Tag Archives: Duke Ellington

Georg Riedel – ett måste i svenskt musikliv

15 Jun

”Stubborn”.

Det är namnet på en låt som Georg Riedel skrivit för Ekdahl/Bagge Big Band. Och det är ett ord som kan symbolisera Georg Riedel själv, envist fortsätter denne nestor inom svenskt musikliv att komponera.

Denna onsdagskväll var Fasching så gott som fullsatt och storbandet, med Georg Riedel som dirigent, eller ciceron kanske bättre betecknar hans insats, vällde ut över scenkanten för att få plats.

Det blev en kväll där Georg Riedels luftiga musik fyllde jazzklubben med en stor variation av takter och toner, som alltid när Riedel är i farten. Musiken var nyskriven för Ekdahl/Bagge Big Band och dess eminenta medlemmar.

Har man till exempel Fredrik Lindborg på barytonsax så kan man kalla fram honom till solomikrofonen och bygga en hel låt runt honom, som i tredje satsen av sviten ”Song for Nobody”.

Och har man en trumpetare som Karl Olandersson kan man låta honom ta hand om en tonsättning av Pär Lagerkvists ”Det är vackrast när det skymmer” och den blir behandlad med den känsla som krävs.

Och har man Per ”Ruskträsk” Johansson på altsax så ger ”Fast Music” en helt annan upplevelse än motsvarigheten på matsidan, fast food, som Riedel anger som en inspirationskälla.

Georg Riedel är kompositör av nödvändighet. Han kan inte låta bli notbladen för en enda dag. Han berättade att han skriver allt för hand, att han inte lärt sig använda datorn när han komponerar. Men en dag, kanske, sa han, vilket lovar gott inför 85-åringens framtid.

Riedel är ett unikum i svenskt musikliv som tar intryck från alla möjliga håll. För kvällens verk hade han främst hämtat inspiration från Duke Ellington och Jan Johansson, vars andar svävade över musiken.

Riedel är ingen som gör en smältdegel av alla sina intryck utan mera fångar ett idiom i taget. Och han gör det liksom i flykten, det finns alltid något luftigt i hans kompositioner, luft som ger utrymme för de taktbyten och underströmmar som musiken är full av.

Och Ekdahl/Bagge Big Band hade inga svårigheter att anamma Riedels tonspråk.

Mellan låtarna berättade ciceronen själv om kompositionerna, hur de tillkommit och vad som inspirerat honom.

”Dance music” är till exempel en rolig hågkomst från Riedels tid med Arne Domnérus orkester på Nalen, då man ibland spelade låtar i udda taktarter, som fem fjärdedelar, för att se hur de dansande reagerade.

Jan Johansson hyllades också under kvällen i en text av Cornelis Vreeswijk som Georg Riedel skrivit musik till och som framfördes av Sarah Riedel.

Men om nu Ellington och Johansson varit inspiratörerna så har Riedel ändå alltid ett eget sätt att lyfta musiken som går igen i allt han gör, en musik som andas, som lever, som utforskar.

Att lyssna till hans musik är alltid en glädje. Vilket hördes på publiken denna onsdagskväll på Fasching.

 

(Storbandet bestod för kvällen av Per Ruskträsk Johansson, Johan Christoffersson, Robert Nordmark, Linus Lindblom och Fredrik Lindborg på saxar och träblås, Kristian Persson, Arvid Ingberg, Staffan Findin och Kristoffer Siggstedt på tromboner, Karl Olandersson, Tobias Wiklund, Erik Tengholm och Emil Strandberg på trumpet, Carl Bagge på piano, Martin Sjöstedt på bas och Per Ekdahl på trummor). Sarah Riedel stod för sånginsatserna).

Jazzhistorien kryddar Karl Olanderssons anrättning

31 Okt

Trumpeten, med dess genomslagskraft, var det instrument som fanns i förgrunden i New Orleans när allting började. Instrumentet hade färgstarka företrädare som King Oliver och Louis Armstrong. Sen har trumpeten fått konkurrens inom jazzen, främst av saxofonen. Men instrumentet har fortfarande under årens lopp haft ledande företrädare som till exempel Dizzy Gillespie och Miles Davis.

Jazzhistorien genomsyrade också till en del tisdagskvällens framträdande på Fasching av Karl Olanderssons kvartett. Historien speglades inte bara i låtvalet utan också i sättet som kvartetten tog sig an låtarna.

Karl Olandersson har en distinkt ton i trumpeten, där finns aldrig någon tvekan. Han kan både spela en melodi så att allt sitter som en smäck och du kommer på dig själv med att sitta och le. Men även dissekera och omvandla melodin till något mer resonerande. Men det finns hela tiden en klarhet och en historisk färg i hans ton och sätt att spela. Man blir tillbakakastad i tiden, samtidigt som musiken är modern.

Därför är det helt kongenialt att han valt pianisten Magnus Hjort till sin spelkamrat. Han har verkligen lärt sig jazzhistoriens stilar och smält ihop dem till en egen brygd. Här kan man bland annat höra ekon av ragtime och stride, fast i mycket fria former. Vill man vara drastisk kan man också säga att han tar klinkandet till höjder, som man aldrig kunnat ana.

Han är inte rädd att hänga länge på takterna för att i nästa sekund löpa pianot ut i rasande fart. Men han hamnar hela tiden på fötterna och det hela känns på något konstigt sätt ändå kontrollerat. Jag gillar verkligen hans sätt att bygga upp ett solo från enstaka toner till crescendo.

Olandersson och Hjort har också stunder då de i rasande fart spelar unisont, vilket ger en fin effekt.

I bakgrunden får Daniel Fredriksson till ett diskret sväng, och det är positivt menat. Han visar att man inte behöver slå hårt för att det ska svänga. Han är en mästare att vispa in tempot och hålla det genom låten.

Och så Martin Sjöstedt på kontrabas, denne mångkunnige musiker. Det låter så enkelt när han laddar tonen med sin erfarenhet och det lyfter rejält när det är dags för solo.

Så det svänger om bandet, ibland väldigt mycket, men de har också en lyrisk sida som bland annat kommer i dagern i den egenkomponerade ”Daughters” där Olandersson också sjunger i likaså trumpetaren Chet Bakers tradition.

En intressant detalj när det gäller Olandersson är att han är en mästare i att spela med gummikopp, som han även visade för inte så länge sen på Fasching när det var Billie Holiday-afton. I alla fall har inte jag sett så många av dagens trumpetare som använder det hjälpmedlet, som var vanligt i Duke Ellingtons orkester på 1920- och 1930-talet, då Ellingtons sound till en del byggde på trumpethjälpmedel som gummikoppar, growleffekter, fladdertunga och naturligtvis sordiner av olika slag. Det var också i Ellington-låtarna som Olandersson tog fram gummikoppen, både ”In a Mellow Tone” och ”Things ain´t what they use to be” exekverades på det sättet.

Som extranummer spelade kvartetten Stardust komponerad av Hoagy Carmichael. Och det var på något sätt betecknande för hela konserten, ”the american songbook” före bebop-eran, fast i modern tappning. Kryddat med Olanderssons egna kompositioner.

A Great Night in Harlem

20 Mar

Eric Alexander blundar och klättrar skalstegen upp och ner. Han prövar var det är lämpligt att sätta ner foten. De övriga tre i kvartetten sitter och väntar tills Alexander har bestämt sig. Då fyller de i så att den fåtaliga publiken förstår att detta är den sista tonen i låten, ja, i det första setet.
Själv sitter jag och grunnar på i vilket sammanhang jag hört Eric Alexander tidigare, eller i alla fall hans namn. Men jag kan inte komma på det
Vi är ett gäng européer på jazzsafari i Harlem, en expedition in till den amerikanska jazzens hjärta.
Vi hade med stora ögon för första gången besett de skyhöga husen, de oräkneliga butikerna, de oändliga museerna, Ellis Island – miljontals immigranters första kontakt med Amerika. Och nu var det dags för Harlem, den nya jazzens pulsåder.
Vi samlades vid Lincoln Center. Guiden, som skulle leda oss, var där i god tid.
Den första delen av vår resa företogs med metron. Guiden ledde oss ner i underjorden.
”We´ll take the A Train”, förklarade han när vi gick trapporna ner.
Alla européer tänkte samma tanke.
Inkörsporten till Harlem. Och tåget som tog Duke Ellington hem efter konserterna.
Sex stationer. Sen gav guiden tecken och vi lämnade metron. Nu var vi i utkanten av Harlem men expeditionen skulle vidare in mot hjärtat.
Guiden ledde oss till en busshållplats. När vi kommit ombord kunde vi konstatera att vi var de enda vita i bussen.
Efter fem hållplatser gav guiden tecken och vi gick av. Vi gick ett halvt kvarter och klev in på en klubb i hörnet av 118:e gatan och 3:e avenyn. Creole lyste det på skylten. Scenen var riggad mot fönstret ut mot gatan. Vi som kom från Stockholm kände igen oss direkt; Glenn Miller Café, men inte lika trångt.
Bordet närmast scenen var reserverat för européerna. Det vankades cajunmat och vi beställde.
Musikerna släntrade fram till scenen och började diskutera dagens spellista, ja, det vill säga trummisen, den trogne husmusikanten, satt redan på sin pall.
Det var han, Killer Ray Appleton, som hade ansvaret för att samla ihop musiker till klubben. Av presentationen förstod vi att han denna kväll lockat med sig en kompis och så kompisens kompisar. Och till sist så blev de en kvartett som inte hade något annat för sig i kväll.
Vid basen står Phil Pilumbi, bakom pianot sitter David Hazeltine och på tenorsaxofon Eric Alexander, den senare enligt artiklar på internet en ”rising star” på sitt instrument, tydligen utan andra engagemang denna kväll. Jag tycker mig som sagt ha hört namnet tidigare men kan inte komma på i vilket sammanhang.
De börjar spela med européerna och en svart man vid grannbordet som enda egentliga åhörare. I baren, längst ner i lokalen, finns ytterligare gäster, men de för ibland högljudda diskussioner och har inte musiken som högsta prioritet.
Musikerna hittar snabbt in i musiken och Eric Alexander visar vilken auktoritet han är på tenorsaxen. Det är han som tar täten, som inleder och avslutar låtarna.
Det blir ett om inte fantastiskt så dock inspirerat set.
Och som utomstående undrar jag som så ofta vad det är som driver jazzmusiker att gå in i musiken på detta sätt, även en kväll när publiken är fåtalig och en del kanske tjattrar i baren.
Ja, inte är det pengarna.
Publiken kan lyfta musiken till höga höjder. Men det kan också uppstå gudabenådade ögonblick inför en fåtalig publik.
Vad är det då som driver musikerna? Ja, jag kan ju se på gester, blickar och leenden att scenen erbjuder ett möte med likasinnade. Spelet är en diskussion, ett ständigt pågående samtal om musikens gränser där skämt och allvar blandas till en gemensam historia. Ett estradsamtal där man vid gynnsamma tillfällen kommer fram till nya uttryck. Det är genom att spegla sig i andra som man för den egna musiken framåt. Och då spelar det inte någon avgörande roll om publiken är liten eller stor.
Kvällens andra set avslutas med ett långt sökande från Eric Alexanders saxofon. Det sammanfaller med att den siste europén slutat äta och på ett tecken från guiden reser sig européerna och går i den andra pausen. Musikerna drar sig ut i lokalen, tar en öl och diskuterar, denna gång verbalt. Vi samlas på gatan utanför och guiden förklarar att vi nu får dela upp oss i flera taxibilar för att ta oss ännu längre in mot Harlems hjärta. Vi ska till The Shrine, Helgedomen.
Vi ställer oss vid trottoarkanten och viftar med händerna mot den strida strömmen av bilar.
”Keep away from the yellow ones”, förmanar oss guiden.
Hade vi varit I China Town hade det varit en suspekt och svårföljd order. Men när den första förvåningen lagt sig förstår vi att han menar taxibilarna. Det vi ska stoppa är svarta taxibilar i alla bemärkelser, svart lack, svarta chaufförer och svart betalning.
Själv får jag plats i den första bilen som stannar, guiden lutar sig in genom förarfönstret, ger chauffören adressen och gör upp om priset. Sen får jag ett antal dollarsedlar att betala föraren med när vi nått målet.
Väl framme står vi nu, européerna, utanför Black United Fun Plaza, eller the Shrine som det heter i folkmun, i Harlems hjärta och väntar på guiden. Han har, som det anstår en ansvarsfull ledare av expeditionen, tagit den sista taxin. Medan vi står där utanför helgedomen släntrar en svart man fram och tilltalar oss.
Han vill berätta en historia. Den svarta amerikanska historien. Men européerna förstår inte, eller vill inte förstå. Den flyger högt ovanför deras huvuden. Han berättar om språket, som en gång uppfanns i Harlem, pratades i gathörnen, och sen har levt kvar. Dess ursprungliga utövare är döda, men ättlingarna berättar nu för européerna på upptäcktsresa. Men européerna fattar ingenting. Sen begär den tilltufsade mannen till råga på allt betalt när han avslutat historien med en poäng som ingen vill förstå. De vita skakar på huvudet. Som de också gjorde när det nya språket uppfanns. Men de svarta framhärdade, Charlie Parker, Miles Davis, Thelonious Monk, Dizzy Gillespie tog vid där Louis Armstrong och Duke Ellington banat väg. Och de vita fick ge sig. Nu spelar de bop tillsammans på jazzscenerna.
Nu står vi där på trottoaren och skakar på våra huvuden. Återigen. Vi står där framför helgedomen och väntar på guiden. Historieberättaren har förstått att vi inte förstått. Och att vi inte vill betala för historien. Och han släntrar besviken därifrån.
Den svarte sjavige mannen var påverkad av alkohol och inget att bry sig om. Att européerna också druckit alkohol är en helt annan sak.
Vi äntrar The Shrine. Här spelas för kvällen afrikansk musik. Frontman är Cheick Hamala Diabate. Han kommer som så många andra fantastiska musiker från Mali och är mästare på ngoni, ett traditionellt instrument från hemlandet, inte olikt en banjo.
När vi kommer in vibrerar lokalen av afrikanska rytmer och väggarna skiftar hela tiden färg. Framför scenen, på det lilla dansgolvet, rör sig människor, både svarta och vita, till ljudvågorna. De vita rör sig snabbt och effektivt. Men dansens huvudpar, en svart man och kvinna, rör sig långsamt, som sengångare. Musikerna upprepar sina slingor, sina lianer, i vilka dansarna hänger. Vi har ingen brådska, njut medan det pågår, dra ut på utlösningen, ropar dansen ut.
Det är ingen tillfällighet att ett av Cheick Hamala Diabates album heter Ake Doni Doni eller Take It Slow.
Liksom jazzkvartetten så är orkestern blandad vad gäller hudfärg. Basisten, trumpetaren och saxofonisten är vita.
Européerna i expeditionen troppar av och guiden hjälper dem att få tag på taxi till hemresan. Vi lämnar helgedomen sist tillsammans med guiden, som åker samma svarttaxi som oss.
Han gör ett ensamt intryck, men så är det väl med guider. Han vet allt om de svartas stadsdel, men han är inte en av dem. Han vet allt om New Yorks jazzliv, men han är inte en av musikerna. Och han måste fjärma sig från oss, hans gäster, för att vi ska se honom som en auktoritet.
Svarttaxin stannar utanför vårt hotell och guiden fortsätter själv mot sin egen lya någonstans i New York för att sova ut inför en ny guidetur i morgon, denna gång till Ellis Island.
Väl hemkommen sitter jag en dag och lyssnar igenom de cd jag har med Jan Lundgren. Plötsligt förstår jag var jag stött på Eric Alexanders namn tidigare. Han finns med på en cd med Jan Lundgren från Köpenhamn. Det var tolv år sedan den spelades in. Även då presenterades han som en ”rising star”. Han har inte kommit längre.
Det bevisar att jazzhimlen är svår att nå. Kanske är det som för Jehova vittnen, att det bara är ett visst antal som kan komma dit. Och att det nu är fullt. Många tecken tyder på det, att Hawkins, Young, Parker, Monk, Davis och några till ockuperat hela utrymmet.
Men det finns hopp så länge musiken förändras, så länge den utvecklas. Nya uttryck skapar nya himlar att fylla.
Och ej att förglömma, det finns fortfarande plats på jorden, på scener som Creole och the Shrine.