Tag Archives: francois moutin

Det gnistrar om Rudresh Mahanthappas band

13 Nov

När det är som starkast, som mest kaotiskt denna kväll på Fasching, är det som ett gnistregn. Kanske inte så hälsosamt för öronen, men för sinnet är det en härlig utmaning.

Rudresh Mahanthappa har, på en grund av Charlie Parkers kompositioner och solon, skapat musik för två blåsare plus komp.

Men där slutar likheterna. För kompet är i själva verket tre självständiga musiker som på ett fantastiskt sätt kombinerar funktionen att lyfta och ge bakgrund till blåsarna med en egen agenda med långa soloutflykter.

Den bakgrund de skapar är samtidigt både larmande och upplyftande.

Redan från början är det kontrabasisten Francois Moutin som tar befälet, som bär musiken. Hans rungande bas ger tillsammans med Joshua Whites piano en stadig grund mitt i larmet. Båda är också skickliga och egensinniga solister.

När man är så tekniskt driven som dessa är det lätt hänt att solona mera blir uppvisningar än meningsfulla bidrag till publiken. Men här finns inte den risken. Moutons spel innehåller för mycket inlevelse och upptäckarglädje. Och Whites fingrar rör sig över hela tangentbordet med ett spel där höger- och vänsterhanden är likställda. Det är aldrig fråga om att vänstern ska kompa högern. White är den i bandet som är närmast frijazzens idiom. Man kan jämföra hans intensiva spel med Roscoe Mitchells på sopransaxen, som jag nyligen hörde spela helt utan andningspauser, bara en enda lång sekvens av toner.

Trummisen Rudy Royston ser ut att spela i en egen värld men den korrelerar väldigt väl med den värld där övriga musiker befinner sig.

Jag skulle säga att det är dessa tre musiker som sätter sin prägel på musiken. De två blåsarna i bandet, ledaren, kompositören, arrangören och altsaxofonisten Rudresh Mahanthappa och trumpetaren Adam O´Farrill, framstår som mera ”vanliga” jazzmusiker. De rider på vågorna, ibland ett stormande hav, som skapas av trummor, bas och piano och gör det på ett självklart sätt, som gör att jag upplever ljudbilden som oerhört förtätad.

Det här är musik som man sällan hör, som man sällan utsätts för; en musik att låta sig översköljas av. Och gå därifrån med ringande öron, men upplyft i själen.

Annonser