Tag Archives: Fasching

Tätt och intensivt med Fredrik Kronkvist Quartet

29 Nov

För sex år sedan såg jag Fredrik Kronkvist Quartet på Fasching. I tisdags återsåg jag kvartetten i ny tappning. De tre amerikanska musiker som spelade i den förra upplagan var utbytta mot två nya amerikaner och en svensk basist, Martin Sjöstedt.

Min minnesbild från den förra konserten var att Fredrik Kronkvist själv höll sig lite i bakgrunden och var väldigt mån om att lyfta fram sina amerikanska kolleger. Men i tisdags fanns inga sådana tendenser, han hade inga problem med att stå i centrum, trots sina lyskraftiga bandmedlemmar.

Kvartetten har precis kommit ut med ett nytt album, inspelat i USA. Och det var låtar från detta album som man framförde på Faschings scen. Alla låtarna var komponerade av Fredrik Kronkvist. De utgjorde en bra grund att stå på för musikerna i bandet, det var melodiskt men det fanns plats att fylla ut kompositionerna. Och fyllde både i och ut gjorde hela kvartetten, med råge dessutom. Det var länge sedan jag hörde en konsert med en sådan intensitet i utspelet och en sådan täthet i framförandet. Rakt igenom hela konserten. Det var oftast positivt, men kunde också upplevas som att tonläget var alltför enahanda, att lyssnaren var i behov av andningspauser för att orka ta till sig musiken ordentligt. De kom också, om än inte i några längre perioder, i konsertens andra avdelning.

Den som var mest drivande i kvartetten var trummisen Jeff ”Tain” Watts. Han är rutinerad, har spelat med flera storheter inom jazzen, men rutinen skymde inte att han var lika engagerad i musiken som de andra, kanske till och med mer. Han drev på men lade hela tiden in variationer i slagmönstret. Vad som var upp och ner på stockar och vispar verkade inte ha någon betydelse, han använde båda ändarna utan att lyssnaren märkte någon skillnad i hans tuffa men samtidigt varierade spel. Jag tyckte till en början att han blev för dominerande men efter några låtar var han en i laget och man kunde lyssna på bandet som en enhet.

Det hindrade inte att alla fick sin tid framför solomikrofonen. Pianisten Orrin Evans hade en egen stil där han ofta upprepade figurer och spelade med hög intensitet. Men att han kunde spela även melodiöst visade han i andra akten när tempot gick ner emellanåt. En intressant och lite egensinnig bekantskap.

Martin Sjöstedt på bas har funnits med i Kronkvists svenska kvartetter tidigare och han gör alltid fina insatser för laget. Han hade också några solon som visade klassen.

Och så bandledaren själv, Fredrik Kronkvist. Han har en säkerhet som gör att han kan spela avslappnat och ett utspel som i vissa moment av konserten var i det närmaste furiöst. Men han tappade aldrig tråden. Det här är hans musik och han gillar att spela den.

Det gäller för övrigt hela bandet. Det var roligt att se Watts bakom trummorna, man kunde avläsa på hans läppar hur roligt det var att spela. Ju mer intensiv musiken blev desto mer sprack leendet upp. Och hans sista solo var verkligen en uppvisning i intensiv slagkraft. Liksom hela kvartetten verkade han trivas att spela inför Faschings publik, som kunde hämta andan efter ett bluesigt extranummer. Och gå och köpa det nya albumet ”Kronicles” i foajén.

Annonser

Nils Landgren Funk Unit – vädjar till kroppen

15 Nov

Nils Landgren Funk Unit. Det är en väldigt speciell konstellation, älskad av många. Så många att den kan sälja ut Fasching sex dagar i rad. Det är intressant att Funk Unit under åren (över 20 år) i flera omgångar bytt personal i gruppen men ändå hållit sitt grepp om publiken, faktiskt i hela världen. Sedan starten har flera av våra skickligaste musiker ingått i Funk Unit, som Esbjörn Svensson och Jesper Nordenström på keyboards, Henrik Jansson och Robert Östlund på gitarr, Per Lindvall och Niklas Gabrielsson på trummor, Magnus Lindgren och Per Ruskträsk Johansson på saxar och Per Lindvall och Wolfgang Haffner bakom trumsetet.

Funk Unit spelar musik som vädjar till kroppen. Och kroppen kan inte motstå, i alla fall inte min.

Landgren och hans medmusikanter har skrivit låtarna eller valt ut dem för att de ska passa stilen som de har mejslat ut under många års spelande över stora delar av världen.

Förutom Nils själv så är det bara basisten och sångaren (nästan alla sjunger) Magnum Coltrane Price som funnits med hela vägen. Och på något sätt är det runt Coltrane Price och hans basgångar som musiken rör sig.

Det är långa låtar och långa solon men det finns ingenting eftertänksamt i utspelet, snarare handlar det hela tiden om att rida på de vågor som startar i ytterkanterna på scenen och rör sig inåt, att fånga dem i flykten och att spela i nuet. Mycket bygger, förutom beatet, på upprepning. Liksom det unisona spelet handlar solona ofta mera om rytmiska figurer än klassiskt solospel.

Och förutom Coltrane Price bidrar Robert Ikiz bakom trummorna på ett fantastiskt drivande sätt. Jag kan inte tänka mig någon trummis som kan göra jobbet, för det är verkligen ett jobb i alla konsertens sekunder, bättre. Han driver på och blåsarna Nils Landgren (trombon) och Jonas Wall (sax) glider ovanpå, antingen unisont eller ensamma.

Även gitarristen Andy Pfeiler ger sig ut i solosfären när han inte hjälper till att hacka fram musiken i bakgrunden. Keyboarden sköts av Petter Bergander, som har ett av kvällens mest bejublade solon, nästan utan något fingerspel utan bara genom att trycka på rätt tangenter i rätt ögonblick. Han må vara gömd bakom sina klaviaturinstrument men har en väldigt viktig funktion när det gäller att få fram rätt sound.

När det gäller sången så känns det som om Nisse Landgrens röst fylls på när det blir fråga om Funk Unit. Balladsångaren ger plats för en mer utlevande variant. Sången i dessa sammanhang består ofta i korta rader, underordnad rytmen, som upprepas. Och, som sagt, alla utom Robert Ikiz och Petter Bergander sjunger.

Framförandet tillsammans med den perfekta instrumenteringen gör musiken oerhört effektiv och den människa som kan sitta still och bara lyssna är inte född. Musiken är väldigt kroppsnära.

Men om man ändå bara vill njuta av musiken så går det faktiskt också. Det är skickliga instrumentalister, effektiva arrangemang och sången är helt okej. Men, som sagt, det är beatet som är det viktiga och det fortplantar sig från scenen och ut i lyssnarnas kroppar.

Och mår kroppen bra så gör ofta själen detsamma.

Det enda jag saknade denna tisdagskväll var en kvinnlig röst i allt det manliga. Ida Sand, Viktoria Tolstoy eller någon annan som tidigare gästat gruppen hade kunnat höja temperaturen ytterligare. Men det är en anmärkning i marginalen. Med det engagemang, den energi och, inte minst, den glädje som gruppen utstrålar på scenen så kommer den nog att glädja lyssnare över hela världen ytterligare många år.

Ornette Coleman à la Thomas Jäderlund

7 Nov

Jag avstod julbordet med jobbet för att åka till Berwaldhallen och lyssna till altsaxofonisten och jazzpionjären Ornette Coleman. Året var 1998 och Coleman gjorde ett av sina sällsynta besök i Sverige.

Hans musik har alltid fascinerat mig, den har en dubbelhet som också är människans. Ofta handlar det om vackra, nästan naiva, melodislingor som har något mycket mer komplicerat i sig. Komplikationerna manifesteras också i sättet som Coleman och hans medmusiker framför musiken.

I botten finns en önskan att musiken ska spegla rytmen i människans levnadssätt, hur människan andas, i grunden alltså det mänskliga psyket och dess rytm. Melodierna är också fulla av stopp, av taktbyten, av väntan, av snabba passager och av vackra tonföljder.

Men samtidigt som melodierna står i centrum så ville Ornette att musiken skulle vara fri, att varje musiker ska vara fri att med melodin som grund finna sin egen väg. Och det gäller alla instrument, även de så kallade rytminstrumenten.

Men lyssnar man på hans grupper så är det väl så att han inte lyckas frigöra basen och trummorna. Lyckligtvis, skulle jag säga, då de spelar en stor roll för att musiken blir så dynamisk. Särskilt kontrabasen har en viktig funktion, kanske den viktigaste i hans musik. Lyssnar man så hör man att den alltid rungar, alltid hörs väldigt tydligt och verkar vara en förutsättning för att musiken ska andas på det där mänskliga sättet.

Att melodin står i centrum gör också att Ornettes grupper nästan alltid saknade piano, alltså var utan det viktigaste ackordsinstrumentet.

Med dagens mått mätt var Ornettes musik kanske inte något som bröt mot alla normer, men på den tiden, i slutet av 1940-talet och under 1950-talet, ansågs den av många göra det. I början fanns det till och med bandledare som betalade honom för att inte spela. Swingen hade dominerat och hans musik bröt i väsentliga delar med den traditionen. Men det gjorde ju också bebopen och det fanns beröringspunkter mellan Ornette och Charlie Parker.

Även om Ornette läst mycket harmonilära och musikteori och utifrån det, eller kanske rättare sagt utifrån ett motstånd mot det han läste, utformade sin musikteoretiska grund, ”The Harmolodic Theory”, så hade han ingen önskan att stänga in musiken. ”Du kan inte intellektualisera musik, det enda du kan göra är att känna den”, var en av hans deviser.

Och det kanske är därför en musikteoretisk analfabet som jag kom att gilla hans musik. Jag känner av musiken utan att analysera den, eftersom jag inte har redskapen för att göra det.

På Fasching i måndags berättade Magnus Nygren lite om Ornettes uppväxt i Fort Worth, om åren runt Ornettes skivdebut och spelade smakprov på hans musik från den tiden. Och i kölvattnet på föredraget intogs scenen av Thomas Jäderlund Amazing Trio, som framförde kompositioner av Ornette Coleman.

Trion har tidigare på skiva dokumenterat musiken och hade nu lagt till några kompositioner. Jäderlund spelade altsax och sopranino och hade med sig Peter Janson på kontrabas och Adam Ross på trummor. Det blev en illustration av dubbelheten i Ornettes musik, en stark melodi och en stor frihet, och den visade också kontrabasens betydelse för att Ornettes musik ska kännas in i märgen. I det här fallet gjorde Peter Janson verkligen rättvisa åt musiken, han visade att han är en av våra finaste basister, och hjälpte med sitt spel till att lyfta fram melodin. Också Adam Ross trumspel bidrog till detta.

Thomas Jäderlund verkar älska att spela dessa kompositioner vilket bidrog till att konserten blev musikaliskt lyckad och att Ornettes musik lyftes fram på ett fint sätt. Men jag tror inte det hade låtit likadant om Ornette själv stått på scenen och framfört dessa låtar. Men det är väl också det som är vitsen med hans musikaliska idé, att olika musiker ska uppfatta olika saker i melodierna och färga dem efter sitt kynne, utan att harmonier riskerar att likrikta musiken.

Jazzhistorien kryddar Karl Olanderssons anrättning

31 Okt

Trumpeten, med dess genomslagskraft, var det instrument som fanns i förgrunden i New Orleans när allting började. Instrumentet hade färgstarka företrädare som King Oliver och Louis Armstrong. Sen har trumpeten fått konkurrens inom jazzen, främst av saxofonen. Men instrumentet har fortfarande under årens lopp haft ledande företrädare som till exempel Dizzy Gillespie och Miles Davis.

Jazzhistorien genomsyrade också till en del tisdagskvällens framträdande på Fasching av Karl Olanderssons kvartett. Historien speglades inte bara i låtvalet utan också i sättet som kvartetten tog sig an låtarna.

Karl Olandersson har en distinkt ton i trumpeten, där finns aldrig någon tvekan. Han kan både spela en melodi så att allt sitter som en smäck och du kommer på dig själv med att sitta och le. Men även dissekera och omvandla melodin till något mer resonerande. Men det finns hela tiden en klarhet och en historisk färg i hans ton och sätt att spela. Man blir tillbakakastad i tiden, samtidigt som musiken är modern.

Därför är det helt kongenialt att han valt pianisten Magnus Hjort till sin spelkamrat. Han har verkligen lärt sig jazzhistoriens stilar och smält ihop dem till en egen brygd. Här kan man bland annat höra ekon av ragtime och stride, fast i mycket fria former. Vill man vara drastisk kan man också säga att han tar klinkandet till höjder, som man aldrig kunnat ana.

Han är inte rädd att hänga länge på takterna för att i nästa sekund löpa pianot ut i rasande fart. Men han hamnar hela tiden på fötterna och det hela känns på något konstigt sätt ändå kontrollerat. Jag gillar verkligen hans sätt att bygga upp ett solo från enstaka toner till crescendo.

Olandersson och Hjort har också stunder då de i rasande fart spelar unisont, vilket ger en fin effekt.

I bakgrunden får Daniel Fredriksson till ett diskret sväng, och det är positivt menat. Han visar att man inte behöver slå hårt för att det ska svänga. Han är en mästare att vispa in tempot och hålla det genom låten.

Och så Martin Sjöstedt på kontrabas, denne mångkunnige musiker. Det låter så enkelt när han laddar tonen med sin erfarenhet och det lyfter rejält när det är dags för solo.

Så det svänger om bandet, ibland väldigt mycket, men de har också en lyrisk sida som bland annat kommer i dagern i den egenkomponerade ”Daughters” där Olandersson också sjunger i likaså trumpetaren Chet Bakers tradition.

En intressant detalj när det gäller Olandersson är att han är en mästare i att spela med gummikopp, som han även visade för inte så länge sen på Fasching när det var Billie Holiday-afton. I alla fall har inte jag sett så många av dagens trumpetare som använder det hjälpmedlet, som var vanligt i Duke Ellingtons orkester på 1920- och 1930-talet, då Ellingtons sound till en del byggde på trumpethjälpmedel som gummikoppar, growleffekter, fladdertunga och naturligtvis sordiner av olika slag. Det var också i Ellington-låtarna som Olandersson tog fram gummikoppen, både ”In a Mellow Tone” och ”Things ain´t what they use to be” exekverades på det sättet.

Som extranummer spelade kvartetten Stardust komponerad av Hoagy Carmichael. Och det var på något sätt betecknande för hela konserten, ”the american songbook” före bebop-eran, fast i modern tappning. Kryddat med Olanderssons egna kompositioner.

Yazz Ahmed lever upp till sitt rykte

20 Okt

Orkesterledaren och trumpetaren Yazz Ahmed har fått stort beröm av jazzkritikerna för sitt senaste album och det känns väldigt bra att arrangörerna av Stockholms jazzvecka kunnat locka henne och hennes grupp till Sverige och Fasching. I torsdags kväll spelade hon och bandet för en fullsatt lokal.

Musiken hade en orientalisk anstrykning som gick att skönja i nästan alla hennes kompositioner.

Hon står med sitt instrument och sin elektronikbox längst ut till vänster på scenen och bandets medlemmar spelar hela tiden vända mot henne. Hon lyfter då och då den lediga armen och räknar in brytningar i musiken. Annars behöver hon inte dirigera, musikerna verkar älska att spela hennes musik så hon kan, när hon inte spelar själv, njuta av sin musik. Liksom vi i publiken.

Sevda hette en turkisk-svensk jazzgrupp som verkade i början av 1970-talet och som också byggde sin musik på Orientens folkmusik, spelade till bröllop, begravningar och fester. Men då var det orientaliska anslaget mer direkt än i Yazz Ahmeds musik. För den musik som Ahmeds grupp spelar står verkligen på egna ben. Varje instrument tillför något till helheten och tillsammans blir det en musik som till en del är sövande (inte tröttande), men samtidigt oerhört livfull och vital. Detta är en paradox som går igen i mycket av det bandet gör. De långsamma tonerna från Yazz Ahmeds trumpet eller flygelhorn kontrasteras mot att Martin France spelar trummorna med dubbel hastighet. I en del passager gäller samma sak för vibrafonisten Ralph Wyld.

En annan paradox är att det är en jordnära musik som alltså ofta bygger på folkliga traditioner samtidigt som trumpeten är elektroniskt förstärkt och bandet använder elbas och inte kontrabas. Dessutom är gruppen för dagen utökad med elgitarr, spelad av svenske Samuel Hällkvist.

Den elförstärkta trumpeten ger rymd till musiken och elbasen gör att bakgrunden blir mer flexibel, mer lättrörlig. Dessutom ger sig elbasisten David Manington då och då ut i solorymden, liksom övriga gruppmedlemmar. Men soloinsatserna är hela tiden integrerade delar i helheten, men är inte desto mindre av hög klass.

Det är musik som fyller ut och flyter fram utan att svämma över sina bräddar, den rör sig i meandrar och man flyter med utan att tänka på tiden. Och plötsligt når vi land och det är slut.

Naturligtvis blir det ett extranummer. Radiohead får stå för materialet och orkestern visar att konceptet fungerar även när det inte har en orientalisk grund att stå på.

Billie Holiday i fokus på Fasching

3 Okt

I går morse meddelade Bladet att det fortfarande händer att kvinnor som försöker värja sig från männens ofredande och trakasserier blir dömda till kännbara straff. Deras motstånd vänds emot dem. Det är också en erfarenhet som den amerikanska sångerskan Billie Holiday gjorde under sin uppväxt i 1920- och 1930-talets USA.

Hennes självbiografi, ”Lady sings the Blues” (”Svart stjärna” på svenska), ger syn för sägen. Att som hon vara kvinna och svart diskvalificerade henne egentligen från att uppnå den position hon nådde och som i efterhand givit henne status som en av världens bästa jazzsångerskor genom tiderna, kanske den bästa. Men positionen nåddes inte utan stora umbäranden.

Om henne ordnade i måndags Fasching och OrkesterJournalen en helkväll där Viveka Hellström först föreläste om hennes musik, men också hennes bakgrund. Därefter framförde Anna Sise med orkester sånger förknippade med Billie Holiday.

Billie växte upp i en tid när jazzen spelades som bakgrund på bordellerna. Eftersom hon och hennes mamma levde under små omständigheter fick hon ta de jobb som bjöds, även på bordeller. Där hörde hon Bessie Smith och Louis Armstrong, och dessa båda blev en källa till inspiration för hennes sång. Hennes och mammans jakt på pengar till hyran var en daglig kamp och var naturligtvis något som slet hårt på både kropp och själ. Men det var också den jakten som tvingade henne att gå ut på barer runt om i New York och som till sist gav henne chansen att börja sjunga för publik.

Hon anger själv att det var texterna i sångerna hon sjöng som gav henne den inlevelse hon blev känd för. Hon måste känna för sångens ord för att kunna sjunga dem.

Hennes morfars mor hade varit slav och även fött slavägaren ett antal barn. Det var hon som kanske stod Billie närmast under uppväxten och det blev ett hårt slag för Billie när hon dog.

Så Billie Holiday bar med sig berättelser från slaveriet parallellt med sina egna upplevelser av orättvisor, övergrepp och fängelsevistelser när hon färglade sina sånger. En del texter skrev hon själv, andra valde hon ut med omsorg.

Mot denna bakgrund är det för mycket begärt att Anna Sise ska kunna tränga in i Billie Holidays känslor för de texter hon sjöng. I den konsert som följde på föreläsningen var också sorgen och smärtan avlägsen, snarare blev det en ganska uppsluppen föreställning. Men Sise och bandet kunde i stället färga konserten med andra ingredienser.

Nu blev konserten en uppvisning i orkestralt samspel, där alla hjälpte varandra, men också fick chansen att sticka ut.

Förutom Sises sång stod Karl Olandersson för framstående soloinsatser på trumpeten. Instrumentet är inte det första man kommer att tänka på när Billie Holiday kommer på tal, hon hade ju ett fint förhållande till pianisten Teddy Wilson och till tenorsaxofonisten Lester Young, som ju hade en ganska ”smooth” ton i saxen. Men om nu sångerna inte ska färgas av Billies vemod utan mer av Anna Sises livsglädje, så varför inte en trumpet med distinkt ton. Olanderssons trumpetspel är verkligen något alldeles extra. Och särskilt gillar jag hans spel med gummikopp, något som man inte ser så ofta hos dagens trumpetare.

Martin Sjöstedt bakom pianot hade också några sköna solon förutom den bakgrund till sången som han lade tillsammans med basisten Kenji Rabson och trummisen Moussa Fadera.

Det är som sagt ett sammansvetsat gäng som också spelat ihop i just dessa låtar i en föreställning om Billie Holidays liv. De fick Fasching att gunga i up tempo-låtarna och lyssna andäktigt till balladerna.

Det var Billie Holidays musik, men kanske svävade inte riktigt hennes ande över framförandet. Men det fanns andra kvaliteter i musiken denna måndagskväll på Fasching.

Kort konsert med lång eftersmak

19 Sep

Det vill jag säga från början att den här konserten var en liten pärla. En pärla som glimmade i mörkret bland de fullsatta borden på Fasching denna måndagskväll.

Men innan konserten kom i gång bjöds en bokrelease. Det var Göran Jonsson som presenterade sitt verk ”Frihetens blå toner – en berättelse om jazzen i Sverige”. Här skildrar han den svenska hundraåriga jazzhistorien på cirka 350 sidor. Boken ser tunn ut i förhållande till vad den ska skildra. Men allt beror ju på hur man beskriver sitt ämne.

Konserten som följde var också i det lilla formatet, tre musiker som spelade ett kort set. Men underbart är ju som bekant kort.

Det var Per Texas Johansson, huvudsakligen på klarinett, Mathias Ståhl på vibrafon och Konrad Agnas på trummor som tog vid. Som bäddat för kammarjazz och konserten började också lite sordinerat med Jan Johanssons Skobonka.

Men tongångarna ändrades under kvällen och konserten sträckte sig från Jimmy Giuffre-inspirerade toner över svallande Jarrett/Burton-spel till att Per Texas spräckte klarinetten i sista låten.

Efter denna korta konsert så har jag ännu mer förståelse för att så många musiker vill spela tillsammans med Mathias Ståhl. Han vårdar varje nedslag, om inte ömt så väldigt precist. Och hans bakgrundsspel när klarinetten har huvudrollen är följsamt men står samtidigt på egna ben. Man kan inte annat än känna glädje.

Och Texas ger nya dimensioner till klarinetten. Jag är uppväxt med dixielandklarinetten och har haft svårt för instrumentet i modernare sammanhang, Putte Wickman på albumet ”Happy New Year” är ett av undantagen. Men här visar även Texas att det går att använda klarinetten på ett naturligt sätt även när det spelas modernare tongångar.

Bakom de två stod Konrad Agnas för ett varierat trumspel som både band samman och stod fram. I all sin anspråkslöshet var denna grupp fantastiskt bra och samspelt, men så har de också spelat ihop tidigare på Texas kritikerrosade album ”De långa rulltrapporna i Flemingsberg”. Vilket märktes i musiken de spelade.

Nu hoppas jag bara att den förhållandevis tunna boken ska skildra jazzhistorien på ett bra sätt. Kvällens orkester visade att det är fullt möjligt att göra intryck och ge ett rikt innehåll även till ett format som är litet.