Tag Archives: Fasching

NBB lyfte fram jubilaren Bobo Stenson på Fasching

30 Okt

Det finns många vitala äldre gentlemen inom svensk jazz. Trumpetaren Jan Allan, saxofonisten Bernt Rosengren, basisten Palle Danielsson och basisten, tillika musikskaparen, Georg Riedel, för att nämna några. Men jag undrar om inte 75-årsfirande Bobo Stenson är den mest vitala.

Denne pianots mästare har jag lyssnat på ända sedan slutet av 1960-talet och gjort det, faktiskt, med allt större behållning.

Sin 75-åriga födelsedag firade han med en tvåveckorsturné tillsammans med Norrbotten Big Band, NBB, som avslutades på Fasching i fredags kväll. Bandet framförde specialskriven musik av utvalda kompositörer med Bobo Stenson som solist.

Musiken är varierad från en intensiv, stormande komposition av Rita Marcotulli till en långsam vacker sång av Lars Danielsson. Övriga kompositörer är svenske trumpetaren Ulf Adåker, isländska pianisten Anna Greta Sigurdardóttir, norske trummisen Tomas Strönen, estländska pianisten Britta Virves och svenske saxofonisten Joakim Milder, som också leder Norrbotten Big Band.

Som extranummer spelade man en komposition av den svenske saxofonisten Börje Fredriksson, som både Milder och Stenson har ett långvarigt förhållande till, dels ingår båda i gruppen Sister Majs Blouse som enbart spelar Fredrikssonkompositioner, dels spelade Bobo Stenson i Fredrikssons grupp redan i slutet av 1960-talet.

Jag vet inte hur Bobo Stensons förhållande till målarkonsten är, men jag tycker att han är den musiker i Sverige vars uttryck ligger närmast måleriet.

Han prövar en melodislinga på flera olika sätt, han kan färglägga genom att sätta en klang som följs av flera, liknande, men aldrig likadana. Ofta använder han korta penseldrag, gör en paus, och går på det igen, ibland dröjande, ibland hittar han ett långt penseldrag som fungerar.

Han blandar kända och okända klanger med korta och lite längre löpningar över klaviaturen. Han behöver inte söka i pianots inre för att hitta sitt eget. Och nå ut till mitt. Han är helt inne i musiken, men det är inga stora gester. Han skakar huvudet när han är på väg in i musikens kärna. En gång har jag sett honom resa sig och spela, men det var länge sedan nu.

Som musiker har han stor integritet. Trots hans stora skicklighet finns inte tillstymmelse till uppvisning i hans spel, allt ser ut att komma inifrån. Det känns som om du kan kika in i hans musik, för den har knappt någon yta. Han hittar hela tiden klanger som gräver djupt i ljudbilden.

Det är musik som påverkar mig men det är alltid svårt att beskriva hur denna påverkan går till. I hans trio, med Anders Jormin på kontrabas och Jon Fält på trummor, väljer man kompositioner med omsorg och med dessa vann trion utmärkelsen Gyllene Skivan för förra årets bästa jazzalbum. På Fasching denna jubileumskväll är det andra som skrivit direkt för Stenson. Men det verkar vara en utmaning han gillar.

Norrbotten Big Band är ju ett väldigt kompetent band med uttrycksfulla egna solister. Och flera av dem får också tillfälle att gå fram till solomikrofonen. Det kändes bra att allt inte enbart handlade om Bobo Stenson denna kväll utan att han fick komma in i handlingen i valda delar, att han fick en plattform att stå på.

Norrbotten Big Band, under ledning av Joakim Milder, är en imponerande och sammansvetsad enhet. De blir inbjudna och de bjuder själva in prominenta gäster som får dela deras arrangemang och deras engagemang i musiken de spelar.

Det finns många fina blåsare, Dan Johansson bland trumpetarna, Karin Hammar bland trombonisterna och Robert Nordmark bland saxofonisterna, för att nämna några av kvällens solister. Men själv blev jag mest imponerad av det komp som NBB består av. Trummisen Sebastian Ågren är ingen traditionell storbandstrummis, han driver på med mer varierat trumspel, vilket jag tycker fungerar fantastiskt bra. Även kontrabasisten Petter Olofsson är en nyanserad pådrivare, som också hade några riktigt fina solon.

Det blev en lång kväll på Fasching, längre än vanligt. Men det var det ingen i publiken som protesterade, snarare tvärtom. Mellan låtarna pratade Joakim Milder på sitt vanliga pedagogiska, lite småroliga sätt. Och så fick kompositörerna förklara sitt förhållande till jubilaren, det blev många lovord. Tomas Strönen nämnde att Bobo Stenson var en av inspiratörerna när han valde jazzen och att albumet ”Underwear” från 1971 ofta gick på skivtallriken i hans ungdom. Här spelade Bobo Stenson i en trio med basisten Arild Andersen och trummisen Jon Christensen.

Jag gick hem och plockade fram den ur skivhyllan och fick lyssna på fantastisk musik av musiker som kom att betyda enormt mycket för den nordiska, ja, den europeiska jazzen. För Bobo Stenson fortsatte det med gruppen ”Rena Rama” vars första inspelning gjordes 1973 och som sedan levde i 20 år. Där kamperade han ihop med bland annat basisten Palle Danielsson, som han sedan kom att fortsätta spela ihop med i Charles Lloyds europeiska kvartett. Bland företrädarna på pianostolen i Lloyds kvartett kan nämnas Keith Jarrett och Michel Petrucciani. Så Charles Lloyd väljer inte vem som helst till sin grupp.

En annan grupp, där Palle Danielsson också ingår, och som fortfarande spelar ihop då och då är Sister Majs Blouse, en konstellation som givit ut tre album under 25 år och som bara spelar kompositioner av Börje Fredriksson. Bobo Stenson har också varit med på enstaka album som blivit svenska klassiker som Bernt Rosengrens ”Note from the Underground” från 1973 och Putte Wickmans ”Happy New Year” från samma år. 2005 återknöt han banden med den friare jazzen han spelade i början i Västerås när han gästspelade i Skånegruppen ”Plunge”. I slutet av 1990-talet spelade han också i Tomasz Stankos grupp, även då tillsammans med Palle Danielsson.

Men hans största skötebarn är den egna trion, som han haft i över 30 år. Basisten Anders Jormin har funnits med hela tiden medan trummisarna skiftat. 1987 hette han Rune Carlsson. Sen kom Jon Christensen, som spelade med Stenson redan 1971, in i bilden och spelade länge trummor i gruppen. Men mästertrummisen Paul Motian har också suttit bakom trummorna i trion.

Sedan 2007 är det Jon Fält som spelar trummor och han har till en del ändrat karaktären på gruppens framtoning. Fortfarande är valet av musik väldigt viktig och den processen får ta lång tid innan man bestämmer sig. Numera handlar det om kompositörer från olika områden, klassisk och världsmusik blandas med jazz och egna kompositioner. Trion har hittills inte haft något tema att samlas kring vid inspelningarna. Men det tycker jag inte gör någonting, det är ändå deras spelsätt som håller ihop albumen. Och det är alltid andlöst spännande att lyssna till trion, särskilt live.

Men denna fredagskväll var det som pianosolist i ett storband som Bobo Stenson framträdde. Men det blir ingen större skillnad, han spelar alltid på samma sätt. Som ändå aldrig är detsamma.

Mary Halvorson står över alla genrer

13 Okt

Genreupplösning är en del av tidens lösen när det gäller musik.

Onsdagskvällens konsert på Fasching var på så sätt modern. Mary Halvorson räknas också till den nya jazzgenerationens mest experimentella musiker som hoppar mellan genrerna. Eller inte bryr sig om några genregränser.

Det blev en udda konsert med musik som i mina öron lät cabaretlikt, teatralt framförd, ofta med skarpa kanter. Men dessa mjuknade då och då.

Det var sångstycken som framfördes, där kompositören Mary Halvorson utgick från författaren Mary Halvorsons texter.

Musiken i projektet, kallat Code Girl, är alltså helt anpassad till redan existerande texter, skrivna utan att ha någon musik i åtanke. Det kanske då inte är så underligt att jag upplevde musiken som teatral, men där Halvorson i sina arrangemang vidgat och förlängt lyssnandets bas med sångliga eller instrumentala utflykter.

Men nyskriven musik har ju alltid inspirationskällor, musikaliska källor som kompositören hämtat idéer ifrån. Jag själv kunde vid lyssnandet möjligen referera till Kurt Weill. Jag tänkte även på Robert Wyatt och honom nämner hon själv som en allmän inspirationskälla.

Med Mary Halvorson i mitten var musikerna uppradade på scenen, vilket är sympatiskt då man kan följa varje musikers arbete.

Längst bort till vänster om Halvorson stod trumpetaren Adam O´Farrill och tenorsxofonisten Maria Grand, som också stod för fina sångliga insatser. Trumpeten och saxofonen var oftast melodiinstrument, men var också medel för längre eller kortare utflykter. Särskilt O´Farrill hade en sådan roll.

Närmast till vänster om Halvorson stod sångerskan Amirtha Kidambi med en mäktig stämma, ibland operalik, som bidrog till den teatrala framtoningen. Men det var en besvikelse att jag inte uppfattade orden som hon sjöng. För att få helheten klar för mig hade det varit av vikt att förstå vad sångerna handlade om. Jag har förstått att Halvorson ofta tar sin utgångspunkt i världsliga ting och sedan utvecklar texten mot alltmer abstrakta sfärer.

Nu fick jag nöja mig med det sångliga uttrycket, sångens sinnesstämning, och då blev sången mer som ett instrument bland andra.

Till höger om Halvorson stod kontrabasisten Michael Formanek som hade en minst lika viktig roll som de melodibärande instrumenten. Och längst ut till höger satt trummisen Tomas Fujiwara, som är värt ett eget kapitel. Hans spel hade allt från taktfast militärtrumma till bläckfiskspel à là Elvin Jones. Det var kongenialt och jag är mäkta imponerad. Formanek och Fujiwara ingår i Halvorsons trio, ”Thumbscrew”, som spelat ihop länge.

Och så i mitten, Mary Halvorson som skrivit text och musik och arrangerat musiken. Där satt hon bakom ett enormt notställ som skymde hur hon fick fram de toner och tonkaskader hon producerar. Hennes gitarrspel är både sparsmakat och ofantligt rikt på samma gång.

Hon styrde knappast sina musiker med gester och ögonkast. Snarare var styrmedlet noterna som alla musiker hade framför sig. På sin höjd kunde Halvorson försynt räkna in ett stycke eller le lite inåtvänt under någon passage.

Och det är faktiskt så att i själva framförandet av hennes musik är Mary Halvorson bara en kugge bland de andra i sextetten. Och det skulle inte kunna vara på något annat sätt. För det är så hon skrivit in sin roll i notbladen. Detta trots att hon framröstades till världens bästa gitarrist i Downbeats årliga omröstning.

Georg Riedel – ett måste i svenskt musikliv

15 Jun

”Stubborn”.

Det är namnet på en låt som Georg Riedel skrivit för Ekdahl/Bagge Big Band. Och det är ett ord som kan symbolisera Georg Riedel själv, envist fortsätter denne nestor inom svenskt musikliv att komponera.

Denna onsdagskväll var Fasching så gott som fullsatt och storbandet, med Georg Riedel som dirigent, eller ciceron kanske bättre betecknar hans insats, vällde ut över scenkanten för att få plats.

Det blev en kväll där Georg Riedels luftiga musik fyllde jazzklubben med en stor variation av takter och toner, som alltid när Riedel är i farten. Musiken var nyskriven för Ekdahl/Bagge Big Band och dess eminenta medlemmar.

Har man till exempel Fredrik Lindborg på barytonsax så kan man kalla fram honom till solomikrofonen och bygga en hel låt runt honom, som i tredje satsen av sviten ”Song for Nobody”.

Och har man en trumpetare som Karl Olandersson kan man låta honom ta hand om en tonsättning av Pär Lagerkvists ”Det är vackrast när det skymmer” och den blir behandlad med den känsla som krävs.

Och har man Per ”Ruskträsk” Johansson på altsax så ger ”Fast Music” en helt annan upplevelse än motsvarigheten på matsidan, fast food, som Riedel anger som en inspirationskälla.

Georg Riedel är kompositör av nödvändighet. Han kan inte låta bli notbladen för en enda dag. Han berättade att han skriver allt för hand, att han inte lärt sig använda datorn när han komponerar. Men en dag, kanske, sa han, vilket lovar gott inför 85-åringens framtid.

Riedel är ett unikum i svenskt musikliv som tar intryck från alla möjliga håll. För kvällens verk hade han främst hämtat inspiration från Duke Ellington och Jan Johansson, vars andar svävade över musiken.

Riedel är ingen som gör en smältdegel av alla sina intryck utan mera fångar ett idiom i taget. Och han gör det liksom i flykten, det finns alltid något luftigt i hans kompositioner, luft som ger utrymme för de taktbyten och underströmmar som musiken är full av.

Och Ekdahl/Bagge Big Band hade inga svårigheter att anamma Riedels tonspråk.

Mellan låtarna berättade ciceronen själv om kompositionerna, hur de tillkommit och vad som inspirerat honom.

”Dance music” är till exempel en rolig hågkomst från Riedels tid med Arne Domnérus orkester på Nalen, då man ibland spelade låtar i udda taktarter, som fem fjärdedelar, för att se hur de dansande reagerade.

Jan Johansson hyllades också under kvällen i en text av Cornelis Vreeswijk som Georg Riedel skrivit musik till och som framfördes av Sarah Riedel.

Men om nu Ellington och Johansson varit inspiratörerna så har Riedel ändå alltid ett eget sätt att lyfta musiken som går igen i allt han gör, en musik som andas, som lever, som utforskar.

Att lyssna till hans musik är alltid en glädje. Vilket hördes på publiken denna onsdagskväll på Fasching.

 

(Storbandet bestod för kvällen av Per Ruskträsk Johansson, Johan Christoffersson, Robert Nordmark, Linus Lindblom och Fredrik Lindborg på saxar och träblås, Kristian Persson, Arvid Ingberg, Staffan Findin och Kristoffer Siggstedt på tromboner, Karl Olandersson, Tobias Wiklund, Erik Tengholm och Emil Strandberg på trumpet, Carl Bagge på piano, Martin Sjöstedt på bas och Per Ekdahl på trummor). Sarah Riedel stod för sånginsatserna).

Väderrapport à la Johan Berke på Fasching

27 Maj

Att härma kan vara roligt men det rena plagiatet är ingen lösning inom jazzen. Det vet bandledaren Johan Berke som tagit sig an låtarna som Weather Report framförde på 1970-talet och som skrevs av Joe Zavinul, Wayne Shorter och Jaco Pastorius.

”Man gör vad man kan för att matcha de gamla hjältarna”, som Berke uttryckte sig. Men jag skulle inte säga att Berke och Fredrik Nordström med sina arrangemang försöker matcha låtarna på Weather Reports hemmaplan utan har gjort dem till något annat än de ursprungliga versionerna.

Det beror bland annat på att sättningen på Fasching denna torsdagskväll på avgörande punkter skiljer sig från förlagans, vilket gjorde det omöjligt att framkalla samma ljudbild som i ursprunget. Berkes Upstairs Five innehåller fler blåsare och spelar utan keyboard och utan elbas, vilket gör att det fusionartade som fanns i originalen nästan helt försvinner. Försvinner gör också det ”plastiga” ljudet, och vi i publiken får mer av den ”vanliga” jazzens ljudbild, vilket också understryks av arrangemangen.

Men med det sagt så kan jag konstatera att bandet lät väldigt fint med blåsarna Fredrik Nordström (tenor- och barytonsax), Alberto Pinton (baryton- och sopransax, klarinett och basklarinett) samt Nils Janson (trumpet) i förgrunden och kontrabasisten Robert Erlandsson, trummisen Fredrik Rundqvist och Johan Berke på gitarr i bakgrunden.

Den fysiska uppställningen gjorde dock att det här med bakgrund och förgrund inte kändes så viktigt, då musikerna var uppradade bredvid varandra på scenen. Det gjorde att det inte var någon som skymdes, vi i publiken kunde klart och tydligt se även hur basisten och trumslagaren arbetade, två funktioner som annars brukar vara skymda av blåsarna.

Den jämställda uppställningen återspeglas i musiken, då Berkes gitarr, som i all hans musik, är väldigt viktig för helheten. För att inte tala om Fredrik Rundqvists varierade trumspel som är en dröm att ha bakom sig. Han gör verkligen storverk med små medel. Kontrabasisten Robert Erlandsson jobbar också med små medel med gott resultat.

Arrangemangen gör att blåsarna ibland spelar unisont, ibland klättrar på varandra, och åter andra gånger spelar solo. Det är i grunden notbunden musik, man bygger ju på kända kompositioner, men det hindrar inte soloutflykter från var och en.

Flera gånger handlar det om att två barytonsaxar spelar mot varandra, vilket är ovanligt och roligt. Alberto Pinton och Fredrik Nordström har helt olika uttryck på baryton, vilket gör att det blir spännande när de lägger sig i varandras spel. Nils Jansons trumpet förgyllde också flera låtar med fina solospelningar.

Det vore inte Johan Berkes band om kapellmästaren inte brydde sig om resultatet. Jag kunde hela tiden avläsa låtarna och musikernas prestationer i hans minspel där han stod bakom sina gigantiska notblad längst ut på scenen och la ut ackord och slingor och samtidigt följde och övervakade de övrigas spel.

Johan Berke är en musiker som gärna verkar hålla sig i bakgrunden, även som bandledare. Han nöjer sig ofta med att lyfta fram sina eminenta musiker och den fina musik han skriver eller arrangerar för dem. När jag lyssnar lite extra till gitarren i några låtar så väcks min nyfikenhet på vad Berke skulle kunna åstadkomma om han fick kliva längst fram och spela utan blåsare. Men tills vidare får jag nöja mig med denna upplaga av Berkes musikaliska värld. Och det är verkligen gott nog.

Antydningarna saknas i Frisells och Sverrissons samarbete

15 Maj

Gitarristen Bill Frisell har jag följt genom åren, mest via hans olika album. Men jag lyssnade också till honom 2011 när han tillsammans med en ensemble gästade Uppsala Konserthall och framförde musik till projicerade äldre porträttbilder från landsbygden i Arkansas.

Hans musik handlar ofta om vackra melodier, gärna country- och americanainspirerade, som han sällan spelar rakt av, han har svårt att lämna den ytliga skönheten ostörd.

Men någon gång ibland kan han plötsligt låta som en instrumental countrygrupp, utan något annat än melodin. Och jag kommer på mig själv att sitta och le.

Men så, i nästa stund, prövar han melodin igen, söker dess innersta väsen.

Jag bekänner, jag blir lycklig av denna musik, av denna musikant.

Och så dyker han upp på Fasching. Bara några dagar efter det att saxofonisten Joe Lovano var där. De två världsstjärnorna som har en hel del gemensamt, för närvarande handlar det bland annat om den lite dröjande, sökande spelstilen.

De har spelat tillsammans i Paul Motians grupper, där de fått utveckla spelsättet, eller kanske är det snarare så att Motian engagerade dem för deras sätt att spela.

Bill Frisell är gitarristen som alla vill spela med. Han både smälter in och tillför spänning i grupperna.

Det är därför inte så konstigt att den isländske basgitarristen Skúli Sverrisson skrivit musik som Bill Frisell framför tillsammans med honom. Och som sista anhalt på deras gemensamma turné intog de Faschings scen.

Sverrisson har bland annat arbetat tillsammans med Lou Reed och David Sylvian. Han har skrivit musik till dansföreställningar, film och teater och han har gett ut flera album under eget namn.

Konserten sker med hög koncentration i ett set på lite över en timme.

Sverrisson sitter med sin basgitarr mitt emot Bill Frisell på scenen, men verkar hela tiden i sin egen värld. Frisell söker hans blick, mellan blickarna på notbladen, men får den nästan aldrig tillbaka. Deras gitarrsamarbete är ändå oklanderligt.

Musiken är vad jag skulle kunna kalla vibrerande kammarmusik. Men antydningarna, som Frisells musik är full av annars, är nästan helt borta. Melodierna lyfts fram utan att man prövar dem, som drömlika utflykter.

Sverrisson fyller med sin basgitarr ut alla tomrum i Frisells spel, och lite av den rymd som är Frisells kännemärke går därmed förlorad, den rymd som han burit med sig under alla år och som landade så fint i hans senaste album ”Music IS”.

Jag kan inte komma ifrån att en del av Frisells personlighet som gitarrist går förlorad i detta samarbete, hur skicklig Sverrisson än är med sin basgitarr. Eller kanske just därför.

Men det finns ett drömskt drag i musiken som också är ett återkommande tema i Frisells musik och jag kan plocka fram titlar ur hans tidigare produktion som ”Like dreamers do” och ”Blues Dream”.

Efter varje avslutad låt spänner Frisell läpparna så en del av tänderna blir synliga, ett försynt leende från en framstående artist, en gitarrist som skapat ett eget drömskt universum mitt emellan den fria jazzen och den folkliga amerikanska musiken, eller rättare sagt med fötterna i båda dessa genrer.

Jag reser mig och bugar inombords för denne tystlåtne musikant som nästan generat tar emot applåderna som strömmar emot honom och Skúli Sverrisson vid avslutat värv.

Joe Lovano berättade historier på Fasching

11 Maj

Mitt intryck, efter att ha lyssnat igenom ett antal album, är att Joe Lovano är en saxofonist som verkligen talar till oss genom sitt instrument. Jag har hört honom i egna grupper, men oftare tillsammans med trumslagaren Paul Motian och gitarristen Bill Frisell i den förres trio.

Han kan skälla, han kan tala tyst och inställsamt, men oftast talar han fort och ivrigt för att få ur sig det han vill säga.

Jag vet faktiskt ingen blåsare som talar så direkt till oss lyssnare, vars tonspråk är så likt det mänskliga talet.

I torsdags kom han till Fasching och det visade sig att han med stigande ålder blivit mera dröjande, mera sökande i sitt spel.

Han låter inte längre lika ivrig även om han då och då under konserten höjde rösten och nästan spottade ur sig vad han ville säga.

Med sig på scenen hade han pianisten Marilyn Crispell och trumslagaren Carmen Castaldi.

Utmärkande för musiken var att alla tre berättade sin historia, ingen målade bakgrunder. Noterna fanns där framför deras ögon men de verkade mera vara stolpar att ha som utgångspunkt än noteringar att slaviskt följa. Samspelet fungerade väldigt väl utan någon bakgrund och ibland bröt någon av musikerna ut i en egen berättelse.

Ur en swingälskares perspektiv kunde många stycken låta som evighetslånga introduktioner, intron som inte ledde till någon fortsättning. Och nog kunde musiken kännas meditativ, ja, nästan stillastående. Men om man lägger andra perspektiv på den så skulle jag säga att musiken är beskrivande, eller ännu hellre berättande. Det är platsen och vad som händer just där som är det viktiga, inte att till varje pris komma därifrån, komma framåt.

Musikerna berättar historier som utgår från platsen, där stämningarna skiftar, där dramatik avlöser stiltje och tvärtom, där Marilyn Crispell får luften att vibrera efter att stiltjen fått oss att luta oss tillbaka. Hennes berättelser är de mest dramatiska, och hon har en teknik som är anpassad till denna form av dröjande musik där stämningarna skiftar.

Koncentrationen är total hos trumslagaren Carmen Castaldi. Jag har nästan aldrig sett en trummis som varit så uppe i musiken, varje nästan ljudlöst visp, varje petning med pinnarna på cymbalen, varje slagserie med klubborna betydde något för honom. Och för musiken.

För mig behöver musiken inte svänga på traditionellt sätt, bara den berör. I Joe Lovanos nuvarande musik finns ett konsekvent drag som omfattar både de lite dröjande resonerande partierna och utbrotten.

När konserten var slut och publiken ville ha mer, så kom Lovano ut från musikerrummet helt ensam, spelandes på sin tenorsaxofon. Och han stannade på golvet nedanför scenen precis framför mig, framför min stol, och spelade. Och det kändes som om han för mig berättade en historia på den lovanska dialekten som jag sedan kunde bära med mig ut i natten. Den handlade om att det är viktigt att dröja, att tänka efter, om man är tvärsäker från början blir det aldrig någon bra musik. Eller något spännande liv.

När larmen tystnar – musik av Mattias Risberg

11 Apr

Allvar med glimten i ögat, i ena sekunden dramatik, i nästa komedi.

Det händer på Fasching en vanlig tisdagskväll. Jag följer kompositören och klaviaturspelaren Mattias Risberg med blicken. Han pendlar från djup koncentration till hjärtliga leenden.

När han reser sig från klaviaturen är det för att skapa tystnad när det larm han med hjälp av sina musiker har skapat är som värst. Men bara för en sekund, sedan får våra öron vad de tål igen.

Jag upplever att just kontrasterna är utmärkande för musiken i hans verk ”Mining”, där han tagit intryck från hans uppväxtmiljö vid Stripa gruva i Bergslagen som utgångspunkt.

På Fasching handlar en hel del om tystnaden och larmet. Jag tror att Mattias Risberg vill få oss att förstå att det är två sidor av samma mynt, gruvan och skogen, stressen och lugnet.

Larmet och tystnaden finns runt omkring oss och vi har båda sidor inom oss.

Så när violinisten och marimbaspelaren Josefin Runsteen och trummisen Jon Fält tävlar om vem som kan spela tystast är det både roligt och seriöst, en lek som övergår i allvar. Kontrasterna går i varandra.

Eller när Fredrik Ljungkvist tar i för kung och fosterland i kvällens mest uttrycksfulla solo. Han gör det genom att kasta åt oss en ton i taget. larmet bakom honom stegras och han står där med ett enormt oflyt som han ändå bemästrar, gör något med. Ansträngningen att få oflytet att ändå flyta syns väldigt påtagligt på honom, han grimaserar och svetten rinner. Han förenar staccato med flyt och får oss att förstå att det går.

Jennie Abrahamssons sång är ofta lika enstavig, en stavelse i taget. Det ger eftertryck åt orden men det blir svårare att ge oss en berättelse.

Av de ord jag uppfattar verkar det handla om Mattias Risbergs yttre verklighet, gruvdriften, och kopplingen till vårt inre, att gräva, att borra och att spränga, kanske gränser, gränsen mellan oss själva och verkligheten. Så att vi ska känna oss som en del i både larmet och tystnaden.

”Det är ingenting som tjudrar musiken vid just Stripa”, har Mattias Risberg sagt, underförstått att musiken är gränslös.

Kommen så långt i mina tankar dyker en replik upp från en av mina bordsgrannar på konserten. Han konstaterade helt kort: ”kul musik”. Detta triviala uttalande tar ner mina tankar på jorden. Men våra upplevelser kan leva sida vid sida, rymmas på samma mynt. Musiken har ingen semantik.

En annan bordsgranne uttryckte sin upplevelse som så: ”det känns som att jag börjar bli gammal”. Underförstått: jag förstår inte längre den nya jazzen som kommer fram.

Men den lever ju samtidigt med all annan jazz, det är en del av den musik som existerar nu och som fritt rör sig över gränserna. Alla former får plats och vi behöver inte förstå allt.

Så är det med Mattias Risbergs musik. Den passerar gränser hela tiden. Charles Mingus har nämnts som en inspiratör. Men även rockscenen, jag kan till exempel höra beröringspunkter med King Crimson.

Dessa gränsöverskridanden är raka motsatsen till tendenser i dagens politiska värld, där fler och fler vill skydda gränserna från intrång. Inom musiken överskrider man gränser, nu mer än någonsin.

Och så gör också Risberg. Han gör det med hjälp av slingor som han snitslar på klaviaturen åt sina medmusiker att följa, slingor som ska bilda en grund för dem i deras utflykter.

Eller så lägger han ut stegringar som musikerna följer högre och högre upp i atmosfären. Och där kan vi i publiken höra kontrasterna i ljudlandskapet och följa med på resor där vi inte behöver några pass.

Och musikerna, förutom de nämnda även Dan Berglund på kontrabas och David Stackenäs på gitarr, anstränger sig för oss så att svetten lackar.

Och avslutningsvis dirigerar Mattias Risberg orkestern i ett nummer som enbart består av larm och tystnad, växelvis, i flera minuter.

När jag lämnar Fasching ligger det en uteliggare och sover, inlindad i filtar, utanför Oscarsteatern, och på restaurangerna sitter folk och tar ett sista glas. Nattens tystnad är på väg att lägga sig. Och tisdagen övergår sömlöst i onsdag. Och vi vaknar till stadens larm.