Tag Archives: Claes Crona

Svante Thuresson i gott sällskap

15 Mar

Det slår mig när jag under onsdagskvällen ser Svante Thuresson äntra den lilla scenen på Plugged Records i Gamla Stan hur skönt, ja, nästan nödvändigt, det känns att han är tillbaka i jazzen. För det finns en stor brist på svenska manliga jazzsångare i dag.

För mig har Svante Thuresson alltid funnits. Så känns det i alla fall. När jag började intressera mig för svensk jazzmusik var han redan där och året när jag blev myndig blev han medlem i Gals and Pals, en av de grupper vi ungdomar lyssnade till och gillade. Trots att det var en sånggrupp, annars var det instrumentalister som gällde.

Och det var något visst med just Svante Thuresson, något som gjorde att vi tyckte att han stack ut.

Han blev känd för att vara hippare än alla andra. Historien om Hip Man Thuresson startade väl egentligen med the Eurovision Song Contest 1966 när han sjöng Bengt-Arne Wallins (melodi) och Björn Lindroths (text) ”Nygammal Vals” tillsammans med Lil Lindfors. Melodin kom tvåa i finalen och en av textraderna Svante Thuresson sjöng löd: ”Du simma långsamt, var lite hipp…”.

Sedan tog Beppe Wolgers upp tråden när Svante Thuresson 1995 sjöng in en skiva där den amerikanska sångbokens låtar fick svensk text av Beppe. Här återkom ”hip man” och ”cool som en swimmingpool” i texten och albumet döptes till ”Jag är hip, baby”.

Men själv vet jag inte om det var just hip som Svante Thuresson var. För mig handlade det nog mera om hans röst. Den nasala. Och tonläget. Det ovanligt höga.

Det gjorde att hans sång blev helt omisskännlig.

När man går tillbaka och skärskådar Svante Thuressons sångarliv så ser man att han inte gjort så särskilt många renodlade jazzplattor. Men som han själv påpekade under konserten i onsdags så har han gett de flesta låtar han spelat in genom åren, även schlagers, en jazzkänsla i framförandet.

Och för mig är Svante Thuresson främst jazzsångare som med sin sångteknik är unik i Sverige. Han har inte samma tryck i rösten som en del andra sångare, ibland kan rösten till och med upplevas som lite vek, men han har något annat, en närhet till sina texter och till publiken. Han har dessutom en tonträff som få och ett sätt att brodera som inte går till överdrift men som finns där som ett smycke som går utmärkt ihop med hans övriga framtoning.

På konserten, som också är en albumrelease, har han med sig Claes Crona på piano, Hans Andersson på kontrabas och Johan Löfcrantz Ramsay på trummor. Det är ett oerhört stabilt komp.

Claes Cronas pianospel lämpar sig väldigt väl för detta sammanhang. När Svante Thuresson sjunger lägger man knappt märke till Crona och när han tar ett solo träder han fram ur bakgrunden men utan att rubba den stämning som byggts upp. Samma anda präglar också Hans Anderssons basspel och Johan Löfcrantz Ramsays trummor. Tillsammans med pianot ger de Thuresson en solid grund att stå på. De bara finns där utan att man tänker på den. Och börjar man tänka så hör man hur tätt de väver. Sömmarna går i varandra utan glipor.

Hans Andersson måste vara i topp av svenska basister när det gäller varierad ”walking bass” och Löfcrantz Ramsay väljer hela tiden rätt spelsätt för att understödja stämningen i låten. Dessutom står han för kvällens finaste solo, sparsmakat men väldigt uttrycksfullt.

Inom jazzen kan man utmärka sig som bråkig friformare, eller som skicklig solist, men här är det en trio som utmärker sig genom att vara den perfekta uppbackaren för en sångare.

Det är bara det att Svante Thuresson inte vill stå fram som stjärnan i gruppen, han ser sig själv som en av musikerna i kvartetten, vilket man manifesterat i namnet på albumet, ”Four”, vilket också är namnet på titelmelodin, skriven av Miles Davis och textsatt av Jon Hendricks.

Men Svante Thuresson får nog finna sig i att det är han som är stjärnan, den som publiken kommer för att lyssna till, medmusikanterna må vara hur duktiga som helst.

Låtarna i övrigt följer samma mönster som ”Four”. Ofta är det kända låtskrivare som komponerat men melodierna är inte så ofta spelade. Det är låtar som Svante Thuresson gillat när han hört dem och som han samlat längst ner i byrålådan, men som han nu plockat fram.

Och det var på tiden att det blev ett nytt jazzalbum från Svante Thuresson. Som 82-åring har han den unika rösten i behåll, kanske lite patinerad, men det tycker jag bara gav ett mervärde till konserten.

Annonser

Nostalgisk kväll med Georgie Fame

3 Feb

Mose Allison, Art Blakey, Chet Baker, ja till och med Thelonious Monk. Referenserna till mitt jazzlivs hjältar var många denna söndagskväll när Georgie Fame tillsammans med Claes Crona trio och Amanda Sedgwick höll i gång på Faschings scen.

Georgie Fame är en underhållare ut i fingerspetsarna, dessutom en gudabenådad spelman. Det är en kombination som svårligen kan ge upphov till misslyckade konserter. Särskilt som Georgie Fames timing är i det närmaste perfekt och vitaliteten obruten ännu vid 72 års ålder.

Snacken mellan låtarna har en tendens att bli väldigt långa. Men de handlar hela tiden om historien bakom den musik han valt att framföra och för mig gäller att jag inte vill missa ett ord, det handlar ju om min ungdoms idoler (som Georgie Fame ironiskt nog inte tillhörde).

Han stakar sig aldrig, timingen är lika säker när han berättar som när han musicerar. Möjligen kan det bli tråkigt i längden för de som inte vet vem Mose Allison eller Hoagy Carmichael är.

En del av den musik som spelades denna kväll har jag hört förut (jag var även på förra årets konsert på Fasching med samma konstellation), men en nyhet, som också blev en höjdpunkt för mig, var hyllningssången som Georgie Fame skrivit till den nu nästan 90-årige och inte så krye Mose Allison.

Låten bröt av mot en i övrigt mera snabb och taktmässigt medryckande musik och Amanda Sedgwicks solo på altsaxen fick mig att bli tårögd.

Över huvud taget är valet av medmusikanter en fullträff. Claes Crona på piano är den ultimata kompmusikern i dessa sammanhang, men som också kan riva av ett solo som inte går av för hackor. Kontrabasisten Hans Andersson är alltid följsam, men ändå personlig, och han spelade också några fina solon. Trummisen Johan Löfcrantz Ramsey har en spelglädje som kan tina den buttraste publik.

I Bobby Timmons Moaning, som ofta snurrade på skivtallriken på 1960-talet, får trion, Amanda Sedgwick och Georgie Fame mig att minnas hur jag och kompisen satt i hans rum på villans övervåningen och diggade Art Blakey and the Jazz Messengers. Lyssningens tjusning får liv igen.

Och det är en av Georgie Fames fördelar, han väcker känslor till liv. Förutom att han är en sångare med tryck i rösten och en pianist som, när han känner för det, gott och väl räcker till för att ersätta Crona vid tangenterna.

Framför allt är det spelglädjen och svänget och hur allt kuggar i varandra som imponerar. Alla detaljer sitter perfekt, alltifrån sånginsatser till visslingar och rop.

Konserten avslutas med att en nedtonad Georgie Fame sjunger en långsam lite sorgsen duett med Amanda Sedgwick.

Men publiken släpper honom inte och det hade han inte heller räknat med.

”We can´t leave you with a downer”, säger han när han åter äntrar scenen och stampar i gång en up tempo-låt att ta med sig ut i natten. Och det är också det bestående intrycket, en upprymd kväll, men med mycket känsla.