Tag Archives: EGBA

45-åriga EGBA still going strong

25 Okt

Det fanns rutin i massor när dagens version av EGBA satte i gång att spela denna onsdagskväll i Plugged Records konsertlokal i källaren på Stora Nygatan i Gamla Stan i Stockholm.

Och det är väl inte så konstigt eftersom EGBA har 45 år på nacken. Men de som huserade på scenen har ju inte varit med under alla år, då medlemmarna hela tiden skiftat, en del har lämnat och återkommit. Den musiker som tagit ansvar för EGBA:s överlevnad är trumpetaren Ulf Adåker som funnits i bandet under alla 45 åren. Två som fanns med på scenen denna kväll och var med redan på 1970-talet är batteristen Åke Eriksson och klaviaturspelaren Stefan Blomqvist. Men de har stått utanför gruppen under perioder. På conga/percussion berikade Rafael Sida bandet, på elbas Micke Berglund och på saxofoner nytillskottet, kanske till och med inhopparen, Anders Ekholm.

Uppställningen på Plugged Records var nog den minst elektrifierade jag hört, det lät faktiskt i vissa stycken mera ”jazz” än fusion om bandet.

För det var som ett fusionband i kölvattnet på Wheather Report som bandet bildades. Genombrottsalbumet ”Jungle-jam” från 1976 låter också väldigt mycket Wheather Report. Medlemmarna har sedan som sagt skiftat men några som varit relativt trogna, förutom ständige medlemmen Ulf Adåker, är Ulf Andersson på saxofoner, Stefan Blomqvist på keyboards och Göran Lagerberg på elbas.

Själv hörde jag bandet första gången på saligen avsomnade och rivna Bullerbyn, ett stenkast från dagens Fasching. Om jag ska lyfta fram några personliga favoriter genom åren så är det den alldeles för tidigt bortgångne gitarristen Janne Tolf och keyboardisten och pianisten Harald Svensson.

EGBA står på två ben, vilket antyds i titeln på ett av deras album, ”Electronic Groove and Beat Academy”. Det elektroniska ingår i vurmen för fusion och beatet har alltid funnits där som ett andra stadigt ben, ofta manifesterat med en congaspelare. Under flera år hette han Ahmadu Jarr och på senare år heter han Rafael Sida, som tillför mycket till rytmen, för att inte tala om spelglädjen.

Det fanns alltså mycket rutin samlat i detta band på Plugged Records. Men rutin i det här fallet är inte detsamma som slentrian. Det fanns både spelglädje och stor skicklighet hos dagens band och framför allt fascinerades jag av Åke Erikssons driv bakom trummorna. Det vibrerar verkligen om hans trumspel som för få andra trummisar. Tillsammans med Rafael Sida bildar han ett oslagbart komp för den typ av musik EGBA representerar.

Ulf Adåker är ju jazzhistoriskt väldigt bevandrad och står stadigt i den myllan även om hans ton inte dröjer kvar särskilt länge.

Då svävar blåsarkollegan Anders Ekholms toner längre i luften, och med dem en doft av jazzhistorien. Det finns ett djup i hans spel som gör att det kryper nära inpå publiken.

Det intressanta är att Adåker vänt sig till en saxofonist som har en framtoning som för oss i publiken bort från fusion och Wheather Report, det som var EGBA:s modersmjölk. Men det ska sägas att samspelet mellan Adåker och Ekholm trots det fungerade alldeles utmärkt.

Det är tungt gung som serveras, men mer ”jazz” än fusion. De fina arrangemangen, oftast signerade Adåker, sitter bra och soloinsatserna stegras under den nästan tre timmar långa konserten.

För att illustrera förändringen som gruppen genomgått kan vi lyfta fram en av kvällens låtar, presenterad som ”Bland tomtar och kontroller”. Den fanns med på albumet Jungle-jam från 1976 och lät då väldigt mycket Wheather Report, och hade det där lite fusionplastiga ljudet. Ja, missförstå mig rätt, det lät verkligen bra, men Lars Jansson använde mer elförstärkta keyboards än vad Stefan Blomqvist gjorde på Plugged Records, där bara ett vanligt piano stod till förfogande. Det förstärkta ljudet hade monterats ner till denna konsert och gitarren, då trakterad av Bjarne Roupé, hade försvunnit, vilket gav en annorlunda ljudbild på Plugged Records.

Det var en upplevelse att spela Jungle-jam igen och höra hur bra det lät 1976. Och höra hur bra det låter i dag, fast på ett annorlunda, mer traditionellt jazzigt sätt. Jag skulle säga att rytmen betydde mer på denna spelning, nu när det mesta av elektroniken är borta.

EGBA har gjort en resa från att i starten ha varit väldigt mycket influerade av främst Whether Report, Adåker skrev till och med en låt som heter SMHI, till att bli ännu mer elförstärkta då albumen hette Electrobop och Electronic Groove & Beat Academy till den mer ”normaljazziga” versionen på Plugged Records med ett vanligt piano och utan gitarr. På de sex album jag har, som sträcker sig från 1976 (Jungle-jam) till 2010 (Jubilee), har medlemmarna skiftat och jag kan räkna till ett tjugofemtal som kommit och gått. Så med EGBA kan man aldrig vara riktigt säker. Elförstärkningen kan dyka upp igen när man minst anar det.

Annonser