Tag Archives: Dansens Hus

Starkt rakt igenom med Magnus Carlsson och The Moon Ray Quintet

16 Okt

Starka låtar, ännu starkare arrangemang. Starka musiker, ändå starkare soloinsatser. Och sist men inte minst, en stark sångare med en unik röst.

Självklart var det en njutning att lyssna till Magnus Carlsson & The Moon Ray Quintet på Dansens Hus under måndagskvällen.

För tio år sedan förde Kjell Andersson på EMI samman Weeping Willows sångare Magnus Carlsson med fem fina jazzmusiker och tycke uppstod. Magnus Carlsson hade vid den tiden tröttnat på sången och artistlivet och hade nästan bestämt sig för att sluta. Det nya projektet blev en återstart för glädjen att sjunga och entusiasmen återvände.

Så trots att turnén som bandet gav sig ut på kanske inte alltid åhördes av så många människor så var glädjen i musiken och artisteriet tillbaka.

Två album i snabb följd blev det också. Bandet valde ut pop- och rocklåtar som man gillade och arrangerade dessa för en jazzkvintett.

Nu, efter tio år, samlas man igen och spelar dessa tio år gamla arrangemang på kompositionerna. Och det håller än, det känns som en tidlös kombination, låtarna och detta band. I deras katalog samsas Nick Drake och Nick Cave med José Feliciano och The Doors.

Arrangemangen är i många fall lysande och bidrar i högsta grad till att det svänger enormt när det ska svänga och blir väldigt stämningsfullt när texterna så kräver.

Blåsarna Goran Kajfes (trumpet) och Per Ruskträsk Johansson (saxofon) står för både blåsarrangemang och ett fullfjädrat ensemblespel. Dessutom står de för inspirerat solospel och särskilt Ruskträsk får briljera. Briljant i sitt sätt att sätta tonen för låtarna är också Calle Bagge bakom pianot. I samma andetag vill jag nämna Lars Skoglund bakom trummorna som i nästan lika hög grad sätter agendan för musiken.

Peter Forss på kontra- och elbas kompletterar kvintetten på ett fint sätt.

På kvintettens första album medverkade en del gäster, varav Robert Östlund på elgitarr och orgel var en. Han var också gäst denna kväll på Dansens Hus och bidrog med fina soloinsatser och bakgrundsstämningar.

Magnus Carlssons sätt att sjunga är ju inte vad man i dagligt tal kallar jazzsång. Vi vet från Weeping Willows att han har en unik röst, lätt igenkännbar, med en lyster som gör att han fått representera vemodet i den svenska sångarvärlden.

I ett jazzsammanhang, där instrumenten tar mycket av uppmärksamheten, handlar det om att i ögonblicket ta tillvara essensen i låtarna, att föra ut de ofta sparsmakade texterna. Och vi i publiken hör vartenda ord tydligt, utan att Magnus Carlsson gör avkall på sitt vanliga sätt att sjunga. Resten överlåter han till de sex musikerna.

Om de flesta låtarna är hämtade från rock- och popvärlden, i vilken för resten Magnus Carlsson är uppväxt, så fanns några med jazzanknytning. En komposition av Les McCann, den enda bandet spelade som inte fanns med på något av albumen, och en rykande version av Mose Allisons ”If you live”. Och som avslutning sjöng Magnus Carlsson den första jazzlåt han fastnade för, De Lange och Van Heusens ”Deep in a dream”. Magnus Carlssons pappa hade den på skiva med Chet Baker.

Jag tyckte det hände något med sången när han sjöng ”Deep in a dream”. Den drog sig mot jazzsången men inte tillräckligt mycket för att hamna i facket där alla andra jazzsångare finns. Det var mera känslan i sången som förändrades.

Så nästa projekt borde följaktligen bli att bandet går in i studion och väljer ut ett antal jazzstandards och gör dem på Magnus Carlssons sätt.

Så har man också en större och mer varierad repertoar till nästa gång man åker på turné.

Minimalistiskt Art Ensemble of Chicago

14 Okt

Minimalismen flödade under nära en och en halv timme.

Det var en uppvisning i hur man använder maximalt antal instrument på minimalt möjliga sätt.

Jag vill beteckna fredagskvällens konsert på Dansens Hus exekverad av Art Ensemble of Chicago som en utdragen ljudinstallation där instrumenten långa tider stod oanvända för att då och då plockas upp och ljuda under kortare eller längre perioder.

Roscoe Mitchell, en av de två som är kvar sedan gruppens start i slutet av 1960-talet, stod i förgrunden med sina sopransaxofoner, flöjter och slaginstrument. Han bär gruppens historia med sig och värnar dess särart.

Den andre som är kvar är slagverkaren Famoudou Don Moye som hela tiden rör sig mellan det högt placerade batteriet och allehanda trummor och rasselinstrument placerade ute till höger på scenen.

De är kärnan i en grupp som numera kan variera i storlek och personal. Den här kvällen bestod gruppen av åtta medlemmar, förutom Mitchell och Don Moye är det Tomeka Reid på cello, Hugh Ragin på trumpeter, Brett Carson på pianots tangenter och strängar, Dudu Kouaté på diverse slagverk, Silvia Bolognesi och Junius Paul på kontrabas. De var utplacerade så att de täckte hela den stora scenen.

Som sagt, det historiska arvet är viktigt för ensemblen, men de ser hela tiden framåt. De vill föra sin musik in i framtiden, alla ska känna igen den men samtidigt ska den aldrig stå stilla.

”Vår intention när vi nu firar 50 år som grupp är att ära de som spelat i gruppen”, säger Roscoe Mitchell till tidningen ”Jazz Time”. ”Vi kommer alla att lämna den här planeten men de som är kvar har valet att gå vidare eller lägga ner. Vi har valt att gå vidare.”

Denna kväll har gruppen valt att förmedla ett ljudlandskap uppbyggt av stundens byggdelar. Eller vad handlade musiken egentligen om? Den gnisslande sopransaxen, stråkarna som ibland flög över strängarna, men lika ofta var helt tysta, de afrikanska trummornas plötsliga flöde, trumpeterna som oftast stod overksamma men undslapp sig toner och haranger då och då, pianot som likaledes hade långa tysta perioder innan tangenterna eller strängarna gav ifrån sig små livstecken. Och så återkom sopransaxen envist, utan andningsuppehåll. Var det en snabbspolning av Art Ensemble of Chicagos historia? Osäkerheten, undringarna, blev en del av konsertupplevelsen.

Det är provocerande musik framfört som om det vore något helt naturligt. Roscoe Mitchell känner rytmen i allt som framförs och han är i musiken med hela kroppen.

I slutet av konserten mynnar ljuden ut i en vacker melodi, ”Odwalla”, en sådan som kunde ha varit början på vilken annan konsert som helst. Roscoe Mitchell bryter upp den och använder den till att presentera alla musiker som spelat under kvällen.

Jag måste erkänna att jag inte har de referenser som behövs för att uppskatta denna ljudinstallation. Det retar mig, ja, provocerar mig, att jag inte hittar in i musiken. Eller rättare sagt, att musiken inte hittar in i mig, jag som lyssnat till Art Ensembles album och gillat en hel del av det jag hört.

Men tydligen har musiken nått in i många andra. Publikreaktionen är ovationsartad, många reser sig upp och applåderar.

Är det ärligheten och konsekvensen i ett 50 år långt musikskapande man applåderar eller finns det något i dessa ljudformationer som gått mitt sinne förbi?