Tag Archives: Britt Louise Tillbom

Nya Playhouse i gamla banor

20 Okt

Lokalen må vara ny men man känner igen anslaget direkt när den nya pjäsen ”Den stora måltiden” börjar. Detta är Playhouse. Det låter inte riktigt som på någon annan teaterscen. Frågan är om de hittat ett eget teatersound? Eller om de alltid låter översätta pjäser med liknande tilltal? Eller om regissörerna är stöpta i samma form?

Alla komponenter har säkert betydelse men jag tror nog mest att det är pjäsvalen som betyder mest. Det leder till en följdfråga: hur skulle Playhouse låta om de tog upp någon annan typ av pjäs?

Nu låter det alltid lite flyktigt, ofta pratsamt, mer säga en göra, och det handlar väldigt mycket om relationer i vardagen.

Den nya pjäsen – Den stora måltiden – är inget undantag. Nej, snarare är det en arketypisk föreställning.

Ingenting hinner sjunka in under spelets gång. Det handlar om snapshots av livet. Fem generationer avhandlas på 90 minuter med måltider i centrum.

Givet Playhouse-soundet är det inget fel på skådespelarprestationerna. Men jag tycker att yngst och äldst når ut bäst över rampen.

På Playhouse ska man ta sats innan man börjar prata, som om man vill poängtera att detta inte är på riktigt. Det är väl i skenet av detta som de äldre, Bo G Lyckman och Britt Louise Tillbom lyckas få in lite verkliga känslor i pjäsen. Särskilt gäller det Tillbom som i vissa scener tillåter sig att bli lite eftertänksam.

Och barnen, Clara Wettergren och Arvid Sand, kan sina utantilläxor så bra att de kan lämna ytan och i vissa stunder verkar kivas på riktigt.

Men dessa stunder förtar inte min känsla att det hela är på låtsas och döden som en portion falukorv med mos hjälper inte upp den känslan (trots hänsyftningen till den sista måltiden).

Jag kan inte låta bli att jämföra med när döden kom på besök till kavaljererna på Ekeby i Västanåteaterns uppsättning av Gösta Berlings saga. Där vävdes den på ett helt annat sätt in i föreställningen. Nu sitter publiken och väntar medan falukorven tuggas och sväljs. Meningen kanske är att det ska ge tid för eftertanke, men tyvärr tänkte jag mera på hur skådespelarna skulle klara att äta inför publik och hur det känns att behöva äta en portion falukorv varje kväll (var det hamburgare i den amerikanska versionen?).

Men som sagt: det är egentligen inget fel på framställningen av pjäsen, oftast lite smårolig, men den lyfter heller inte över den vanliga Playhouseklassen. Risken är att pjäsen, med sin schematiska uppbyggnad och flyktiga möten, underblåser vår föreställning om den amerikanska ytligheten, men det är som sagt inte ensemblens fel.

Playhose har tagit på sig att visa upp off-Broadwaypjäser i Sverige. Jag tycker det vore intressant att se Playhouse ta sig an någon av de tyngre amerikanska pjäsförfattarna, till exempel Arthur Millers ”En handelsresandes död”. Då om inte förr skulle man få ett mått på om det är pjäsval eller regi som lett till det anslag som blivit Playhouse.

Annonser