Tag Archives: Daniel Fredriksson

Ekestubbe och Toresson i lyckat samarbete

24 Jan

Inom pop- och rockmusiken var ”cover” länge ett skällsord, att man sjöng någon annans låt. Med teveserien ”Så mycket bättre” fick begreppet ”cover” en annan och mer positiv betydelse. Tittarna upptäckte att artisterna kunde göra egna annorlunda versioner av låtarna som lät minst lika bra som originalen.

Inom jazzmusiken har ”cover”, i den mån begreppet över huvud taget använts, aldrig haft en nedlåtande klang. Snarare tvärtom, musikerna spelar friskt varandras kompositioner och ingen blir upprörd för det.

På Fasching i tisdags fick vi i publiken höra idel ”covers”, de flesta ur den amerikanska sångboken. Och det var ingen i publiken som misstyckte. Tvärtom verkade publiken väldigt nöjd.

Att ett jazzband under en kväll bara spelar låtar som inte är original kanske ändå är lite udda, numera är det vanligt att musikerna i bandet skrivit åtminstone några av låtarna. Men så var alltså inte fallet när det gällde tisdagens spelning, som också var releasekonsert för ett nytt album.

Det var Filip Ekestubbe Trio förstärkt med tenorsaxofonisten Klas Toresson som äntrade Faschings scen. Musiken de framförde var melodisk, flödande och, vill jag påstå, leende. Men jag vill inte gå så långt att jag kallar den glad, då den hurtighet som krävs för epitetet ”gladjazz” saknades. Vilket jag i min tur är glad över.

Däremot fanns noggrannheten, främst manifesterad i Klas Toressons saxofonspel. Han vårdade tonerna och var noga med dem ned till minsta detalj.

Klas Toresson har en bakgrund i Kustbandet och har sedan förekommit i olika sammanhang. Men jag föreställer mig att just denna konstellation är särskilt passande för hans spel och han såg också ut att trivas alldeles förträffligt på scenen.

Och som sagt, han vårdar sitt spel noga, vilket gör att han kan klara av det nya albumets titellåt ”Where Or When” med knappt styrfart utan att för ett ögonblick tappa fokus.

Mellan låtarna pratar både han och pianisten Filip Ekestubbe om inspirationskällor och här nämns till exempel saxofonisterna Stan Getz och Ben Webster. När det gäller pianospelet nämns Oscar Peterson och Bill Evans.

Själv tycker jag att Ekestubbes främsta egenskap, förutom en eminent teknik, är hans tajming. Det gäller både solospelet och, vilket verkligen gynnar helheten, hans inpass bakom tenorsaxofonen.

Daniel Fredriksson bakom trummorna kan mycket, men det här att få musiken att svänga och spricka upp i leenden, det tror jag är hans bästa gren.

Ljudbilden kompletteras av kontrabasisten Niklas Fernqvist. Han är följsam, men utan att ställa sig in. Ofta hör man en ”walking” bas med välfunna variationer. Några fina solon kompletterar bilden av en basist med känsla utöver det vanliga.

Bandet som helhet lämnar ingenting åt slumpen, omsorgsfulla i allt. I det sammanhanget kan också, inom parentes, nämnas att alla fyra bär kostym och att två av dem till och med har näsduk i bröstfickan. Men noggrannheten betydde inte att det saknades spelglädje. Tvärtom, låtarna framfördes med synbar lust och känsla.

Bandet spelade ett flertal ballader och de förkunnade också från scenen att de älskade att framföra denna långsamma musik. Det hindrade inte att det lät bra även i de snabbare låtarna.

Ett överraskande och i detta sammanhang annorlunda låtval var Duke Ellingtons och ”Bubber” Mileys ”Black and Tan Fantasy” från 1927. Spelar man Ellington brukar banden välja andra, mer publikfriande låtar. Det var därför intressant att höra hur man behandlade en låt som är så förknippad med storbandsjazz och som har en så komplicerad låtstruktur. Men i linje med hur övrigt material lät så löste de knutarna genom att inte krångla till arrangemanget för mycket.

På det hela taget kändes det som ett helgjutet band på scenen denna kväll, jag skulle säga att det vi hörde var en samkörd kvartett, inte en pianotrio plus en gästsaxofonist. Så väl stämde det mellan musikerna på scenen.

Annonser

Jazzhistorien kryddar Karl Olanderssons anrättning

31 Okt

Trumpeten, med dess genomslagskraft, var det instrument som fanns i förgrunden i New Orleans när allting började. Instrumentet hade färgstarka företrädare som King Oliver och Louis Armstrong. Sen har trumpeten fått konkurrens inom jazzen, främst av saxofonen. Men instrumentet har fortfarande under årens lopp haft ledande företrädare som till exempel Dizzy Gillespie och Miles Davis.

Jazzhistorien genomsyrade också till en del tisdagskvällens framträdande på Fasching av Karl Olanderssons kvartett. Historien speglades inte bara i låtvalet utan också i sättet som kvartetten tog sig an låtarna.

Karl Olandersson har en distinkt ton i trumpeten, där finns aldrig någon tvekan. Han kan både spela en melodi så att allt sitter som en smäck och du kommer på dig själv med att sitta och le. Men även dissekera och omvandla melodin till något mer resonerande. Men det finns hela tiden en klarhet och en historisk färg i hans ton och sätt att spela. Man blir tillbakakastad i tiden, samtidigt som musiken är modern.

Därför är det helt kongenialt att han valt pianisten Magnus Hjort till sin spelkamrat. Han har verkligen lärt sig jazzhistoriens stilar och smält ihop dem till en egen brygd. Här kan man bland annat höra ekon av ragtime och stride, fast i mycket fria former. Vill man vara drastisk kan man också säga att han tar klinkandet till höjder, som man aldrig kunnat ana.

Han är inte rädd att hänga länge på takterna för att i nästa sekund löpa pianot ut i rasande fart. Men han hamnar hela tiden på fötterna och det hela känns på något konstigt sätt ändå kontrollerat. Jag gillar verkligen hans sätt att bygga upp ett solo från enstaka toner till crescendo.

Olandersson och Hjort har också stunder då de i rasande fart spelar unisont, vilket ger en fin effekt.

I bakgrunden får Daniel Fredriksson till ett diskret sväng, och det är positivt menat. Han visar att man inte behöver slå hårt för att det ska svänga. Han är en mästare att vispa in tempot och hålla det genom låten.

Och så Martin Sjöstedt på kontrabas, denne mångkunnige musiker. Det låter så enkelt när han laddar tonen med sin erfarenhet och det lyfter rejält när det är dags för solo.

Så det svänger om bandet, ibland väldigt mycket, men de har också en lyrisk sida som bland annat kommer i dagern i den egenkomponerade ”Daughters” där Olandersson också sjunger i likaså trumpetaren Chet Bakers tradition.

En intressant detalj när det gäller Olandersson är att han är en mästare i att spela med gummikopp, som han även visade för inte så länge sen på Fasching när det var Billie Holiday-afton. I alla fall har inte jag sett så många av dagens trumpetare som använder det hjälpmedlet, som var vanligt i Duke Ellingtons orkester på 1920- och 1930-talet, då Ellingtons sound till en del byggde på trumpethjälpmedel som gummikoppar, growleffekter, fladdertunga och naturligtvis sordiner av olika slag. Det var också i Ellington-låtarna som Olandersson tog fram gummikoppen, både ”In a Mellow Tone” och ”Things ain´t what they use to be” exekverades på det sättet.

Som extranummer spelade kvartetten Stardust komponerad av Hoagy Carmichael. Och det var på något sätt betecknande för hela konserten, ”the american songbook” före bebop-eran, fast i modern tappning. Kryddat med Olanderssons egna kompositioner.

Isabella Lundgren sjöng för japaner

11 Jun

Plugged Records lilla konsertsal var knökfull och Isabella Lundgren berättade för publiken att eftermiddagens releasespelning gällde ett nytt album som bara kommer att ges ut i Japan. Och att albumet består av sånger ur the American Songbook, för det är så japanerna vill ha det. De vill känna igen sångerna de lyssnar på.

Och av bifallet till musikerna på scenen att döma var den lilla salen i källaren i Gamla Stan full av japaner. Även mängden mobilkameror som lyftes mot scenen och filmade och fotade tydde på det. Det var bara utseendet på publiken som talade emot.

Och entusiasmen är förståelig. Isabella Lundgren är en sångerska som inte sätter en ton fel. Det gjorde hon inte heller denna eftermiddag. Allt i hennes sång var noga avvägt. Och trion hon hade med sig, Carl Bagge spelade piano, Niklas Fernqvist kontrabas och Daniel Fredriksson trummor, bidrog till den perfekta framtoningen. Det svängde lagom, arrangemangen var lyssnarvänliga och solona fjäderlätta, särskilt Carl Bagge har ett handlag med tangenterna där själva fingrarna verkar le.

Så varför tände inte jag på alla cylindrar?

Det var spänningen som saknades i musiken. Det är musik att stampa lite lätt i golvet till, att igenkännande le mot bordsgrannen. Men det är inte musik som tar dig under ytan, som når in i din själ.

Men det är nog inte meningen heller. Vi som var på konserten fick lyssna till en imponerande stämma som framförde många fina sånger. Och det räckte väldigt väl för de flesta. Men själv skulle jag gärna velat ha mer av äventyrslystnad i musiken. Men den dyker kanske upp när Isabella Lundgren och trion inte har den japanska marknaden att tänka på.

LSD introducerade dansbandsmusik på Fasching

2 Feb

En gång i tiden var det jazzmusik som folk dansade till. Sedan utvecklades, eller kanske ska man säga invecklades jazzen, åtminstone en del av den, till en odansbar musik.

I dag finns en musikgenre som kallas dansbandsmusik och som har en stor skara lyssnare som också följdriktigt dansar till musiken.

Jazzen och jazzmusikerna har anledning att vara lite avundsjuka på det stora intresse som visas dansbanden. År efter år åker de runt i Sverige i stora turnébussar och spelar, med inkomster som jazzmusiker bara kan drömma om.

Men även bland jazzmusikerna finns det en trio som, enligt trumslagaren Daniel Fredriksson, har som främsta mål att bli kommersiella. Han påstår till och med att han skulle avbryta en spelning om någon i publiken mitt i låten skulle visa intresse för att köpa någon av gruppen cd-skivor. Pengar går före musiken.

Naturligtvis är det ironi men det hindrar inte trion LSD (Fredrik Lindborg, Martin Sjöstedt och Daniel Fredriksson) att i sin egen repertoar, bland Ellington och Carmichael, spränga in fyra av våra mest kända och folkkära dansbandslåtar, i egna arrangemang.

Med detta uppstår frågan: vad är jazz? Är det ett sätt att skriva musik eller ett sätt att framföra musik. Eller: har det betydelse för genrebeteckningen om melodin är enkel eller svår?

När trion spelar temat till De sista ljuva åren, så får jag associationer till Albert Ayler. Han tog gärna enkla melodier som grund för sina ibland ylande utflykter i solosfären. Nu är inte utflykterna hos LSD så fria som hos Ayler, men de har i alla fall gett dansbandsmusiken en stor dos av improvisation. Och det är väl det som i slutändan avgör att detta är jazzmusik. Faktiskt går tankarna även till JH3:s jazzpunk.

Tongivande i trion är en av våra främsta blåsare, Fredrik Lindborg. Denna kväll på Fasching trakterar han både tenorsax, barytonsax och basklarinett, allt med samma flyhänta hand.

Särskilt gillar jag det som vi fick höra minst av, hans spel på barytonsaxen. Så långt från Lars Gullins lite spröda ton, men ändå lika sinnespåverkande.

Kontrabasen hanteras av Martin Sjöstedt, inte lika ekvilibristisk som Lindborg, men han väljer i stället tonerna med omsorg.

Och på trummor Daniel Fredriksson. Det är tur att han har ett så fint handlag med trummorna, annars skulle man bara komma ihåg honom för hans orerande mellan numren.

Han gör parodi på det mesta av mellansnack. Men när han och hans medmusikanter spelar är det allvar. Åtminstone låter det så för åskådaren.

Jag kan inte finna något parodiskt i deras versioner av Vikingarnas ”Leende guldbruna ögon”, Lasse Stefanz ”De sista ljuva åren”, Sten & Stanleys ”Jag vill vara din, Margareta” och Sven-Ingvars ”Börja om från början”. Men jazzversionerna har nog ingen chans att bli folkkära. För det skulle det fordras att de låter lika dant från gång till gång, att de gick att dansa till och att fler förstod varför det är så spännande att ibland lämna den ursprungliga melodin.

Jag hoppas dock att Daniel Fredriksson fick sälja några cd-skivor, som bandet hade med sig. Men då efter spelningen.