Tag Archives: Fasching

Georg Riedel – ett måste i svenskt musikliv

15 Jun

”Stubborn”.

Det är namnet på en låt som Georg Riedel skrivit för Ekdahl/Bagge Big Band. Och det är ett ord som kan symbolisera Georg Riedel själv, envist fortsätter denne nestor inom svenskt musikliv att komponera.

Denna onsdagskväll var Fasching så gott som fullsatt och storbandet, med Georg Riedel som dirigent, eller ciceron kanske bättre betecknar hans insats, vällde ut över scenkanten för att få plats.

Det blev en kväll där Georg Riedels luftiga musik fyllde jazzklubben med en stor variation av takter och toner, som alltid när Riedel är i farten. Musiken var nyskriven för Ekdahl/Bagge Big Band och dess eminenta medlemmar.

Har man till exempel Fredrik Lindborg på barytonsax så kan man kalla fram honom till solomikrofonen och bygga en hel låt runt honom, som i tredje satsen av sviten ”Song for Nobody”.

Och har man en trumpetare som Karl Olandersson kan man låta honom ta hand om en tonsättning av Pär Lagerkvists ”Det är vackrast när det skymmer” och den blir behandlad med den känsla som krävs.

Och har man Per ”Ruskträsk” Johansson på altsax så ger ”Fast Music” en helt annan upplevelse än motsvarigheten på matsidan, fast food, som Riedel anger som en inspirationskälla.

Georg Riedel är kompositör av nödvändighet. Han kan inte låta bli notbladen för en enda dag. Han berättade att han skriver allt för hand, att han inte lärt sig använda datorn när han komponerar. Men en dag, kanske, sa han, vilket lovar gott inför 85-åringens framtid.

Riedel är ett unikum i svenskt musikliv som tar intryck från alla möjliga håll. För kvällens verk hade han främst hämtat inspiration från Duke Ellington och Jan Johansson, vars andar svävade över musiken.

Riedel är ingen som gör en smältdegel av alla sina intryck utan mera fångar ett idiom i taget. Och han gör det liksom i flykten, det finns alltid något luftigt i hans kompositioner, luft som ger utrymme för de taktbyten och underströmmar som musiken är full av.

Och Ekdahl/Bagge Big Band hade inga svårigheter att anamma Riedels tonspråk.

Mellan låtarna berättade ciceronen själv om kompositionerna, hur de tillkommit och vad som inspirerat honom.

”Dance music” är till exempel en rolig hågkomst från Riedels tid med Arne Domnérus orkester på Nalen, då man ibland spelade låtar i udda taktarter, som fem fjärdedelar, för att se hur de dansande reagerade.

Jan Johansson hyllades också under kvällen i en text av Cornelis Vreeswijk som Georg Riedel skrivit musik till och som framfördes av Sarah Riedel.

Men om nu Ellington och Johansson varit inspiratörerna så har Riedel ändå alltid ett eget sätt att lyfta musiken som går igen i allt han gör, en musik som andas, som lever, som utforskar.

Att lyssna till hans musik är alltid en glädje. Vilket hördes på publiken denna onsdagskväll på Fasching.

 

(Storbandet bestod för kvällen av Per Ruskträsk Johansson, Johan Christoffersson, Robert Nordmark, Linus Lindblom och Fredrik Lindborg på saxar och träblås, Kristian Persson, Arvid Ingberg, Staffan Findin och Kristoffer Siggstedt på tromboner, Karl Olandersson, Tobias Wiklund, Erik Tengholm och Emil Strandberg på trumpet, Carl Bagge på piano, Martin Sjöstedt på bas och Per Ekdahl på trummor). Sarah Riedel stod för sånginsatserna).

Annonser

Väderrapport à la Johan Berke på Fasching

27 Maj

Att härma kan vara roligt men det rena plagiatet är ingen lösning inom jazzen. Det vet bandledaren Johan Berke som tagit sig an låtarna som Weather Report framförde på 1970-talet och som skrevs av Joe Zavinul, Wayne Shorter och Jaco Pastorius.

”Man gör vad man kan för att matcha de gamla hjältarna”, som Berke uttryckte sig. Men jag skulle inte säga att Berke och Fredrik Nordström med sina arrangemang försöker matcha låtarna på Weather Reports hemmaplan utan har gjort dem till något annat än de ursprungliga versionerna.

Det beror bland annat på att sättningen på Fasching denna torsdagskväll på avgörande punkter skiljer sig från förlagans, vilket gjorde det omöjligt att framkalla samma ljudbild som i ursprunget. Berkes Upstairs Five innehåller fler blåsare och spelar utan keyboard och utan elbas, vilket gör att det fusionartade som fanns i originalen nästan helt försvinner. Försvinner gör också det ”plastiga” ljudet, och vi i publiken får mer av den ”vanliga” jazzens ljudbild, vilket också understryks av arrangemangen.

Men med det sagt så kan jag konstatera att bandet lät väldigt fint med blåsarna Fredrik Nordström (tenor- och barytonsax), Alberto Pinton (baryton- och sopransax, klarinett och basklarinett) samt Nils Janson (trumpet) i förgrunden och kontrabasisten Robert Erlandsson, trummisen Fredrik Rundqvist och Johan Berke på gitarr i bakgrunden.

Den fysiska uppställningen gjorde dock att det här med bakgrund och förgrund inte kändes så viktigt, då musikerna var uppradade bredvid varandra på scenen. Det gjorde att det inte var någon som skymdes, vi i publiken kunde klart och tydligt se även hur basisten och trumslagaren arbetade, två funktioner som annars brukar vara skymda av blåsarna.

Den jämställda uppställningen återspeglas i musiken, då Berkes gitarr, som i all hans musik, är väldigt viktig för helheten. För att inte tala om Fredrik Rundqvists varierade trumspel som är en dröm att ha bakom sig. Han gör verkligen storverk med små medel. Kontrabasisten Robert Erlandsson jobbar också med små medel med gott resultat.

Arrangemangen gör att blåsarna ibland spelar unisont, ibland klättrar på varandra, och åter andra gånger spelar solo. Det är i grunden notbunden musik, man bygger ju på kända kompositioner, men det hindrar inte soloutflykter från var och en.

Flera gånger handlar det om att två barytonsaxar spelar mot varandra, vilket är ovanligt och roligt. Alberto Pinton och Fredrik Nordström har helt olika uttryck på baryton, vilket gör att det blir spännande när de lägger sig i varandras spel. Nils Jansons trumpet förgyllde också flera låtar med fina solospelningar.

Det vore inte Johan Berkes band om kapellmästaren inte brydde sig om resultatet. Jag kunde hela tiden avläsa låtarna och musikernas prestationer i hans minspel där han stod bakom sina gigantiska notblad längst ut på scenen och la ut ackord och slingor och samtidigt följde och övervakade de övrigas spel.

Johan Berke är en musiker som gärna verkar hålla sig i bakgrunden, även som bandledare. Han nöjer sig ofta med att lyfta fram sina eminenta musiker och den fina musik han skriver eller arrangerar för dem. När jag lyssnar lite extra till gitarren i några låtar så väcks min nyfikenhet på vad Berke skulle kunna åstadkomma om han fick kliva längst fram och spela utan blåsare. Men tills vidare får jag nöja mig med denna upplaga av Berkes musikaliska värld. Och det är verkligen gott nog.

Antydningarna saknas i Frisells och Sverrissons samarbete

15 Maj

Gitarristen Bill Frisell har jag följt genom åren, mest via hans olika album. Men jag lyssnade också till honom 2011 när han tillsammans med en ensemble gästade Uppsala Konserthall och framförde musik till projicerade äldre porträttbilder från landsbygden i Arkansas.

Hans musik handlar ofta om vackra melodier, gärna country- och americanainspirerade, som han sällan spelar rakt av, han har svårt att lämna den ytliga skönheten ostörd.

Men någon gång ibland kan han plötsligt låta som en instrumental countrygrupp, utan något annat än melodin. Och jag kommer på mig själv att sitta och le.

Men så, i nästa stund, prövar han melodin igen, söker dess innersta väsen.

Jag bekänner, jag blir lycklig av denna musik, av denna musikant.

Och så dyker han upp på Fasching. Bara några dagar efter det att saxofonisten Joe Lovano var där. De två världsstjärnorna som har en hel del gemensamt, för närvarande handlar det bland annat om den lite dröjande, sökande spelstilen.

De har spelat tillsammans i Paul Motians grupper, där de fått utveckla spelsättet, eller kanske är det snarare så att Motian engagerade dem för deras sätt att spela.

Bill Frisell är gitarristen som alla vill spela med. Han både smälter in och tillför spänning i grupperna.

Det är därför inte så konstigt att den isländske basgitarristen Skúli Sverrisson skrivit musik som Bill Frisell framför tillsammans med honom. Och som sista anhalt på deras gemensamma turné intog de Faschings scen.

Sverrisson har bland annat arbetat tillsammans med Lou Reed och David Sylvian. Han har skrivit musik till dansföreställningar, film och teater och han har gett ut flera album under eget namn.

Konserten sker med hög koncentration i ett set på lite över en timme.

Sverrisson sitter med sin basgitarr mitt emot Bill Frisell på scenen, men verkar hela tiden i sin egen värld. Frisell söker hans blick, mellan blickarna på notbladen, men får den nästan aldrig tillbaka. Deras gitarrsamarbete är ändå oklanderligt.

Musiken är vad jag skulle kunna kalla vibrerande kammarmusik. Men antydningarna, som Frisells musik är full av annars, är nästan helt borta. Melodierna lyfts fram utan att man prövar dem, som drömlika utflykter.

Sverrisson fyller med sin basgitarr ut alla tomrum i Frisells spel, och lite av den rymd som är Frisells kännemärke går därmed förlorad, den rymd som han burit med sig under alla år och som landade så fint i hans senaste album ”Music IS”.

Jag kan inte komma ifrån att en del av Frisells personlighet som gitarrist går förlorad i detta samarbete, hur skicklig Sverrisson än är med sin basgitarr. Eller kanske just därför.

Men det finns ett drömskt drag i musiken som också är ett återkommande tema i Frisells musik och jag kan plocka fram titlar ur hans tidigare produktion som ”Like dreamers do” och ”Blues Dream”.

Efter varje avslutad låt spänner Frisell läpparna så en del av tänderna blir synliga, ett försynt leende från en framstående artist, en gitarrist som skapat ett eget drömskt universum mitt emellan den fria jazzen och den folkliga amerikanska musiken, eller rättare sagt med fötterna i båda dessa genrer.

Jag reser mig och bugar inombords för denne tystlåtne musikant som nästan generat tar emot applåderna som strömmar emot honom och Skúli Sverrisson vid avslutat värv.

Joe Lovano berättade historier på Fasching

11 Maj

Mitt intryck, efter att ha lyssnat igenom ett antal album, är att Joe Lovano är en saxofonist som verkligen talar till oss genom sitt instrument. Jag har hört honom i egna grupper, men oftare tillsammans med trumslagaren Paul Motian och gitarristen Bill Frisell i den förres trio.

Han kan skälla, han kan tala tyst och inställsamt, men oftast talar han fort och ivrigt för att få ur sig det han vill säga.

Jag vet faktiskt ingen blåsare som talar så direkt till oss lyssnare, vars tonspråk är så likt det mänskliga talet.

I torsdags kom han till Fasching och det visade sig att han med stigande ålder blivit mera dröjande, mera sökande i sitt spel.

Han låter inte längre lika ivrig även om han då och då under konserten höjde rösten och nästan spottade ur sig vad han ville säga.

Med sig på scenen hade han pianisten Marilyn Crispell och trumslagaren Carmen Castaldi.

Utmärkande för musiken var att alla tre berättade sin historia, ingen målade bakgrunder. Noterna fanns där framför deras ögon men de verkade mera vara stolpar att ha som utgångspunkt än noteringar att slaviskt följa. Samspelet fungerade väldigt väl utan någon bakgrund och ibland bröt någon av musikerna ut i en egen berättelse.

Ur en swingälskares perspektiv kunde många stycken låta som evighetslånga introduktioner, intron som inte ledde till någon fortsättning. Och nog kunde musiken kännas meditativ, ja, nästan stillastående. Men om man lägger andra perspektiv på den så skulle jag säga att musiken är beskrivande, eller ännu hellre berättande. Det är platsen och vad som händer just där som är det viktiga, inte att till varje pris komma därifrån, komma framåt.

Musikerna berättar historier som utgår från platsen, där stämningarna skiftar, där dramatik avlöser stiltje och tvärtom, där Marilyn Crispell får luften att vibrera efter att stiltjen fått oss att luta oss tillbaka. Hennes berättelser är de mest dramatiska, och hon har en teknik som är anpassad till denna form av dröjande musik där stämningarna skiftar.

Koncentrationen är total hos trumslagaren Carmen Castaldi. Jag har nästan aldrig sett en trummis som varit så uppe i musiken, varje nästan ljudlöst visp, varje petning med pinnarna på cymbalen, varje slagserie med klubborna betydde något för honom. Och för musiken.

För mig behöver musiken inte svänga på traditionellt sätt, bara den berör. I Joe Lovanos nuvarande musik finns ett konsekvent drag som omfattar både de lite dröjande resonerande partierna och utbrotten.

När konserten var slut och publiken ville ha mer, så kom Lovano ut från musikerrummet helt ensam, spelandes på sin tenorsaxofon. Och han stannade på golvet nedanför scenen precis framför mig, framför min stol, och spelade. Och det kändes som om han för mig berättade en historia på den lovanska dialekten som jag sedan kunde bära med mig ut i natten. Den handlade om att det är viktigt att dröja, att tänka efter, om man är tvärsäker från början blir det aldrig någon bra musik. Eller något spännande liv.

När larmen tystnar – musik av Mattias Risberg

11 Apr

Allvar med glimten i ögat, i ena sekunden dramatik, i nästa komedi.

Det händer på Fasching en vanlig tisdagskväll. Jag följer kompositören och klaviaturspelaren Mattias Risberg med blicken. Han pendlar från djup koncentration till hjärtliga leenden.

När han reser sig från klaviaturen är det för att skapa tystnad när det larm han med hjälp av sina musiker har skapat är som värst. Men bara för en sekund, sedan får våra öron vad de tål igen.

Jag upplever att just kontrasterna är utmärkande för musiken i hans verk ”Mining”, där han tagit intryck från hans uppväxtmiljö vid Stripa gruva i Bergslagen som utgångspunkt.

På Fasching handlar en hel del om tystnaden och larmet. Jag tror att Mattias Risberg vill få oss att förstå att det är två sidor av samma mynt, gruvan och skogen, stressen och lugnet.

Larmet och tystnaden finns runt omkring oss och vi har båda sidor inom oss.

Så när violinisten och marimbaspelaren Josefin Runsteen och trummisen Jon Fält tävlar om vem som kan spela tystast är det både roligt och seriöst, en lek som övergår i allvar. Kontrasterna går i varandra.

Eller när Fredrik Ljungkvist tar i för kung och fosterland i kvällens mest uttrycksfulla solo. Han gör det genom att kasta åt oss en ton i taget. larmet bakom honom stegras och han står där med ett enormt oflyt som han ändå bemästrar, gör något med. Ansträngningen att få oflytet att ändå flyta syns väldigt påtagligt på honom, han grimaserar och svetten rinner. Han förenar staccato med flyt och får oss att förstå att det går.

Jennie Abrahamssons sång är ofta lika enstavig, en stavelse i taget. Det ger eftertryck åt orden men det blir svårare att ge oss en berättelse.

Av de ord jag uppfattar verkar det handla om Mattias Risbergs yttre verklighet, gruvdriften, och kopplingen till vårt inre, att gräva, att borra och att spränga, kanske gränser, gränsen mellan oss själva och verkligheten. Så att vi ska känna oss som en del i både larmet och tystnaden.

”Det är ingenting som tjudrar musiken vid just Stripa”, har Mattias Risberg sagt, underförstått att musiken är gränslös.

Kommen så långt i mina tankar dyker en replik upp från en av mina bordsgrannar på konserten. Han konstaterade helt kort: ”kul musik”. Detta triviala uttalande tar ner mina tankar på jorden. Men våra upplevelser kan leva sida vid sida, rymmas på samma mynt. Musiken har ingen semantik.

En annan bordsgranne uttryckte sin upplevelse som så: ”det känns som att jag börjar bli gammal”. Underförstått: jag förstår inte längre den nya jazzen som kommer fram.

Men den lever ju samtidigt med all annan jazz, det är en del av den musik som existerar nu och som fritt rör sig över gränserna. Alla former får plats och vi behöver inte förstå allt.

Så är det med Mattias Risbergs musik. Den passerar gränser hela tiden. Charles Mingus har nämnts som en inspiratör. Men även rockscenen, jag kan till exempel höra beröringspunkter med King Crimson.

Dessa gränsöverskridanden är raka motsatsen till tendenser i dagens politiska värld, där fler och fler vill skydda gränserna från intrång. Inom musiken överskrider man gränser, nu mer än någonsin.

Och så gör också Risberg. Han gör det med hjälp av slingor som han snitslar på klaviaturen åt sina medmusiker att följa, slingor som ska bilda en grund för dem i deras utflykter.

Eller så lägger han ut stegringar som musikerna följer högre och högre upp i atmosfären. Och där kan vi i publiken höra kontrasterna i ljudlandskapet och följa med på resor där vi inte behöver några pass.

Och musikerna, förutom de nämnda även Dan Berglund på kontrabas och David Stackenäs på gitarr, anstränger sig för oss så att svetten lackar.

Och avslutningsvis dirigerar Mattias Risberg orkestern i ett nummer som enbart består av larm och tystnad, växelvis, i flera minuter.

När jag lämnar Fasching ligger det en uteliggare och sover, inlindad i filtar, utanför Oscarsteatern, och på restaurangerna sitter folk och tar ett sista glas. Nattens tystnad är på väg att lägga sig. Och tisdagen övergår sömlöst i onsdag. Och vi vaknar till stadens larm.

Ale Möller motar algoritmerna i grind

28 Mar

I kväll spelar multimusikern Ale Möller och hans medmusiker på Fasching. Jag har hört honom i olika sammanhang, och var han än deltar sätter han sin prägel på musiken. Nu ska han föra ut sitt nya projekt från scenen: ”Xenomania – lusten till det främmande”. Det är just denna lust som drivit Ale Möller genom hela hans karriär. I hela hans musikaliska liv har han utforskat och tagit intryck av främmande miljöer, ovanliga instrument och udda taktarter. Och inlemmat dem i sin egen musik.

Jag lämnar Faschings programsida när lokaltidningen dimper ner i brevlådan. Och i den hittar jag ett budskap som går stick i stäv mot Ale Möllers: ”Så kan du skräddarsy dina lokala nyheter”, basuneras ut i en annons.

Skräddarsydda kläder är kanske inte så vanliga längre. Men ordet ”skräddarsytt” används alltmer i andra sammanhang än kläder. I dag kan det till exempel, som i ovanstående fall, användas om nyheter. Man kan inskränka nyhetsflödet till vad man själv vill ha. Så sköter algoritmerna om så att man automatiskt bara får nyheter som är lika dem man själv tidigare sökt.

Ditt liv blir enklare, eller, som kanske någon med en annan infallsvinkel skulle uttrycka det, mer enkelriktat. Du får det som du är intresserad av, eller, i andra ordalag, det som stryker dina egna åsikter medhårs. Du behöver inte lägga tid på sådant som du ändå inte bryr dig om eller, med andra ögon, du slipper intrång av främmande element.

Hur man nu än ser på saken så blir det allt ovanligare att söka brett, att till exempel bläddra igenom en hel tidning eller titta på ett helt nyhetsprogram.

Att utmana sig själv, att söka sig till och pröva det främmande blir allt ovanligare med den utveckling vi har i den digitala världen och i de sociala medierna. Så våra tekniska framsteg verkar göda konservatismen.

De som konstruerar dessa digitala instrument är ute efter att tillfredsställa oss och, i förlängningen, tjäna pengar på oss. Det tar tid att sätta sig in i något främmande och tid är en bristvara i vårt samhälle, åtminstone har detta upprepats så många gånger av dem som vill sätta trender att det till sist uppfattas som en sanning. Och denna ”sanning” gör att vi måste förenkla livet, den motiverar att inte hinna sätta sig in i hur andra tänker.

När vi i själva verket har lika mycket tid till vårt förfogande som på stenåldern, det handlar mera om att livet är en serie prioriteringar.

På ett högre plan har det blivit vanligare att stater fungerar på samma algoritmiska sätt, konservatismen har fått genomslag även här. Främmande element är ett hot och vi gör bäst i att stänga ute så mycket som möjligt av andra livsmönster, av andra åsikter. Det är till och med så att man på sina ställen infört lojalitetsparagrafer i lagen, att rättsväsendet kan ingripa om någon framför regeringsfientliga åsikter. Och detta även i stater som har demokratiska val.

Ofta är det inom kultursektorn som man kan bli utsatt för ovanliga tankar, för främmande miljöer. På biblioteken, på biograferna, i böcker och serietidningar, inom teatern och konsten, på museerna och inom musiken. Det är därför inte konstigt att det är en musiker som hyllar lusten till det främmande.

Och härvidlag har Ale Möller alltid gått i bräschen. Jag har hört honom berätta om hur han hela tiden söker upp musiker från andra kulturer, som tänker musik helt annorlunda. Det berikar hans spel och hans redan digra instrumentsamling. Han hävdar att olikheterna befruktar varandra. Och att likheterna tenderar att bara bli mer och mer lika. Som varit fallet i många styrelserum där ledamöterna länge satt i likadana kostymer, likadana frisyrer och likadana tankar. ”Och då återstod bara för företaget att stagnera”, menar han.

Du kan själv lyssna till hans budskap, han spelar som sagt på Fasching i kväll, tillsammans med sitt band.

Men du får skynda, för det finns bara ståplatsbiljetter kvar Det finns tydligen fortfarande människor som har både tid och lust att utsätta sig för det främmande, för nya takter och toner.

Dubbla känslor inför Malin Wättring 4

24 Mar

Frågan är var gränsen mot konstmusik går, säger min bordsgranne i pausen på konserten med Malin Wättring 4. En berättigad fundering. För vi kan väl konstatera att gränsen är minst sagt flytande, i alla fall denna onsdagskväll på Fasching.

Men det är jazzmusiker som står och sitter på scenen. Och musiken böljar från stiltje till storm, hela tiden varierar instrumenten både styrka och hastighet. Men det behöver inte vara samtidigt. Ett instrument kan spela dubbla hastigheten mot ett annat, ett instrument kan spela dubbla styrkan mot ett annat. För att sedan byta roller.

Ibland spelar bara två instrument mot varandra. Det kan vara trummorna mot basen, eller pianot mot saxofonen.

Och ibland ljuder ett instrument ensamt. Jag skulle inte säga att det är ett solo i ursprunglig ”jazzig” mening. Det handlar mera om att man tar över en del av helheten en stund.

Förra gången jag hörde Malin Wättring på Fasching var musiken helt fri, hon gästade då Susanna Risbergs trio. Den här gången har Wättring skrivit ett antal kompositioner som kvartetten framför på sitt eget sätt.

En del av kompositionerna är väldigt vackra men de spelas sällan rakt upp och ner, i stället prövar musikerna kompositionerna på olika sätt.

Men så, som sista låt, spelas en komposition med melodin hela tiden i fokus, den oändligt vackra och sorgsna ”Ending”. Vackert så det gör ont. Eller rättare sagt, jag konstaterar att det borde göra det. Ty för mig fattas den sista pusselbiten för att bandets musik ska nå mig ända in i själen. Att de når varandra på scenen står helt klart.

De kan överraska varandra, det syns på deras leenden, men eftersom vi i publiken, eller jag kanske bara ska prata för egen del, inte är lika insatta i musikens ramar så når inte överraskningseffekten riktigt ut över rampen. Den når inte riktigt in i mig.

På något sätt upplever jag att kvartetten är inkapslad i sin egen musik, att de har sina egna referensramar som de byggt upp under sju år tillsammans.

Det vore den sista pusselbiten, att mer av musikens kärna sipprar ut till mig i publiken, att jag känner mig mera delaktig. Förutsättningar finns, då det är musiker av högsta klass som spelar på scenen.

Malin Wättring måste vara en av Sveriges ledande saxofonister. Hon har en förmåga att använda både tenorsaxen och sopransaxen på ett otvunget sätt, hon växlar mellan starkt och svagt, mellan snabbt och långsamt utan att det skaver en enda gång.

Och hennes medmusikanter är även de väldigt skickliga på sina instrument. Naoko Sakata har funnit sin stil vid pianot. Hon hamrar gärna in sina budskap med alla fingrar samtidigt, men kan plötsligt bryta ut i halsbrytande tonföljder.

Anna Lund har en påhittighet som få trummisar, möjligen Jon Fält undantagen, utan att det går ut över helheten.

Och basisten Donovan von Martens finns hela tiden öppen för att prata ut med den i kvartetten som vill.

Så som sagt, förutsättningar finns för att den sista pusselbiten ska kunna läggas på plats. Att jag ska bli mera delaktig i denna vackra, bråkiga, skickligt utförda musik.