, Carl Bagges trio, med violinisten Daniel Migdal. Det var ett lyckokast i en del nummer, men passade sämre i andra. Den andra gästen, Johan Lindström på gitarr och pedal steel, passade däremot för det mesta och hans och Isabella Lundgrens duett i It´s all right ma (I´m only bleeding) var konsertens höjdpunkt.

Pianisten Carl Bagge och basisten Niklas Fernqvist hade arrangerat Bob Dylans musik för jazzframförande och det lät förvånansvärt bra. Där det inte riktigt fungerade fanns alltid Isabella Lundgren och hennes röst som räddande ängel.

Om söndagen följde den traditionella strukturen inom jazzen, männen spelar och kvinnorna, på sin höjd, sjunger, så såg det helt annorlunda ut på lördagen då 40-årsfirandet började.

Kvällen startade med Bohuslän Big Band, ledsagade av Malin Wättrings kvartett, hennes noter och hennes ledarskap. Wättring är en saxofonist som går från klarhet till klarhet och hon hade nu skrivit musik för, tror jag att jag kan säga, ett av världens bästa storband.

Malin Wättrings kompositioner sträcker sig från stillhet till spräck och tillbaka igen. Men var man än befinner sig på skalan så finns det alltid kännemärken att hålla sig till.

Och så var det det där med kvinnorna i jazzen. Förutom Malin Wättring och hennes kvartett (Anna Lund på trummor, Naoko Sakata på piano och Donovan von Martens på bas) så var det till exempel en ynnest att få lyssna till en av våra bästa saxofonister, Lisen Rylander, i en låt uppbyggd runt hennes spel, så intensivt och så begåvat.

Efter BBB äntrade Fire! Orchestra scenen. Där uppenbarade sig 20 musiker och en domptör, nämligen bandets ledarfigur Mats Gustavsson. En fjärdedel av musikerna var kvinnor och framför sångmikrofonen gav Mariam Wallentin anrättningen både värme och utlevelse.

Fire! har genom åren uppträtt i olika konstellationer och format. Men det finns alltid en röd tråd där det bombastiska samsas med mera stilla partier och ibland märks faktiskt släktskapen med bluesen.

Musikerna framträder ganska ofta som friformare, men jag börjar bli alltmer trött på att genrebestämma musik eftersom alltfler musiker uttrycker sig i så många olika former.

Framträdandena i Vitabergsparken var mera smakprov på vad svensk jazz i dag kan bjuda än fullödiga konserter, men som sådana gav kvällarna en bra bild av svensk jazz i dag. Om det nu är adekvat att prata om jazz som ett samlande begrepp för något som för var dag blir allt spretigare.