Tag Archives: Dan Berglund

När larmen tystnar – musik av Mattias Risberg

11 Apr

Allvar med glimten i ögat, i ena sekunden dramatik, i nästa komedi.

Det händer på Fasching en vanlig tisdagskväll. Jag följer kompositören och klaviaturspelaren Mattias Risberg med blicken. Han pendlar från djup koncentration till hjärtliga leenden.

När han reser sig från klaviaturen är det för att skapa tystnad när det larm han med hjälp av sina musiker har skapat är som värst. Men bara för en sekund, sedan får våra öron vad de tål igen.

Jag upplever att just kontrasterna är utmärkande för musiken i hans verk ”Mining”, där han tagit intryck från hans uppväxtmiljö vid Stripa gruva i Bergslagen som utgångspunkt.

På Fasching handlar en hel del om tystnaden och larmet. Jag tror att Mattias Risberg vill få oss att förstå att det är två sidor av samma mynt, gruvan och skogen, stressen och lugnet.

Larmet och tystnaden finns runt omkring oss och vi har båda sidor inom oss.

Så när violinisten och marimbaspelaren Josefin Runsteen och trummisen Jon Fält tävlar om vem som kan spela tystast är det både roligt och seriöst, en lek som övergår i allvar. Kontrasterna går i varandra.

Eller när Fredrik Ljungkvist tar i för kung och fosterland i kvällens mest uttrycksfulla solo. Han gör det genom att kasta åt oss en ton i taget. larmet bakom honom stegras och han står där med ett enormt oflyt som han ändå bemästrar, gör något med. Ansträngningen att få oflytet att ändå flyta syns väldigt påtagligt på honom, han grimaserar och svetten rinner. Han förenar staccato med flyt och får oss att förstå att det går.

Jennie Abrahamssons sång är ofta lika enstavig, en stavelse i taget. Det ger eftertryck åt orden men det blir svårare att ge oss en berättelse.

Av de ord jag uppfattar verkar det handla om Mattias Risbergs yttre verklighet, gruvdriften, och kopplingen till vårt inre, att gräva, att borra och att spränga, kanske gränser, gränsen mellan oss själva och verkligheten. Så att vi ska känna oss som en del i både larmet och tystnaden.

”Det är ingenting som tjudrar musiken vid just Stripa”, har Mattias Risberg sagt, underförstått att musiken är gränslös.

Kommen så långt i mina tankar dyker en replik upp från en av mina bordsgrannar på konserten. Han konstaterade helt kort: ”kul musik”. Detta triviala uttalande tar ner mina tankar på jorden. Men våra upplevelser kan leva sida vid sida, rymmas på samma mynt. Musiken har ingen semantik.

En annan bordsgranne uttryckte sin upplevelse som så: ”det känns som att jag börjar bli gammal”. Underförstått: jag förstår inte längre den nya jazzen som kommer fram.

Men den lever ju samtidigt med all annan jazz, det är en del av den musik som existerar nu och som fritt rör sig över gränserna. Alla former får plats och vi behöver inte förstå allt.

Så är det med Mattias Risbergs musik. Den passerar gränser hela tiden. Charles Mingus har nämnts som en inspiratör. Men även rockscenen, jag kan till exempel höra beröringspunkter med King Crimson.

Dessa gränsöverskridanden är raka motsatsen till tendenser i dagens politiska värld, där fler och fler vill skydda gränserna från intrång. Inom musiken överskrider man gränser, nu mer än någonsin.

Och så gör också Risberg. Han gör det med hjälp av slingor som han snitslar på klaviaturen åt sina medmusiker att följa, slingor som ska bilda en grund för dem i deras utflykter.

Eller så lägger han ut stegringar som musikerna följer högre och högre upp i atmosfären. Och där kan vi i publiken höra kontrasterna i ljudlandskapet och följa med på resor där vi inte behöver några pass.

Och musikerna, förutom de nämnda även Dan Berglund på kontrabas och David Stackenäs på gitarr, anstränger sig för oss så att svetten lackar.

Och avslutningsvis dirigerar Mattias Risberg orkestern i ett nummer som enbart består av larm och tystnad, växelvis, i flera minuter.

När jag lämnar Fasching ligger det en uteliggare och sover, inlindad i filtar, utanför Oscarsteatern, och på restaurangerna sitter folk och tar ett sista glas. Nattens tystnad är på väg att lägga sig. Och tisdagen övergår sömlöst i onsdag. Och vi vaknar till stadens larm.

Annonser

Häftig resa i Rymden

22 Okt

Den norske klaviaturspelaren Bugge Wesseltoft har provat på det mesta inom jazzen och dess omgivningar (electronica, rock, club med mera). Därför blir man inte förvånad över att det är just han som vågat sig på att fråga avlidne Esbjörn Svenssons spelkamrater i den världsberömda trion EST om de vill spela med honom. Och just i trioformat. Precis som EST. En sådan grupp har allt att förlora, jämförelserna med den världsberömda gruppen kommer alltid att finnas där.

Men nu finns denna nya trio i alla fall i sinnevärlden och spelade på söndagskvällen i Berwaldhallen som avslutning på tio dagar av jazz i Stockholm.

Wesseltoft är en musikalisk kameleont och som sådan har han spelat med de största norska musikerna, även med internationella storheter, och också lett egna grupper. Han har även turnerat ensam med mycket elektronik i bagaget.

På Berwaldhallens scen har han ett vanligt piano, ett elpiano och ett elektroniskt klaviaturinstrument som blinkar i halvmörkret till sitt förfogande på scenen. I ena stunden går han loss på elpianot, bakåtlutad och bredbent med ansiktet vänt mot taket som en Ray Charles, i nästa stund sitter han nedböjd över ett stilla piano som en Bill Evans.

Men också en kameleont har de inre organen och själen intakta även när den ändrar färg efter omgivningen. Hans musikerskap är oförändrat även när han lämnat den tyngsta elektroniken hemma. Gruppen har döpts till Rymden, och Wesseltoft har den tillsammans med Dan Berglund på kontrabas och Magnus Öström på trummor.

Det är sällan man hör en trio som fyller ut en lokal på ett sådant sätt som Rymden. Musiken nästlar sig in i varje skrymsle, antingen det är nedtonade norska stämningar, som i kompositionerna Skien och Bergen, eller svulstig hårdjazz. Till den stora ljudbilden bidrar i högsta grad ljudteknikern Åke Linton.

Här samsas klassiska anslag med elektronisk utlevelse och känslosamma ballader. Men jag upplever ändå musiken som sammanhållen. Till detta bidrar i högsta grad också Wesseltofts medspelare.

Dan Berglund är en väldigt skicklig basist med ett stort register på basen, vilket, inte minst i denna grupp, är viktigt.

Magnus Öström är en egensinnig trummis, som också skriver en del av musiken gruppen framför, vilket ger en extra förståelse för framförandet. Han försvinner ibland bakom det långa håret när han letar okonventionella lösningar på de musikaliska knutarna. Men ingenting i musiken känns ändå sökt, inte ens de elektroniska inslagen. Den musikaliska kärnan finns hela tiden intakt.

Och tillsammans låter de inte som EST, men jag tror även att det här konceptet har möjlighet att föra ut den svensk-norska trion till jazzfestivaler runt om i världen. Det är häftig musik spelad av tre egensinniga musiker med brett register.