Tag Archives: David Stackenäs

När larmen tystnar – musik av Mattias Risberg

11 Apr

Allvar med glimten i ögat, i ena sekunden dramatik, i nästa komedi.

Det händer på Fasching en vanlig tisdagskväll. Jag följer kompositören och klaviaturspelaren Mattias Risberg med blicken. Han pendlar från djup koncentration till hjärtliga leenden.

När han reser sig från klaviaturen är det för att skapa tystnad när det larm han med hjälp av sina musiker har skapat är som värst. Men bara för en sekund, sedan får våra öron vad de tål igen.

Jag upplever att just kontrasterna är utmärkande för musiken i hans verk ”Mining”, där han tagit intryck från hans uppväxtmiljö vid Stripa gruva i Bergslagen som utgångspunkt.

På Fasching handlar en hel del om tystnaden och larmet. Jag tror att Mattias Risberg vill få oss att förstå att det är två sidor av samma mynt, gruvan och skogen, stressen och lugnet.

Larmet och tystnaden finns runt omkring oss och vi har båda sidor inom oss.

Så när violinisten och marimbaspelaren Josefin Runsteen och trummisen Jon Fält tävlar om vem som kan spela tystast är det både roligt och seriöst, en lek som övergår i allvar. Kontrasterna går i varandra.

Eller när Fredrik Ljungkvist tar i för kung och fosterland i kvällens mest uttrycksfulla solo. Han gör det genom att kasta åt oss en ton i taget. larmet bakom honom stegras och han står där med ett enormt oflyt som han ändå bemästrar, gör något med. Ansträngningen att få oflytet att ändå flyta syns väldigt påtagligt på honom, han grimaserar och svetten rinner. Han förenar staccato med flyt och får oss att förstå att det går.

Jennie Abrahamssons sång är ofta lika enstavig, en stavelse i taget. Det ger eftertryck åt orden men det blir svårare att ge oss en berättelse.

Av de ord jag uppfattar verkar det handla om Mattias Risbergs yttre verklighet, gruvdriften, och kopplingen till vårt inre, att gräva, att borra och att spränga, kanske gränser, gränsen mellan oss själva och verkligheten. Så att vi ska känna oss som en del i både larmet och tystnaden.

”Det är ingenting som tjudrar musiken vid just Stripa”, har Mattias Risberg sagt, underförstått att musiken är gränslös.

Kommen så långt i mina tankar dyker en replik upp från en av mina bordsgrannar på konserten. Han konstaterade helt kort: ”kul musik”. Detta triviala uttalande tar ner mina tankar på jorden. Men våra upplevelser kan leva sida vid sida, rymmas på samma mynt. Musiken har ingen semantik.

En annan bordsgranne uttryckte sin upplevelse som så: ”det känns som att jag börjar bli gammal”. Underförstått: jag förstår inte längre den nya jazzen som kommer fram.

Men den lever ju samtidigt med all annan jazz, det är en del av den musik som existerar nu och som fritt rör sig över gränserna. Alla former får plats och vi behöver inte förstå allt.

Så är det med Mattias Risbergs musik. Den passerar gränser hela tiden. Charles Mingus har nämnts som en inspiratör. Men även rockscenen, jag kan till exempel höra beröringspunkter med King Crimson.

Dessa gränsöverskridanden är raka motsatsen till tendenser i dagens politiska värld, där fler och fler vill skydda gränserna från intrång. Inom musiken överskrider man gränser, nu mer än någonsin.

Och så gör också Risberg. Han gör det med hjälp av slingor som han snitslar på klaviaturen åt sina medmusiker att följa, slingor som ska bilda en grund för dem i deras utflykter.

Eller så lägger han ut stegringar som musikerna följer högre och högre upp i atmosfären. Och där kan vi i publiken höra kontrasterna i ljudlandskapet och följa med på resor där vi inte behöver några pass.

Och musikerna, förutom de nämnda även Dan Berglund på kontrabas och David Stackenäs på gitarr, anstränger sig för oss så att svetten lackar.

Och avslutningsvis dirigerar Mattias Risberg orkestern i ett nummer som enbart består av larm och tystnad, växelvis, i flera minuter.

När jag lämnar Fasching ligger det en uteliggare och sover, inlindad i filtar, utanför Oscarsteatern, och på restaurangerna sitter folk och tar ett sista glas. Nattens tystnad är på väg att lägga sig. Och tisdagen övergår sömlöst i onsdag. Och vi vaknar till stadens larm.

Annonser

Lina Nyberg skapar ett eget universum

11 Okt

Melodierna och den berättande tonen låter kanske mer som sonetter eller lieder. Som sånger som Elisabeth Söderström hade varit bekväm med att sjunga. Om det inte vore för det som sker runt Lina Nyberg, där hon står på Faschings scen.

Runt sig har hon nämligen Cecilia Persson på piano, Josef Kallerdahl på kontrabas, David Stackenäs på gitarr och Peter Danemo på trummor. Det är de som ser till att sångerna som Lina sjunger blir till något annat än klassiska sånger för operaröster.

Men det är märkligt hur nära den klassiska repertoaren som Lina Nybergs sånger från sitt projekt, som utmynnat i tre dubbelalbum, känns. Därför är det inte så konstigt att hon på albumen stöttas av både storband, stråkkvartett och symfoniorkester. Här framförs sångerna dock i mindre format, tillsammans med hennes kvartett.

Hon har mutat in ett eget revir inom den svenska jazzen, vi kanske kan kalla det för linianska sånger. Berättelser som ofta handlar om de stora frågorna, kretsar kring vår själ och vår jord, frågor som rör sig genom vårt universum.

Lina Nyberg är i grunden jazzsångerska men här har hon fjärmat sig så långt man kan komma från den traditionella pianotrion som kompar en sångerska. De färgstarka musikerna hon omger sig med är till en del bundna av noter men de använder materialet på ett okonventionellt sätt.

David Stackenäs kvider fram tonerna ur gitarren, ibland spelar han mera öppet och då reser han sig från stolen han sitter på. Josef Kallerdahl och Peter Danemo har mer än rollen som rytmmakare, de är i högsta grad medagerande i den dynamik som framförandet bygger på. Och Cecilia Persson flikar in ackord och löpningar som stryker både med och mot.

Från musikernas sida handlar det mer om statements än vanligt komp och soloinsatser.

Det är fullödig musik, om det är jazz eller inte spelar inte så stor roll. Vad man kanske saknar ibland är glädjen i musiken, känslorna. Det är stor koncentration och det är inte så många blickar man utbyter med varandra, mer än för att komma in rätt med inpassen.

Men det är anmärkningar i marginalen för denna konsekventa, helgjutna konsert där Lina Nyberg skördar frukterna av flera års arbete.

Frågan är vad som kommer härnäst. Kanske kommer hennes musik att spricka upp och bli mer spontan? Hennes avslöjande att bandets nästa anhalt är Brasilien kan tyda på det.

Lund/Larsson/Stackenäs/Agnas samspelta från första stund

8 Okt

Hon slår nästan aldrig samma slag två gånger. En låt avslutade hon med att slå trumpinnen i taket. Hon är en ombytlig trummis, Anna Lund. Som hela tiden lyssnar till och iakttar sina medspelare, hon både agerar och reagerar.

Anna Lund är en genial trummis. Eller åtminstone kongenial. Perfekt ihop med David Stackenäs på gitarr, Elin Larsson på tenorsaxofon och Mauritz Agnas på kontrabas.

Det är bråkig musik de spelar. Som plötsligt kan plana ut och bli stilla melodisk.

I flera låtar spelas temat unisont mellan sax och gitarr. Det blir till en ljudbild man inte hör så ofta.

I den här konstellationen finns gitarren alltid närvarande, som en Zelig i olika skepnader. Ibland tror man att man lyssnar till en orgel när David Stackenäs plockar i bakgrunden. Man förstår varför så många vill ha honom i sina band.

Men hans gitarrspel handlar inte bara om bakgrundsljud. I Elin Larssons låt ”Aura”, tillägnad sin lille son, spelar Stackenäs ett fullkomligt hjärtknipande solo. För att sedan krypa i bakgrunden igen när Elin Larsson tar över.

Elins spel rör sig naturligt mellan ytterligheter, kanske till och med livets ytterligheter. Jag tänker på att förra gången jag såg henne, i Anna Högberg Attack, var hon högröstat bråkig och höggravid. Och gången dessförinnan spelade hon en innerlig sopransax då en vän till mig begravdes.

Hon kan verkligen växla tempo och ansats.

Det var en stor upplevelse att lyssna till detta nya band i Plugged Records lilla konsertlokal denna lördagseftermiddag. Låtskrivandet och presentationerna växlade mellan bandmedlemmarna och dagen till ära hade man skaffat sig ett namn, Sol-Sol, eller Solsol, svårt att veta när vi bara fick höra det från Elin Larssons mun. Framöver kan de få en konflikt med ett sydafrikanskt klädmärke (Sol-Sol) och/eller ett företag som gör hattar av olika slag (Solsol). Men jag hoppas att det inte ska få dem att sluta spela ihop, för att de passar för varandra kunde alla vi som lyssnade konstatera.