Tag Archives: Fasching

Billie Holiday i fokus på Fasching

3 Okt

I går morse meddelade Bladet att det fortfarande händer att kvinnor som försöker värja sig från männens ofredande och trakasserier blir dömda till kännbara straff. Deras motstånd vänds emot dem. Det är också en erfarenhet som den amerikanska sångerskan Billie Holiday gjorde under sin uppväxt i 1920- och 1930-talets USA.

Hennes självbiografi, ”Lady sings the Blues” (”Svart stjärna” på svenska), ger syn för sägen. Att som hon vara kvinna och svart diskvalificerade henne egentligen från att uppnå den position hon nådde och som i efterhand givit henne status som en av världens bästa jazzsångerskor genom tiderna, kanske den bästa. Men positionen nåddes inte utan stora umbäranden.

Om henne ordnade i måndags Fasching och OrkesterJournalen en helkväll där Viveka Hellström först föreläste om hennes musik, men också hennes bakgrund. Därefter framförde Anna Sise med orkester sånger förknippade med Billie Holiday.

Billie växte upp i en tid när jazzen spelades som bakgrund på bordellerna. Eftersom hon och hennes mamma levde under små omständigheter fick hon ta de jobb som bjöds, även på bordeller. Där hörde hon Bessie Smith och Louis Armstrong, och dessa båda blev en källa till inspiration för hennes sång. Hennes och mammans jakt på pengar till hyran var en daglig kamp och var naturligtvis något som slet hårt på både kropp och själ. Men det var också den jakten som tvingade henne att gå ut på barer runt om i New York och som till sist gav henne chansen att börja sjunga för publik.

Hon anger själv att det var texterna i sångerna hon sjöng som gav henne den inlevelse hon blev känd för. Hon måste känna för sångens ord för att kunna sjunga dem.

Hennes morfars mor hade varit slav och även fött slavägaren ett antal barn. Det var hon som kanske stod Billie närmast under uppväxten och det blev ett hårt slag för Billie när hon dog.

Så Billie Holiday bar med sig berättelser från slaveriet parallellt med sina egna upplevelser av orättvisor, övergrepp och fängelsevistelser när hon färglade sina sånger. En del texter skrev hon själv, andra valde hon ut med omsorg.

Mot denna bakgrund är det för mycket begärt att Anna Sise ska kunna tränga in i Billie Holidays känslor för de texter hon sjöng. I den konsert som följde på föreläsningen var också sorgen och smärtan avlägsen, snarare blev det en ganska uppsluppen föreställning. Men Sise och bandet kunde i stället färga konserten med andra ingredienser.

Nu blev konserten en uppvisning i orkestralt samspel, där alla hjälpte varandra, men också fick chansen att sticka ut.

Förutom Sises sång stod Karl Olandersson för framstående soloinsatser på trumpeten. Instrumentet är inte det första man kommer att tänka på när Billie Holiday kommer på tal, hon hade ju ett fint förhållande till pianisten Teddy Wilson och till tenorsaxofonisten Lester Young, som ju hade en ganska ”smooth” ton i saxen. Men om nu sångerna inte ska färgas av Billies vemod utan mer av Anna Sises livsglädje, så varför inte en trumpet med distinkt ton. Olanderssons trumpetspel är verkligen något alldeles extra. Och särskilt gillar jag hans spel med gummikopp, något som man inte ser så ofta hos dagens trumpetare.

Martin Sjöstedt bakom pianot hade också några sköna solon förutom den bakgrund till sången som han lade tillsammans med basisten Kenji Rabson och trummisen Moussa Fadera.

Det är som sagt ett sammansvetsat gäng som också spelat ihop i just dessa låtar i en föreställning om Billie Holidays liv. De fick Fasching att gunga i up tempo-låtarna och lyssna andäktigt till balladerna.

Det var Billie Holidays musik, men kanske svävade inte riktigt hennes ande över framförandet. Men det fanns andra kvaliteter i musiken denna måndagskväll på Fasching.

Annonser

Kort konsert med lång eftersmak

19 Sep

Det vill jag säga från början att den här konserten var en liten pärla. En pärla som glimmade i mörkret bland de fullsatta borden på Fasching denna måndagskväll.

Men innan konserten kom i gång bjöds en bokrelease. Det var Göran Jonsson som presenterade sitt verk ”Frihetens blå toner – en berättelse om jazzen i Sverige”. Här skildrar han den svenska hundraåriga jazzhistorien på cirka 350 sidor. Boken ser tunn ut i förhållande till vad den ska skildra. Men allt beror ju på hur man beskriver sitt ämne.

Konserten som följde var också i det lilla formatet, tre musiker som spelade ett kort set. Men underbart är ju som bekant kort.

Det var Per Texas Johansson, huvudsakligen på klarinett, Mathias Ståhl på vibrafon och Konrad Agnas på trummor som tog vid. Som bäddat för kammarjazz och konserten började också lite sordinerat med Jan Johanssons Skobonka.

Men tongångarna ändrades under kvällen och konserten sträckte sig från Jimmy Giuffre-inspirerade toner över svallande Jarrett/Burton-spel till att Per Texas spräckte klarinetten i sista låten.

Efter denna korta konsert så har jag ännu mer förståelse för att så många musiker vill spela tillsammans med Mathias Ståhl. Han vårdar varje nedslag, om inte ömt så väldigt precist. Och hans bakgrundsspel när klarinetten har huvudrollen är följsamt men står samtidigt på egna ben. Man kan inte annat än känna glädje.

Och Texas ger nya dimensioner till klarinetten. Jag är uppväxt med dixielandklarinetten och har haft svårt för instrumentet i modernare sammanhang, Putte Wickman på albumet ”Happy New Year” är ett av undantagen. Men här visar även Texas att det går att använda klarinetten på ett naturligt sätt även när det spelas modernare tongångar.

Bakom de två stod Konrad Agnas för ett varierat trumspel som både band samman och stod fram. I all sin anspråkslöshet var denna grupp fantastiskt bra och samspelt, men så har de också spelat ihop tidigare på Texas kritikerrosade album ”De långa rulltrapporna i Flemingsberg”. Vilket märktes i musiken de spelade.

Nu hoppas jag bara att den förhållandevis tunna boken ska skildra jazzhistorien på ett bra sätt. Kvällens orkester visade att det är fullt möjligt att göra intryck och ge ett rikt innehåll även till ett format som är litet.

Smittande glädje hos Gurls

14 Sep

Det är glädje och det är perfektion, en kombination som inte är lätt att få ihop men som fungerar väldigt väl hos trion Gurls.

Även sättningen är en ovanlig kombination, kontrabas, tenorsax och sång. Men även det fungerar fantastiskt bra, mycket beroende på de fantasifulla men ändå genomarbetade arrangemangen.

Sångerskan Rohey Taalah är så säker på sin sång att hon hela tiden även kan ägna sig åt att illustrera textens innehåll, ge sången ett fysiskt uttryck, likt en kabarésångerska. Hon har en uttrycksfull röst och i vissa lägen kommer jag att tänka på Erykah Badu, men hon är ändå i högsta grad sin egen.

Både texten hon framför, och musiken, är original och skrivna av gruppens medlemmar, mest då saxofonisten Hanna Paulsberg. Texterna handlar ofta om killar (på Facebook anger man ”boys” under rubriken ”bandets intressen”), det är ironiskt/roligt och kärleksfullt om vartannat och man hör att det är sånger utifrån ett kvinnligt perspektiv.

Förutom sången domineras ljudbilden av Ellen Andrea Wangs kontrabas. Om Rohey Taalah har ett avspänt förhållande till sin röst så ser Ellen Andrea Wang ut att ha detsamma till sin kontrabas. Hon fyller i, lägger ut mattor och rungar, förutom att hon hjälper till med att ge sången en extra dimension.

Saxofonisten Hanna Paulsberg spelar ofta återhållet, ovanligt i hennes fall. Men spelsättet är en del i det koncept som är Gurls.

I några nummer förstärks trion med en kille som hoppar in bakom trummorna (möjligen Erland Dahlen??). Det ger ett mervärde och, om man ska vara lite skämtsam, visar att killar behövs ibland, om än i det här fallet i bakgrunden.

Trion har funnit ett koncept som fungerar och glädjen i det de gör är inte att ta miste på. De får också under kvällen ge prov på en del talanger utöver vad de är kända för, där Hanna Paulsbergs norska rap är en höjdpunkt.

Det strikta formatet är både en stryka och, om inte en svaghet så åtminstone en begränsning. Jag tycker att det hade varit roligt att höra trion framföra några låtar som de inte skrivit själva, för jag tror de skulle kunna göra underverk med någon traditionell blues, något ur den amerikanska sångboken eller varför inte den nordiska traditionella musiken.

Och ibland längtade jag efter att Hanna Paulsbergs sax skulle släppas i full frihet.

Men det är anmärkningar i marginalen. Vi i publiken får tacka för en rolig och genomprofessionell kväll, denna onsdag på Fasching.

Thelonious Monk i centrum på Fasching

14 Jun

Lika bra att tala om det från början, Thelonious Monk var min ledsagare in i den ”moderna” jazzen.

I begynnelsen var Louis Armstrong, Kid Ory, Bobby Hackett, Jack Teagarden och Pee Wee Hunt. Men så satt jag en sommardag, troligen i de nedre tonåren, på vårt sommarviste och lyssnade på ett radioprogram med Åke Falck, salig i åminnelse. Han filosoferade och spelade skivor. Och där, mitt i programmet, kom Blue Monk, naturligtvis framförd av Thelonious himself. Och jag var fast.

Jag satt på Konserthuset varje gång han kom till Stockholm. Hans oefterhärmliga sätt att spela, hans finurliga kompositioner, hans huvudbonader, hans ganska färglösa medmusikanter och hans enahanda repertoar. Jag älskade varje sekund. Hans dissonanser, hans häftiga nerslag, hans armbågar, hans löpningar. Och hans hasande fotsteg när någon i bandet tog ett solo, det fanns gott om sådana tillfällen. När han reste sig från pianot och gav sig ut på scengolvet. Det var alltid lika spännande att se om han skulle hinna tillbaka till tangenterna på rätt takt. Men han missade aldrig trots att han ibland var långt ifrån pianot och hade oddsen emot sig i form av kort steglängd och stor kroppshydda.

Och nu sitter jag här på Fasching och lyssnar på trumpetaren Ulf Adåker när han berättar om Thelonious Monks liv och, särskilt, hans musik. Adåker är en kunnig ciceron och som extra krydda har han tagit med sig pianisten Christer Frössén, som detaljerat studerat Monks sätt att spela. Tillsammans framför de smakprov på Monks kompositioner. Det är illustrativt och vi i publiken får en inblick i ett sätt att skulptera musik som är svårt att härma, men närmare än Frössén kanske inte går att komma, med alla höjningar, sänkningar, löpningar och efterslängar som var Monks signum. För, som någon har påpekat, kompositionerna är så djupt förknippade med Monk själv och hans sätt att spela, att någon annan svårligen kan göra denna musik rättvisa.

Därför känns det rätt att, som Cecilia Persson och hennes band gjorde i kvällens andra avdelning, inte försöka härma utan i stället bråka lite med Monk, dra i kompositionerna, vrida och vända på dem. Bandet, som, förutom Cecilia Persson på piano, bestod av Chris Montgomery på trummor, Clas Lassbo på kontrabas, Johan Norin på trumpet och Anna Högberg på altsaxofon, spelade flera av Monks snabbare låtar, men serverade oss också en ballad, Ugly Beauty.

Det slår mig att denna ballad kanske kan karaktärisera Monks hela produktion. Hans kompositioner och sätt att spela är inte enligt den gängse skönhetsnormen men är ändå vackra på sitt eget självständiga sätt. Just självständigheten, det stolta i hans musik, gör den vacker.

Och det är ofta lätt att känna igen hans musik, låtarnas uppbyggnad har gemensamma drag. Däremot brukar jag ha svårt att sätta rätt namn på rätt komposition när jag hör dem. För mig räcker det med att konstatera att det är Monks musik. Kanske kan man säga att aldrig har någon som hållit sig inom en så liten sfär gjort så stora avtryck inom ett så vitt område.

Under de sista åren i Monks liv låg han ofta till sängs, någon meter från pianot, utan att resa sig och sätta sig på pianostolen. Enligt sonen var det inte så konstigt, han fick inte några nya idéer längre och då fanns heller inte lusten. Men det har visat sig att hans arv gett upphov till nya idéer hos en yngre generation av jazzmusiker, vilket Cecilia Persson och hennes medmusikanter tydligt visade denna tisdagskväll på Fasching.

Organiskt samspel i Larry Goldings trio

27 Maj

Orgeljazz har jag inte varit och lyssnat på live sedan Shirley Scott var på Gyllene Cirkeln i Stockholm med Stanley Turrentine på 1960-talet. Så varför inte gå och lyssna när Larry Goldings trio dök upp på Fasching i tisdags.

Organisten Larry Goldings, gitarristen Peter Bernstein och trummisen Bill Stewart visade sig vara tre skickliga musiker som i sina bästa stunder smälte samman till en org(el)anisk enhet, nästan som en fjärde person. Det lät som om instrumenten var synkade till varandra som organen i en kropp.

Det är också denna grupps signum, samspelet. Man förstärker varandra, lyfter fram och får stöd, en kropp som hela tiden är i rörelse. Inte så konstigt, man har till och från spelat tillsammans i snart 30 år.

Klarast hör vi samspelet i slutet av konserten då instrumenten verkligen fungerar som organen i en kropp. Dessförinnan har det inte låtit dåligt, det gör det aldrig med dessa musiker på scenen, men försöken att låta annorlunda känns inte som deras musik.

Därför känns det upplyftande när allting sitter som i slutet av konserten, med extranumret, en Duke Pearson-komposition, som kulmen.

Genom hela konserten är det ett imponerande trumspel av Bill Stewart. Han utgör hjärtat, pulsen, i gruppen med en osviklig exakthet, trots att han aldrig förfaller till att enbart kompa de andra. Det svåra låter enkelt i hans händer.

Om Stewart är hjärtat i bandet så är bandledaren och organisten Larry Goldings lungorna. Det är han som med sitt spel ser till att andningen fungerar med sitt ofta ångande spel.

Annars är kanske gitarristen Peter Bernstein den som står ut mest av gruppmedlemmarna, framför allt gäller det hans solospel. Här känns tonerna ofta ganska avklädda, ja, nästan nakna i sin torra, lite stumma framtoning. De når fram till lyssnaren med en tydlighet som de mjuka gitarristerna saknar.

Men som sagt, det var först mot slutet av konserten som gruppen fick upp ångan på allvar, kanske kan man säga att de då kom in i andra andningen. Det är ju då som kroppen fungerar som bäst, då som organen samarbetar helt automatiskt.

Då slutade jag också att tänka på att detta var en ”orgeltrio”, och upplevde musiken som vilken jazzakt som helst. Och det kändes skönt att kasta loss från all kategorisering och bara ge sig hän. Synd bara att det dröjde så länge.

Variationen en hörnsten i Alberto Pintons musik

9 Maj

Alberto Pinton är en efterfrågad musiker och han förekommer i många olika sammanhang inom jazzen, i storband såväl som mindre konstellationer.

Dessutom har han sitt eget band, en pianolös kvartett, och det är den vi får lyssna till denna tisdagskväll på Fasching.

Det är enbart Pintons egna kompositioner som bandet framför. Han är en produktiv kompositör och kompositionerna har under senare tid räckt till att fylla två album, varav ett är japanproducerat. Kvällen ägnas huvudsakligen åt att spela ett urval av musiken på skivorna.

Det är intressant att höra att musiken, trots många soloinsatser, är så arrangerad. Och att arrangemangen har en lika stor del i hur musiken låter som kompositionerna.

Här varvas nakna partier, ett ensamt instrument, med klädda, där alla instrument har en roll. Men musiken känns ändå aldrig påpälsad, man kan hela tiden urskilja de olika instrumenten och deras roller.

För framförandet har Pinton valt att komplettera sina blåsinstrument (altsax, barytonsax, klarinett och basklarinett) med en trumpet, trakterad av Niklas Barnö. Denne imponerar med ett noggrant och varierat spel, där han glider, smattrar och väser mellan de rena raka tonerna.

Alberto Pinton själv har inte en lika varierad framtoning men han kan å andra sidan förändra sin ton genom att han har fyra instrument att välja mellan, beroende på vilket uttryck han eftersträvar.

Variation är också ett nyckelord för basisten Torbjörn Zetterberg och trummisen Konrad Agnas. Zetterberg skiftar ofta tempo och styrka och är flitig med stråken. Anmärkningsvärt är att vid något tillfälle övergår hans stråkspel nästan sömlöst till Barnös trumpet. Att dessa instrument kan ligga så nära varandra har jag aldrig tänkt på förut.

Konrad Agnas är också rätt trummis för denna form av variationsrik musik, ofta mullrar han, ibland viskar han.

Ingen av de fyra är rädd för tystnaden i de nakna partierna, men de är heller inte rädda för att ta i och blåsa på för fullt, till exempel när Barnö och Pinton lindar tonerna om varandra, eller spelar unisont, och Zetterberg och Agnas attackerar sina instrument med väldig energi.

Och som sagt, det som framför allt är betecknande för Pintons kompositioner denna afton är variationerna i tempo och intensitet, mellan det nakna, avskalade, eftertänksamma och det påklädda, stormande, intuitiva.

Ibland får jag visionen av att detta kunde vara musiken till en film, eller varför inte musiken till ett liv, med alla dess skiftningar.

Children of the Light ut ur skuggan

24 Apr

De tar sin musik på allvar, tro ingenting annat. Men det är leken och glädjen som dominerar när Children of the Light spelar på Fasching denna måndagskväll.

Trion känner varandra utan och innan efter otaliga spelningar med Wayne Shorter Quartet och egna trioutflykter. Har man den bakgrunden kan man också gå utanför manus och egga och provocera varandra till prestationer utöver det vanliga.

När man ser dem känns det som tre nära vänner som träffas och diskuterar problem och skämtar, om vartannat.

Danilo Perez hanterar pianot som en mästerkock sina knivar. Han vet precis vilken han ska använda i vilken situation. Och han gör det helt naturligt.

Här kommer fraser, här kommer dissonanser, här kommer melodier. Och hela tiden sticker han emellan med attacker som leder till korta raider på pianot för medspelarna att svara på.

Basisten John Patitucci är inte sen att anta utmaningarna. Han attackerar basen och gör utfall i samma anda som Perez. Men han kan också vandra i bakgrunden, men tonen är hela tiden rungande ren.

Trummisen Brian Blade petar ibland tystlåtet men ändå klart hörbart på trummorna, ibland attackerar han fullt ut, men alltid med full kontroll.

Lyhördheten i improvisationsavsnitten imponerar verkligen och musiken, som hela tiden skiftar inriktning, når med lätthet ut till den entusiastiska publiken.

Men ibland tar lekfullheten kanske överhanden lite för mycket. Det är som om livet i Wayne Shorters skugga gjort dem extra lekfulla när de är ute på egen hand.

Inga jämförelser i övrigt, men ibland får jag nästan för mig att det är Chico Marx som sitter bakom pianot med plirande ögon och ett leende på läpparna. Danilo Perez behärskar sitt instrument till hundra procent. Men detta medför också en risk att musiken blir uppvisning.

Instrumentbehärskningen gäller även hans medmusikanter, den allkunnige kontrabasisten Patitucci och den fantastiske trummisen Blade. Den sistnämnde hade för resten skrivit en väldigt vacker sång som spelades rakt upp och ned och låg som ett ankare mitt i allt det vinddrivna.

Danilo Perez efterlyste lite mer fantasi och improvisationsförmåga hos våra politiker. Det är verkligen något som Children of the Light gav prov på. De är så skickliga att de kan spela vad som helst. Och det är kanske det som i längden kan bli deras problem. Att tappa strukturen mitt bland all fantastisk musik.