Tag Archives: Fasching

Sigurdardottir och Schultz gnistrar och glimmar

29 Jan

Det började som ett duoprojekt när pianisten Anna Gréta Sigurdardóttir och gitarristen Max Schultz fann varandra. Men allt eftersom deras komponerande framskred så kände de att det behövdes något mer för att göra musiken full rättvisa, vilket ledde till att de tog in andra instrument i projektet.

Och så här med facit i hand, ett nytt album och den konsert på Fasching som jag bevistade i tisdags, så tycker jag att de gjorde helt rätt.

Två av kompositionerna, en i varje set, spelade de på duo och det lät väldigt fint. Men i övriga låtar fick resten av musikerna på scenen delta, Joakim Milder på tenor- och sopransaxofon, Christian Spering på kontrabas och Magnus Gran på trummor, och det tycker jag gav ett mervärde till musiken.

Jazzen har efter bebop- och hardboperan gått in i en era där konsten att etablera en egen ljudbild betyder nästan lika mycket som musikernas skicklighet.

I det här fallet står melodierna, ofta vackra och lite vemodiga, i centrum, alla skrivna av antingen Sigurdadóttir eller Schultz, eller båda tillsammans. Och alla instrument, möjligen undantaget trummorna, är med och ornamenterar melodin. Ibland rör sig gitarr, piano och sax tillsammans, spelar samma toner samtidigt, ibland går de i varandras fotspår och ibland rör de sig runt varandra ständigt på vandring framåt.

Jag får upp likande ljudbilder i mitt minne, ett album med Keith Jarrett och Gary Burton, där piano, vibrafon och gitarr rör sig runt varandra på ett liknande sätt och ett album med Modern Jazz Quartet där MJQ spelar tillsammans med gitarristen Laurindo de Almeida, där gitarren spelar en liknande roll som Schultz nylonsträngade gitarr gör i detta sammanhang.

Utan några jämförelser i övrigt, någonstans mellan dessa ligger Sigurdardóttirs och Schultz ljudbild.

Anna Gréta Sigurdardóttirs porlande pianospel gifter sig, för att låna en populär term från matlagningen, väldigt fint med Schultz precisa gitarrtoner. Det är för resten en fröjd att höra Max Schultz i ett sammanhang man inte är van vid. Här får solospelandet stå tillbaka för ett vindlande, lyriskt samspel och de enda egentliga soloinsatserna stod Joakim Milder för på sopransaxofonen. Han visade att man inte behöver spela en massa toner för att få uppmärksamhet, han lägger i stället in så mycket i varje ton att det ibland nästan blir smärtsamt. Ibland bidrar Christians Sperings bas till det melodiska, ibland håller han sig, liksom Magnus Grans trummor, lite i bakgrunden, men hela tiden i samklang med de övriga.

Det mesta under konserten var melodiskt och ganska återhållet, men så i andra avdelningen kom ett utbrott där allt det uppdämda fick värka ut, innan allt återgick till den melodiska ordningen.

Det här är musik som gnistrar och glimmar, en överraskande pärla på en jazzhimmel som visar upp alltfler egensinniga stjärnbilder.

Daniel Karlsson Trio – tre som blir ett

24 Jan

Den klassiska pianotrion domineras av pianisten och kontrabas och trummor ger understöd. I Sverige var det bland annat Esbjörn Svensson som ändrade på det. Och ESTs sound föll hela världen på läppen. Därför ligger det nära till hands att ta efter för dagens svenska triokonstellationer.

Men då känner man de svenska pianisterna dåligt. För några månader sedan lyssnade jag till Jacob Karlsson Trio med ett eget sound som hade en del inslag av elektronisk. Och så under onsdagskvällen på Fasching intog Daniel Karlsson Trio scenen, också den med ett eget sound där alla instrumenten bidrar i stort sett lika mycket till ljudbilden.

Daniel Karlsson behärskar pianot till fullo, jag skulle vilja påstå att pianot ibland upphör att vara ett piano och blir en del av Daniel.

Likaså att trion upphör att vara en trio och mera blir en röst, en enhet. Med en populär fras skulle man kunna säga att trions sound blir mer än dess enskilda delar.

Daniel Karlsson bor på Runmarö i den stockholmska skärgården, kanske är det därför jag upplever att han beskriver landskap, väder och vind med tangenterna. Han kan spela många enskilda toner på väldigt kort tid vilket ger en vision av att han målar sina motiv med breda penseldrag, det blir ett mustigt sound som förs med skärgårdsvindarna ut till oss i den i stort sett fullsatta lokalen. Och han kryddar sitt pianospel med elektroniska effekter som han smyger in allt mer ju längre kvällen lider. Vi kunde höra hur det blåste upp och vattnet krusade sig. Men dessa effekter tog aldrig överhanden.

Christian Spering är med kontrabasen hela tiden med och bygger stämningar. Han kan bara genom att upprepa en ton med samma intervall färga en lång passage. I den här trion är han mera medspelare än kompare och han visar att kontrabasen kan vara ett ensembleinstrument jämställt med pianot. Han kryddade också sitt basspel med stråken, som han sparsmakat hanterade.

Bakom trummorna satt en lyhörd Fredrik Rundqvist. Även trummorna blir i det här sammanhanget mera en del i samspelet än ett instrument som ska hålla takten. Dessutom kan man i hans ansikte avläsa musikens slingrande gång. Han kryddar sitt spel med hängande minicymbaler och gonggongar. Han använder dem bara när det är motiverat vilket ger musiken ett mervärde.

Jag sitter så till att jag ofta bara ser Daniel Karlssons ostyriga hår när han böjer sig ned över tangenterna. Men musiken känns inte ostyrig trots att den har snabba skiftningar både i tempo och stämningar. Den har en övergripande struktur som ger den en enhetlighet var den än befinner sig.

Musik kan byggas utav glädje, men för att komma djupare så måste man lägga till en bit allvar i framförandet. Här är det också skärpta sinnen i alla musikens passager som gäller.

För fem år sedan hörde jag Daniel Karlssons grupp på Fasching och tyckte inte den levde upp till förväntningarna efter att ha fått Gyllene Skivan 2014 för albumet ”Fusion for Fish”. Denna gång lever trion upp till förväntningarna efter senaste albumet ”Fuse Number Eleven”. Och det med råge.

Brobyggaren Jacob Karlzon tjusade Fasching

29 Nov

Han är engagerad för kulturen, att utövarna ska få uttrycka sig utan att någon talar om för dem vad de får och inte får göra. Och han är lika engagerad i den musik han skriver och spelar.

Det handlar om pianisten Jacob Karlzon som spelade med sin trio på Fasching i onsdags. Mellan låtarna poängterade han vikten av att riva murar och hur besviken han är på att murar åter börjat byggas i världen.

Själv är han mera för att bygga broar. Och i musiken har han lyckats bygga en bro med stor hållfasthet mellan det elektroniska och det manuella, mellan maskinerna och hantverket.

Trots att basist och trumslagare växlat har Jacob Karlzon successivt byggt upp en ljudbild som är ett eget universum och som trion vårdar ömt.

Här har trummorna och basen lika stor betydelse för soundet som pianot, långt ifrån den vanliga pianotrion. Basisten Morten Ramsböl och trumslagaren Rasmus Kihlberg har alltså lika stor del i gruppens framtoning som dess ledare Jacob Karlzon.

Till sin hjälp har Jacob Karlzon, förutom piano, också elektronik som han kan färga musiken med. Och Rasmus Kihlberg har en trummaskin som han kan sätta igång när det behövs. Det är denna bro som trion byggt mellan det elektroniska och det akustiska som gör ljudbilden så egen, man kan nästan tala om en ljudram inom vilken musiken håller sig.

Men har man en ram så finns risken att den kan bli en begränsning för musiken. Det finns också en maskinmässighet i trions musik som skulle kunna göra den enahanda. Risken för instängdhet ser jag dock som minimal då variationen är stor och mycket är tillåtet inom ramen, influenserna är många med malande rock, lättare pop och jazzens improvisationer som några av ingredienserna. Man visar att det går att kombinera elektronik med känslighet, något man börjat tvivla på i dagens samhälle.

Det här spelsättet, där alla har lika stor del i att bygga upp musiken, fordrar mycket av trions medlemmar, och där tycker jag att det är trumslagare Kihlberg som har den största utmaningen, då rytmen har stor del i soundet. Men den glädje och det engagemang med vilken han och de andra tar åt sig kompositionerna gör att det inte finns några tvivel om att konceptet fungerar.

När jag nu sitter på Fasching och lyssnar på gruppen så kan jag kasta alla teoretiska resonemang över bord, vi i publiken blir i det närmaste överfallna av intensiteten i en del låtar, av Jacob Karlzons hisnande löpningar och klangrika nedslag, han är oerhört skicklig, av Rasmus Kihlbergs virtuosa och precisa slagserier och Morten Ramsböls rungande basgångar. Och så drar man ner på tempot, visparna kommer fram och trion låter musiken vila i en tonvagga som gungar allt långsammare. Det är då man hör Jacob Karlzons egen vagga i den klassiska musiken.

Det är tätt, det är samarbete på hög nivå som utan tvekan når ut över scenkanten, ut till oss i publiken. Det handlar om att bygga broar, inte murar.

NBB lyfte fram jubilaren Bobo Stenson på Fasching

30 Okt

Det finns många vitala äldre gentlemen inom svensk jazz. Trumpetaren Jan Allan, saxofonisten Bernt Rosengren, basisten Palle Danielsson och basisten, tillika musikskaparen, Georg Riedel, för att nämna några. Men jag undrar om inte 75-årsfirande Bobo Stenson är den mest vitala.

Denne pianots mästare har jag lyssnat på ända sedan slutet av 1960-talet och gjort det, faktiskt, med allt större behållning.

Sin 75-åriga födelsedag firade han med en tvåveckorsturné tillsammans med Norrbotten Big Band, NBB, som avslutades på Fasching i fredags kväll. Bandet framförde specialskriven musik av utvalda kompositörer med Bobo Stenson som solist.

Musiken är varierad från en intensiv, stormande komposition av Rita Marcotulli till en långsam vacker sång av Lars Danielsson. Övriga kompositörer är svenske trumpetaren Ulf Adåker, isländska pianisten Anna Greta Sigurdardóttir, norske trummisen Tomas Strönen, estländska pianisten Britta Virves och svenske saxofonisten Joakim Milder, som också leder Norrbotten Big Band.

Som extranummer spelade man en komposition av den svenske saxofonisten Börje Fredriksson, som både Milder och Stenson har ett långvarigt förhållande till, dels ingår båda i gruppen Sister Majs Blouse som enbart spelar Fredrikssonkompositioner, dels spelade Bobo Stenson i Fredrikssons grupp redan i slutet av 1960-talet.

Jag vet inte hur Bobo Stensons förhållande till målarkonsten är, men jag tycker att han är den musiker i Sverige vars uttryck ligger närmast måleriet.

Han prövar en melodislinga på flera olika sätt, han kan färglägga genom att sätta en klang som följs av flera, liknande, men aldrig likadana. Ofta använder han korta penseldrag, gör en paus, och går på det igen, ibland dröjande, ibland hittar han ett långt penseldrag som fungerar.

Han blandar kända och okända klanger med korta och lite längre löpningar över klaviaturen. Han behöver inte söka i pianots inre för att hitta sitt eget. Och nå ut till mitt. Han är helt inne i musiken, men det är inga stora gester. Han skakar huvudet när han är på väg in i musikens kärna. En gång har jag sett honom resa sig och spela, men det var länge sedan nu.

Som musiker har han stor integritet. Trots hans stora skicklighet finns inte tillstymmelse till uppvisning i hans spel, allt ser ut att komma inifrån. Det känns som om du kan kika in i hans musik, för den har knappt någon yta. Han hittar hela tiden klanger som gräver djupt i ljudbilden.

Det är musik som påverkar mig men det är alltid svårt att beskriva hur denna påverkan går till. I hans trio, med Anders Jormin på kontrabas och Jon Fält på trummor, väljer man kompositioner med omsorg och med dessa vann trion utmärkelsen Gyllene Skivan för förra årets bästa jazzalbum. På Fasching denna jubileumskväll är det andra som skrivit direkt för Stenson. Men det verkar vara en utmaning han gillar.

Norrbotten Big Band är ju ett väldigt kompetent band med uttrycksfulla egna solister. Och flera av dem får också tillfälle att gå fram till solomikrofonen. Det kändes bra att allt inte enbart handlade om Bobo Stenson denna kväll utan att han fick komma in i handlingen i valda delar, att han fick en plattform att stå på.

Norrbotten Big Band, under ledning av Joakim Milder, är en imponerande och sammansvetsad enhet. De blir inbjudna och de bjuder själva in prominenta gäster som får dela deras arrangemang och deras engagemang i musiken de spelar.

Det finns många fina blåsare, Dan Johansson bland trumpetarna, Karin Hammar bland trombonisterna och Robert Nordmark bland saxofonisterna, för att nämna några av kvällens solister. Men själv blev jag mest imponerad av det komp som NBB består av. Trummisen Sebastian Ågren är ingen traditionell storbandstrummis, han driver på med mer varierat trumspel, vilket jag tycker fungerar fantastiskt bra. Även kontrabasisten Petter Olofsson är en nyanserad pådrivare, som också hade några riktigt fina solon.

Det blev en lång kväll på Fasching, längre än vanligt. Men det var det ingen i publiken som protesterade, snarare tvärtom. Mellan låtarna pratade Joakim Milder på sitt vanliga pedagogiska, lite småroliga sätt. Och så fick kompositörerna förklara sitt förhållande till jubilaren, det blev många lovord. Tomas Strönen nämnde att Bobo Stenson var en av inspiratörerna när han valde jazzen och att albumet ”Underwear” från 1971 ofta gick på skivtallriken i hans ungdom. Här spelade Bobo Stenson i en trio med basisten Arild Andersen och trummisen Jon Christensen.

Jag gick hem och plockade fram den ur skivhyllan och fick lyssna på fantastisk musik av musiker som kom att betyda enormt mycket för den nordiska, ja, den europeiska jazzen. För Bobo Stenson fortsatte det med gruppen ”Rena Rama” vars första inspelning gjordes 1973 och som sedan levde i 20 år. Där kamperade han ihop med bland annat basisten Palle Danielsson, som han sedan kom att fortsätta spela ihop med i Charles Lloyds europeiska kvartett. Bland företrädarna på pianostolen i Lloyds kvartett kan nämnas Keith Jarrett och Michel Petrucciani. Så Charles Lloyd väljer inte vem som helst till sin grupp.

En annan grupp, där Palle Danielsson också ingår, och som fortfarande spelar ihop då och då är Sister Majs Blouse, en konstellation som givit ut tre album under 25 år och som bara spelar kompositioner av Börje Fredriksson. Bobo Stenson har också varit med på enstaka album som blivit svenska klassiker som Bernt Rosengrens ”Note from the Underground” från 1973 och Putte Wickmans ”Happy New Year” från samma år. 2005 återknöt han banden med den friare jazzen han spelade i början i Västerås när han gästspelade i Skånegruppen ”Plunge”. I slutet av 1990-talet spelade han också i Tomasz Stankos grupp, även då tillsammans med Palle Danielsson.

Men hans största skötebarn är den egna trion, som han haft i över 30 år. Basisten Anders Jormin har funnits med hela tiden medan trummisarna skiftat. 1987 hette han Rune Carlsson. Sen kom Jon Christensen, som spelade med Stenson redan 1971, in i bilden och spelade länge trummor i gruppen. Men mästertrummisen Paul Motian har också suttit bakom trummorna i trion.

Sedan 2007 är det Jon Fält som spelar trummor och han har till en del ändrat karaktären på gruppens framtoning. Fortfarande är valet av musik väldigt viktig och den processen får ta lång tid innan man bestämmer sig. Numera handlar det om kompositörer från olika områden, klassisk och världsmusik blandas med jazz och egna kompositioner. Trion har hittills inte haft något tema att samlas kring vid inspelningarna. Men det tycker jag inte gör någonting, det är ändå deras spelsätt som håller ihop albumen. Och det är alltid andlöst spännande att lyssna till trion, särskilt live.

Men denna fredagskväll var det som pianosolist i ett storband som Bobo Stenson framträdde. Men det blir ingen större skillnad, han spelar alltid på samma sätt. Som ändå aldrig är detsamma.

Mary Halvorson står över alla genrer

13 Okt

Genreupplösning är en del av tidens lösen när det gäller musik.

Onsdagskvällens konsert på Fasching var på så sätt modern. Mary Halvorson räknas också till den nya jazzgenerationens mest experimentella musiker som hoppar mellan genrerna. Eller inte bryr sig om några genregränser.

Det blev en udda konsert med musik som i mina öron lät cabaretlikt, teatralt framförd, ofta med skarpa kanter. Men dessa mjuknade då och då.

Det var sångstycken som framfördes, där kompositören Mary Halvorson utgick från författaren Mary Halvorsons texter.

Musiken i projektet, kallat Code Girl, är alltså helt anpassad till redan existerande texter, skrivna utan att ha någon musik i åtanke. Det kanske då inte är så underligt att jag upplevde musiken som teatral, men där Halvorson i sina arrangemang vidgat och förlängt lyssnandets bas med sångliga eller instrumentala utflykter.

Men nyskriven musik har ju alltid inspirationskällor, musikaliska källor som kompositören hämtat idéer ifrån. Jag själv kunde vid lyssnandet möjligen referera till Kurt Weill. Jag tänkte även på Robert Wyatt och honom nämner hon själv som en allmän inspirationskälla.

Med Mary Halvorson i mitten var musikerna uppradade på scenen, vilket är sympatiskt då man kan följa varje musikers arbete.

Längst bort till vänster om Halvorson stod trumpetaren Adam O´Farrill och tenorsxofonisten Maria Grand, som också stod för fina sångliga insatser. Trumpeten och saxofonen var oftast melodiinstrument, men var också medel för längre eller kortare utflykter. Särskilt O´Farrill hade en sådan roll.

Närmast till vänster om Halvorson stod sångerskan Amirtha Kidambi med en mäktig stämma, ibland operalik, som bidrog till den teatrala framtoningen. Men det var en besvikelse att jag inte uppfattade orden som hon sjöng. För att få helheten klar för mig hade det varit av vikt att förstå vad sångerna handlade om. Jag har förstått att Halvorson ofta tar sin utgångspunkt i världsliga ting och sedan utvecklar texten mot alltmer abstrakta sfärer.

Nu fick jag nöja mig med det sångliga uttrycket, sångens sinnesstämning, och då blev sången mer som ett instrument bland andra.

Till höger om Halvorson stod kontrabasisten Michael Formanek som hade en minst lika viktig roll som de melodibärande instrumenten. Och längst ut till höger satt trummisen Tomas Fujiwara, som är värt ett eget kapitel. Hans spel hade allt från taktfast militärtrumma till bläckfiskspel à là Elvin Jones. Det var kongenialt och jag är mäkta imponerad. Formanek och Fujiwara ingår i Halvorsons trio, ”Thumbscrew”, som spelat ihop länge.

Och så i mitten, Mary Halvorson som skrivit text och musik och arrangerat musiken. Där satt hon bakom ett enormt notställ som skymde hur hon fick fram de toner och tonkaskader hon producerar. Hennes gitarrspel är både sparsmakat och ofantligt rikt på samma gång.

Hon styrde knappast sina musiker med gester och ögonkast. Snarare var styrmedlet noterna som alla musiker hade framför sig. På sin höjd kunde Halvorson försynt räkna in ett stycke eller le lite inåtvänt under någon passage.

Och det är faktiskt så att i själva framförandet av hennes musik är Mary Halvorson bara en kugge bland de andra i sextetten. Och det skulle inte kunna vara på något annat sätt. För det är så hon skrivit in sin roll i notbladen. Detta trots att hon framröstades till världens bästa gitarrist i Downbeats årliga omröstning.

Georg Riedel – ett måste i svenskt musikliv

15 Jun

”Stubborn”.

Det är namnet på en låt som Georg Riedel skrivit för Ekdahl/Bagge Big Band. Och det är ett ord som kan symbolisera Georg Riedel själv, envist fortsätter denne nestor inom svenskt musikliv att komponera.

Denna onsdagskväll var Fasching så gott som fullsatt och storbandet, med Georg Riedel som dirigent, eller ciceron kanske bättre betecknar hans insats, vällde ut över scenkanten för att få plats.

Det blev en kväll där Georg Riedels luftiga musik fyllde jazzklubben med en stor variation av takter och toner, som alltid när Riedel är i farten. Musiken var nyskriven för Ekdahl/Bagge Big Band och dess eminenta medlemmar.

Har man till exempel Fredrik Lindborg på barytonsax så kan man kalla fram honom till solomikrofonen och bygga en hel låt runt honom, som i tredje satsen av sviten ”Song for Nobody”.

Och har man en trumpetare som Karl Olandersson kan man låta honom ta hand om en tonsättning av Pär Lagerkvists ”Det är vackrast när det skymmer” och den blir behandlad med den känsla som krävs.

Och har man Per ”Ruskträsk” Johansson på altsax så ger ”Fast Music” en helt annan upplevelse än motsvarigheten på matsidan, fast food, som Riedel anger som en inspirationskälla.

Georg Riedel är kompositör av nödvändighet. Han kan inte låta bli notbladen för en enda dag. Han berättade att han skriver allt för hand, att han inte lärt sig använda datorn när han komponerar. Men en dag, kanske, sa han, vilket lovar gott inför 85-åringens framtid.

Riedel är ett unikum i svenskt musikliv som tar intryck från alla möjliga håll. För kvällens verk hade han främst hämtat inspiration från Duke Ellington och Jan Johansson, vars andar svävade över musiken.

Riedel är ingen som gör en smältdegel av alla sina intryck utan mera fångar ett idiom i taget. Och han gör det liksom i flykten, det finns alltid något luftigt i hans kompositioner, luft som ger utrymme för de taktbyten och underströmmar som musiken är full av.

Och Ekdahl/Bagge Big Band hade inga svårigheter att anamma Riedels tonspråk.

Mellan låtarna berättade ciceronen själv om kompositionerna, hur de tillkommit och vad som inspirerat honom.

”Dance music” är till exempel en rolig hågkomst från Riedels tid med Arne Domnérus orkester på Nalen, då man ibland spelade låtar i udda taktarter, som fem fjärdedelar, för att se hur de dansande reagerade.

Jan Johansson hyllades också under kvällen i en text av Cornelis Vreeswijk som Georg Riedel skrivit musik till och som framfördes av Sarah Riedel.

Men om nu Ellington och Johansson varit inspiratörerna så har Riedel ändå alltid ett eget sätt att lyfta musiken som går igen i allt han gör, en musik som andas, som lever, som utforskar.

Att lyssna till hans musik är alltid en glädje. Vilket hördes på publiken denna onsdagskväll på Fasching.

 

(Storbandet bestod för kvällen av Per Ruskträsk Johansson, Johan Christoffersson, Robert Nordmark, Linus Lindblom och Fredrik Lindborg på saxar och träblås, Kristian Persson, Arvid Ingberg, Staffan Findin och Kristoffer Siggstedt på tromboner, Karl Olandersson, Tobias Wiklund, Erik Tengholm och Emil Strandberg på trumpet, Carl Bagge på piano, Martin Sjöstedt på bas och Per Ekdahl på trummor). Sarah Riedel stod för sånginsatserna).

Väderrapport à la Johan Berke på Fasching

27 Maj

Att härma kan vara roligt men det rena plagiatet är ingen lösning inom jazzen. Det vet bandledaren Johan Berke som tagit sig an låtarna som Weather Report framförde på 1970-talet och som skrevs av Joe Zavinul, Wayne Shorter och Jaco Pastorius.

”Man gör vad man kan för att matcha de gamla hjältarna”, som Berke uttryckte sig. Men jag skulle inte säga att Berke och Fredrik Nordström med sina arrangemang försöker matcha låtarna på Weather Reports hemmaplan utan har gjort dem till något annat än de ursprungliga versionerna.

Det beror bland annat på att sättningen på Fasching denna torsdagskväll på avgörande punkter skiljer sig från förlagans, vilket gjorde det omöjligt att framkalla samma ljudbild som i ursprunget. Berkes Upstairs Five innehåller fler blåsare och spelar utan keyboard och utan elbas, vilket gör att det fusionartade som fanns i originalen nästan helt försvinner. Försvinner gör också det ”plastiga” ljudet, och vi i publiken får mer av den ”vanliga” jazzens ljudbild, vilket också understryks av arrangemangen.

Men med det sagt så kan jag konstatera att bandet lät väldigt fint med blåsarna Fredrik Nordström (tenor- och barytonsax), Alberto Pinton (baryton- och sopransax, klarinett och basklarinett) samt Nils Janson (trumpet) i förgrunden och kontrabasisten Robert Erlandsson, trummisen Fredrik Rundqvist och Johan Berke på gitarr i bakgrunden.

Den fysiska uppställningen gjorde dock att det här med bakgrund och förgrund inte kändes så viktigt, då musikerna var uppradade bredvid varandra på scenen. Det gjorde att det inte var någon som skymdes, vi i publiken kunde klart och tydligt se även hur basisten och trumslagaren arbetade, två funktioner som annars brukar vara skymda av blåsarna.

Den jämställda uppställningen återspeglas i musiken, då Berkes gitarr, som i all hans musik, är väldigt viktig för helheten. För att inte tala om Fredrik Rundqvists varierade trumspel som är en dröm att ha bakom sig. Han gör verkligen storverk med små medel. Kontrabasisten Robert Erlandsson jobbar också med små medel med gott resultat.

Arrangemangen gör att blåsarna ibland spelar unisont, ibland klättrar på varandra, och åter andra gånger spelar solo. Det är i grunden notbunden musik, man bygger ju på kända kompositioner, men det hindrar inte soloutflykter från var och en.

Flera gånger handlar det om att två barytonsaxar spelar mot varandra, vilket är ovanligt och roligt. Alberto Pinton och Fredrik Nordström har helt olika uttryck på baryton, vilket gör att det blir spännande när de lägger sig i varandras spel. Nils Jansons trumpet förgyllde också flera låtar med fina solospelningar.

Det vore inte Johan Berkes band om kapellmästaren inte brydde sig om resultatet. Jag kunde hela tiden avläsa låtarna och musikernas prestationer i hans minspel där han stod bakom sina gigantiska notblad längst ut på scenen och la ut ackord och slingor och samtidigt följde och övervakade de övrigas spel.

Johan Berke är en musiker som gärna verkar hålla sig i bakgrunden, även som bandledare. Han nöjer sig ofta med att lyfta fram sina eminenta musiker och den fina musik han skriver eller arrangerar för dem. När jag lyssnar lite extra till gitarren i några låtar så väcks min nyfikenhet på vad Berke skulle kunna åstadkomma om han fick kliva längst fram och spela utan blåsare. Men tills vidare får jag nöja mig med denna upplaga av Berkes musikaliska värld. Och det är verkligen gott nog.