Tag Archives: Fredrik Kronkvist

Tätt och intensivt med Fredrik Kronkvist Quartet

29 Nov

För sex år sedan såg jag Fredrik Kronkvist Quartet på Fasching. I tisdags återsåg jag kvartetten i ny tappning. De tre amerikanska musiker som spelade i den förra upplagan var utbytta mot två nya amerikaner och en svensk basist, Martin Sjöstedt.

Min minnesbild från den förra konserten var att Fredrik Kronkvist själv höll sig lite i bakgrunden och var väldigt mån om att lyfta fram sina amerikanska kolleger. Men i tisdags fanns inga sådana tendenser, han hade inga problem med att stå i centrum, trots sina lyskraftiga bandmedlemmar.

Kvartetten har precis kommit ut med ett nytt album, inspelat i USA. Och det var låtar från detta album som man framförde på Faschings scen. Alla låtarna var komponerade av Fredrik Kronkvist. De utgjorde en bra grund att stå på för musikerna i bandet, det var melodiskt men det fanns plats att fylla ut kompositionerna. Och fyllde både i och ut gjorde hela kvartetten, med råge dessutom. Det var länge sedan jag hörde en konsert med en sådan intensitet i utspelet och en sådan täthet i framförandet. Rakt igenom hela konserten. Det var oftast positivt, men kunde också upplevas som att tonläget var alltför enahanda, att lyssnaren var i behov av andningspauser för att orka ta till sig musiken ordentligt. De kom också, om än inte i några längre perioder, i konsertens andra avdelning.

Den som var mest drivande i kvartetten var trummisen Jeff ”Tain” Watts. Han är rutinerad, har spelat med flera storheter inom jazzen, men rutinen skymde inte att han var lika engagerad i musiken som de andra, kanske till och med mer. Han drev på men lade hela tiden in variationer i slagmönstret. Vad som var upp och ner på stockar och vispar verkade inte ha någon betydelse, han använde båda ändarna utan att lyssnaren märkte någon skillnad i hans tuffa men samtidigt varierade spel. Jag tyckte till en början att han blev för dominerande men efter några låtar var han en i laget och man kunde lyssna på bandet som en enhet.

Det hindrade inte att alla fick sin tid framför solomikrofonen. Pianisten Orrin Evans hade en egen stil där han ofta upprepade figurer och spelade med hög intensitet. Men att han kunde spela även melodiöst visade han i andra akten när tempot gick ner emellanåt. En intressant och lite egensinnig bekantskap.

Martin Sjöstedt på bas har funnits med i Kronkvists svenska kvartetter tidigare och han gör alltid fina insatser för laget. Han hade också några solon som visade klassen.

Och så bandledaren själv, Fredrik Kronkvist. Han har en säkerhet som gör att han kan spela avslappnat och ett utspel som i vissa moment av konserten var i det närmaste furiöst. Men han tappade aldrig tråden. Det här är hans musik och han gillar att spela den.

Det gäller för övrigt hela bandet. Det var roligt att se Watts bakom trummorna, man kunde avläsa på hans läppar hur roligt det var att spela. Ju mer intensiv musiken blev desto mer sprack leendet upp. Och hans sista solo var verkligen en uppvisning i intensiv slagkraft. Liksom hela kvartetten verkade han trivas att spela inför Faschings publik, som kunde hämta andan efter ett bluesigt extranummer. Och gå och köpa det nya albumet ”Kronicles” i foajén.

Annonser

Fredrik och amerikanerna på Fasching

26 Apr

Fredrik Kronkvist bjöd in amerikanerna
Blyga svenskar, tillbakadragna svenskar har man ju hört talas om. Och amerikaner som tar för sig, som framhäver sig själva.
Det var så det fungerade när Fredrik Kronkvist spelade med sin amerikanska kvartett på Fasching. Flera gånger under konserten, när låtarna dragit ner entusiastiska applåder, så presenterade Fredrik Kronkvist sina medmusikanter med namn, men aldrig sig själv.
Det värsta är att han aldrig riktigt presenterade sig själv i musiken heller. Han tog sina solon men utan riktig skärpa, utan riktig närvaro. Sen drog han sig undan på en kant av scenen och lämnade fältet fritt för en frustande Gregory Hutchinson bakom trummorna, en vältrimmad Reuben Rogers på bas och en sökande och till sist finnande Aaron Goldberg vid pianot.
Det var som om Kronkvist på hemmaplan ville visa sin gästfrihet, han ordnade förutsättningarna genom att boka en svensk scen och skriva de flesta låtarna, i övrigt lät han de influgna amerikanerna få visa upp sina färdigheter.
Och vilka färdigheter de hade. Gruppen dominerades av trumslagaren eller slagverkaren med betoning på den första stavelsen, Gregory Hutchinson. Tillsammans med basisten Reuben Rogers höll han tempot, men om Rogers var stadig så kunde Hutchinson aldrig låta bli att sväva ut, att ändra på någon detalj, utan att för den skull sluta att driva låtarna framåt. En oerhört skicklig trummis, men ibland blev det i detta sammanhang för mycket och för hårt.
För känslan i gruppen stod pianisten Aaron Goldberg. Hans soloinsatser var kvällens höjdpunkter där han aldrig lät tekniken ta över känslan. Nästan varje gång började han lite trevande för att hitta ett anslag som stämde överens med det han ville få ut, det han ville förmedla. Solot stegrades sen till något som lade sig som ett filter över världens bekymmer. Det var här och nu, fullständig närvaro. Liksom intensiteten stegrades i varje solo så blev han bättre ju längre kvällen led. En pianist att följa framåt vägen.
Jag hoppas att de amerikanska musikerna lyfter fram Fredrik Kronkvist på motsvarande sätt när de spelar i New York, för cdn med kvartetten visar att han kan leva ut sin musik på ett helt annat sätt än under denna, trots vissa invändningar, väldigt lyckade kväll på Fasching.