Tag Archives: Dave Hollland

Dave Holland Trio gav allt på Fasching

29 Feb

Basisten Dave Holland är en av de stora ledarna inom jazzen. Den senaste tioårsperioden har vi oftast hört honom tillsammans med hans större band, för vilken han skriver och arrangerar musik.

I söndags besökte han Fasching med en trio som också bär hans namn. Där ingår Kevin Eubanks på gitarr och Obed Calvaire på trummor.

Dave Holland började konserten med att gripa mikrofonen och presentera sina bandmedlemmar. Under resten av kvällen lät de musiken tala. Trion spelade nonstop i två timmar, ett imponerande kraftprov med fantastisk musik som böljade fram och åter men var vi än befann oss i vågorna så fanns glädjen och lusten som en viktig ingrediens. Och ingen sparade på krutet, alla tre tog ut allt de hade av inneboende kraft.

De tre broderade, eller ska vi säga målade med kraftiga penslar, runt ett tema eller en slinga, för att när man mjölkat ur den byta till en ny.

Musikerna hade hela tiden ögonkontakt med varandra, ja, möjligen förutom Kevin Eubanks, som ofta gick in i sin egen värld, men leendet som då och då smög fram i hans ansikte visade att han var medveten om att det han gjorde med strängarna uppskattades av både medmusikanter och publiken.

De menande blickarna mellan Holland och Calvaire visade både beundran och undran: så här spelade han inte i går, vart är han nu på väg?

I den här gruppen går skicklighet och känsla hand i hand. Allt och inget är givet på förhand, en omöjlig kombination som gruppen ror i land, dock inte utan ansträngning.

Att kunna ge så mycket av sig själva två timmar i ett sträck är ett både fysiskt och psykiskt kraftprov.

Det psykiska verkar inte vara ett så stort problem, då glädjen att få stå på scen tillsammans är överväldigande. Dave Hollands hartandsleende, som han blottade ibland, är det bästa beviset på det. Och har man den lusten så står man lättare ut med den fysiska ansträngningen. Trummisen Obed Calvaire pustade som en 400-meterslöpare som just passerat mållinjen efter några av sina soloinsatser.

Jag hade förväntat mig en trio där Dave Holland, i kraft av sina enorma erfarenheter, var den självklara ledargestalten, möjligtvis lite i bakgrunden men dock en ledare. I stället får vi oss till livs en musik där alla finns med på lika villkor, alla har samma rätt att bryta ny väg. Och de gör det också, alla tre är fantastiska solister och känsliga medmusikanter.

Det gav också oss i publiken en upplevelse som kändes rakt igenom äkta. Allt slammer upphörde i lokalen under de två konserttimmarna, inga glas som klirrade, inga bargäster som irrade runt, inga mobiltelefoner som tog störande bilder. Koncentrationen var lika stor hos publiken som hos musikanterna.

Upplyftade gick vi hemåt i den sena kvällen. Att Hjulstatåget just gått och att det skulle dröja 15 minuter till nästa, kändes en kväll som denna inte som något stort problem.

Annonser