Tag Archives: Daniel Karlsson

Magnus Öström Band skapar ljudbilder

5 Maj

Mer än mycket. Så kändes det när jag lämnade Fasching efter onsdagskvällens konsert med Magnus Öström Band. Den förre EST-trummisen har kvar sitt sätt att driva musiken framåt från tiden med Esbjörn Svensson.

Det är ett relativt ovanligt sätt han spelar på, inga lugna stunder, inte ens när han använder visparna. Det är hela tiden högsta tryck och så långt från ett traditionellt sätt att hantera trummorna som man kan komma. Han sitter i centrum med sitt trumset och hans kaskader av slag ingår i högsta grad som en del i bandets sound. Det finns ingenting av kompmusiker i hans sätt att uppträda, alla medlemmarna i bandet har lika stor del i ljudet som dränker åhöraren.

Musiken är skapad av Magnus Öström och består ofta i upprepade fraser som man sliter och drar i. Det blir mera en ljudbild än att individuella röster kommer till tals. I stort sett alla luckor fylls i, om inte förr så märker man det när alla plötsligt lugnar ner sig i en ballad där melodin får en mer framträdande plats och man på ett klarare sätt kan urskilja pianot och gitarren. Det är urskickliga musiker på scenen och eftersom denna form av musik är ett kraftprov ser det ut som om de tillbringat åtskilliga timmar på gym. Särskilt Magnus Öströms sätt att spela ger honom inga vilopauser.

Gitarrist i bandet är Andreas Hourdakis, pianist med mera Daniel Karlsson och basist/keyboardist Thobias Gabrielson. Och alla bidrar de till den ljudbild som är Magnus Öström Band.

Hourdakis är den som får jobba mest och gör det på ett lysande sätt. Han skulle säkert kunna flyga i väg på fantastiska soloutflykter men är hela tiden trogen ljudbilden, Daniel Karlsson behöver inte jobba lika mycket men har lika stor del i den musikaliska matta som läggs ut för publiken. Thobias Gabrielson verkar vara lika hemtam med basen som med klaviaturen och fyller i där det behövs för att allt ska bullra och gnistra så mycket som möjligt.

Som sagt, det är en ljudbild man skapar där det ofta inte går att avgöra vilket av instrumenten som står för vad i bilden. Jag kan ibland sakna att någon individuell röst bryter sig ut ur helheten och för fram ett eget budskap.

På ett sätt skulle jag vilja beteckna musiken, trots sitt rasande framträdande, som drömsk. Men samtidigt är den framförd på ett så bestämt sätt att verkligheten hela tiden pockar på.

Mer än mycket tycker jag sammanfattar kvällen på ett bra sätt.

Annonser

Daniel Karlssons grupp bättre på cd

13 Mar

En grupp som avlevererar musik, så kändes det när Daniel Karlssons utökade trio spelade på Fasching härom kvällen. De hade en uppgift och utförde den.

Kapellmästare Karlsson konstaterade innan spelningen, lite förvånat, att det kommit mycket folk till klubben och att det blir roligare för musikerna att spela då. Och emellanåt såg de ut att ha roligt, men glädjen nådde aldrig riktigt ut över rampen.

De hade som sagt en uppgift att utföra, en produkt att leverera och verkmästaren satt vid pianot. Till sitt förfogande hade han skickliga yrkesarbetare, varav en var nyanställd (Petter Bergander på keyboard), men även han fick beröm av chefen.

Produkten levererades felfritt och i tid, även om de startade produktionen senare än beräknat. Men den tiden jobbade de effektivt i fatt.

De leverarade en produkt och jag kände mig utanför. Kanske hade det betydelse för upplevelsen att jag satt så till framför scenen, att jag varken såg tangenterna på Daniel Karlssons piano eller tangenter och knappar på Petter Berganders keyboard.

Christian Sperings basarbete kunde jag följa desto bättre, liksom Fredrik Rundqvists jobb bakom trummorna.

Trots att jag många gånger haft Sperings bas på nära håll tycker jag aldrig att jag kommit honom inpå livet. Då var det lättare att tränga in i Rundqvists arbete med att bryta upp och smörja musiken och hans gonggongcymbaler, som han då och då smög in för att ge ljudet en extra nyans, blev verkligen en fin krydda i anrättningen.

Förstå mig rätt, det var inget fel på triokvartettens musik, instrumenten gav säkert det gensvar musikerna ville ha. Men det blev ändå en slutprodukt som var lite för effektiv för mitt öra.

Väl hemma sätter jag på det som gav mig lusten att besöka Fasching denna kväll, trions senaste cd ”Fusion for Fish”. Och liksom förut har jag inga problem med cdn, snarare tvärtom. Här är förnimmelsen av verkstadsgolv borta. Här målas stämningar, här finns ett kantigt sväng som man kanske inte stampar takten till men som känns i kroppen.

Här är rösterna klarare, det blir mindre gröt och mera måleriskt. Jag blir mer klar över instrumentens roller, man förstår meningen med musiken.

Är det så enkelt att musikerna inte lyckats överföra stämningarna på plattan till scenen?

Jag är osäker. En sak är jag i alla fall säker på, på cdn träder det nyskapande fram på ett annat sätt, det som gav trion 2014 års Grammis som årets jazzskiva.

Jättekör i Monica Zetterlunds fotspår

15 Maj

Körsång ger inte mycket utrymme för frasering, särskilt inte om flera hundra personer ska samsas om en ton. Ju fler sångare desto mer utslätat riskerar det att låta. Därför är det ingen lätt uppgift att som Cantemus i Berwaldhallen ge sig på att sjunga en jazzsångerskas som Monica Zetterlund repertoar.
Cantemus är en jättekör som varje år avslutar repetitionsarbetet med två konserter i Berwaldhallen, så också i år, då man fyllde både scenen och salongen till sista plats. Man har haft olika teman och i år var således den gemensamma nämnaren för sångerna att de någon gång framförts av Monica Zetterlund. Eftersom Monica inte skrev några egna låtar så blev det, när det gäller låtarna, en varierad konsert.
Till sin hjälp hade kören i en del låtar jazzsångerskan Viktoria Tolstoy, eller rättare sagt tvärtom, Tolstoy tog hjälp av kören i en del av de låtar hon framförde. Som stöd för både kören och Victoria fanns en ytterst kompetent trio bestående av Daniel Karlsson, piano, Hans Andersson, bas, och Rasmus Kihlberg, trummor.
Som sagt, körsång är en svår gren att hantera. Själv är jag inte helt van att lyssna till denna musik, men en tanke som slog mig under konserten var hur allvarligt och helt utan överraskningar sångerna framfördes. Lite mer lekfullhet hade inte skadat, det går faktiskt att emellanåt släppa loss utan att den konstnärliga kvaliteten tar skada. Med så många sångare, tre fjärdedelar kvinnor och resten män, borde det finnas flera som är mångsidiga och har vilja att spela lite teater, eller framträda som solister, för att göra sångerna mer uttrycksfulla. Eller så kunde mindre grupper träda fram med de övriga som bakgrund.
Med så många änglar (kvinnor) på scenen kunde till exempel sången ”Änglar finns” från en Hasse & Tage-revy byggas ut till ett mer varierat och teatraliskt nummer. Och med så många fantastiska män på scenen borde ledmotivet till filmen ”Att angöra en brygga” kunna blivit något roligare än en samfälld sång (varför nämns för resten inte att Lasse Fernlöf skrivit musiken till detta fina ledmotiv, när alla andra kompositörer nämns i programbladet?).
Just denna brist på lekfullhet och variation är anledningen till att det blir lite tråkigt emellanåt, att det hela tiden är en sammanhållen kör som, visserligen i stämmor, unisont sjunger låtarna.
Det hade också varit roligt om det blivit ett mer frekvent samspel mellan Victoria Tolstoy och kören. Nu står den senare ofta sysslolös när Tolstoy sjunger.
Viktoria Tolstoy har en helt annan röst än Monica Zetterlund, en röst som fyller ut i alla lägen. Den känns därför mera opersonlig än Monicas, mera utbytbar. Men den är också bärigare och mindre sårbar, men därför kanske också mindre spännande. Men om man lyssnade till Viktoria Tolstoy utan att samtidigt referera till Monica Zetterlund så gjorde hon tillsammans med trion ett fullfjädrat framträdande, det blev som en lyckad konsert i konserten.
Bland musikerna stod Daniel Karlsson för flera fina soloinsatser, men mest imponerade basisten Hans Andersson i sitt enda, med stor känsla, framförda solo.
Det var svårt att få fram någon Monica-känsla i sångerna, dels för att hon inte skrev dem själv, dels för att hon uppträdde i så många olika sammanhang, vilket gör att sångerna spretar väldigt mycket. Dessutom låg både Viktoria Tolstoy och kören ganska långt från Monica Zetterlunds sångstil. Så i princip kunde det ha varit vilken körafton som helst som vi i en fullsatt hall lyssnade till. Och när det ändå blev så långt från originalet så tycker jag att man, trots att det lät bra om kören hela kvällen efter en lite trevande start, kunde ha tagit ut svängarna lite mer.