Tag Archives: Fredrik Ljungkvist

När larmen tystnar – musik av Mattias Risberg

11 Apr

Allvar med glimten i ögat, i ena sekunden dramatik, i nästa komedi.

Det händer på Fasching en vanlig tisdagskväll. Jag följer kompositören och klaviaturspelaren Mattias Risberg med blicken. Han pendlar från djup koncentration till hjärtliga leenden.

När han reser sig från klaviaturen är det för att skapa tystnad när det larm han med hjälp av sina musiker har skapat är som värst. Men bara för en sekund, sedan får våra öron vad de tål igen.

Jag upplever att just kontrasterna är utmärkande för musiken i hans verk ”Mining”, där han tagit intryck från hans uppväxtmiljö vid Stripa gruva i Bergslagen som utgångspunkt.

På Fasching handlar en hel del om tystnaden och larmet. Jag tror att Mattias Risberg vill få oss att förstå att det är två sidor av samma mynt, gruvan och skogen, stressen och lugnet.

Larmet och tystnaden finns runt omkring oss och vi har båda sidor inom oss.

Så när violinisten och marimbaspelaren Josefin Runsteen och trummisen Jon Fält tävlar om vem som kan spela tystast är det både roligt och seriöst, en lek som övergår i allvar. Kontrasterna går i varandra.

Eller när Fredrik Ljungkvist tar i för kung och fosterland i kvällens mest uttrycksfulla solo. Han gör det genom att kasta åt oss en ton i taget. larmet bakom honom stegras och han står där med ett enormt oflyt som han ändå bemästrar, gör något med. Ansträngningen att få oflytet att ändå flyta syns väldigt påtagligt på honom, han grimaserar och svetten rinner. Han förenar staccato med flyt och får oss att förstå att det går.

Jennie Abrahamssons sång är ofta lika enstavig, en stavelse i taget. Det ger eftertryck åt orden men det blir svårare att ge oss en berättelse.

Av de ord jag uppfattar verkar det handla om Mattias Risbergs yttre verklighet, gruvdriften, och kopplingen till vårt inre, att gräva, att borra och att spränga, kanske gränser, gränsen mellan oss själva och verkligheten. Så att vi ska känna oss som en del i både larmet och tystnaden.

”Det är ingenting som tjudrar musiken vid just Stripa”, har Mattias Risberg sagt, underförstått att musiken är gränslös.

Kommen så långt i mina tankar dyker en replik upp från en av mina bordsgrannar på konserten. Han konstaterade helt kort: ”kul musik”. Detta triviala uttalande tar ner mina tankar på jorden. Men våra upplevelser kan leva sida vid sida, rymmas på samma mynt. Musiken har ingen semantik.

En annan bordsgranne uttryckte sin upplevelse som så: ”det känns som att jag börjar bli gammal”. Underförstått: jag förstår inte längre den nya jazzen som kommer fram.

Men den lever ju samtidigt med all annan jazz, det är en del av den musik som existerar nu och som fritt rör sig över gränserna. Alla former får plats och vi behöver inte förstå allt.

Så är det med Mattias Risbergs musik. Den passerar gränser hela tiden. Charles Mingus har nämnts som en inspiratör. Men även rockscenen, jag kan till exempel höra beröringspunkter med King Crimson.

Dessa gränsöverskridanden är raka motsatsen till tendenser i dagens politiska värld, där fler och fler vill skydda gränserna från intrång. Inom musiken överskrider man gränser, nu mer än någonsin.

Och så gör också Risberg. Han gör det med hjälp av slingor som han snitslar på klaviaturen åt sina medmusiker att följa, slingor som ska bilda en grund för dem i deras utflykter.

Eller så lägger han ut stegringar som musikerna följer högre och högre upp i atmosfären. Och där kan vi i publiken höra kontrasterna i ljudlandskapet och följa med på resor där vi inte behöver några pass.

Och musikerna, förutom de nämnda även Dan Berglund på kontrabas och David Stackenäs på gitarr, anstränger sig för oss så att svetten lackar.

Och avslutningsvis dirigerar Mattias Risberg orkestern i ett nummer som enbart består av larm och tystnad, växelvis, i flera minuter.

När jag lämnar Fasching ligger det en uteliggare och sover, inlindad i filtar, utanför Oscarsteatern, och på restaurangerna sitter folk och tar ett sista glas. Nattens tystnad är på väg att lägga sig. Och tisdagen övergår sömlöst i onsdag. Och vi vaknar till stadens larm.

Annonser

Oförutsägbar musik av Georg Riedel

13 Apr

Nykomponerad musik av Georg Riedel. Det stod på menyn denna torsdagskväll på Fasching.

Riedel fanns närvarande och presenterade musiken, men kontrabasen i den ensemble som han satt ihop för att framföra kompositionerna trakterades av Pär-Ola Landin.

Georg Riedel inledde med att berätta för den stora publiken att han inte bryr sig om trender längre när han komponerar, att han inte är rädd för att vara omodern. Och det är möjligt att vissa kompositioner kan upplevas som omoderna, men de flesta känns ändå ganska tidlösa.

Han rör sig ohämmat mellan genrer och ska man säga något som utmärker hans kompositioner så är det att de är oförutsägbara. Här blandas barnviseinspirerade kompositioner med ren punkjazz à la Jari Haapalainen Trio, filmmusik med klezmer, böner med countryinspirerade toner.

Det är en enorm spännvidd, men det som binder dem samman är att all Riedels musik andas. Den känns hela tiden levande, mänsklig.

Här finns alla känslolägen; stilla bön, lekfullhet, ilska och våldsamhet. Musiken böljar från viskande till rytande.

Och musikerna gör musiken rättvisa. Det hörs på publikens reaktioner och det syns på Georg Riedel själv där han sitter vid scenkanten och iakttar och lyssnar. Han ser nöjd ut och ibland lyser han till och med upp i ett leende, som överraskad av kraften i sin egen musik.

Men han kan inte helt hålla sig borta från spelandet utan efter pausen smiter han upp på scenen och framför, tillsammans med vibrafonisten Mattias Ståhl och trummisen Jon Fält, två intima pärlor till kompositioner där Riedels bas och Fälts vispar ger sparsmakat understöd till Ståhl.

Georg Riedel nämner under kvällen Gary Burton som en inspirationskälla och jag kan tänka mig att det gjort att han valt vibrafonen som ett av instrumenten i ensemblen. En annan inspiratör han nämner är Jimmy Giuffre, därav finns den av Fredrik Ljungkvist trakterade klarinetten med i bandet. Bakom pianot huserar Adam Forkelid. Han ser oberörd ut samtidigt som han lägger ut ljudmattor för övriga att röra sig över, lite majestätslikt som om han ägde musiken. Fredrik Ljungkvist kämpar och svettas desto mer med sitt fysiska sätt att spela på klarinetten. Och av Mattias Ståhls kroppsligt kantiga sätt att traktera vibrafonen får man inte lura sig, han kan även spela mjukt. Alla får också framträdande uppgifter i de olika kompositionerna. Det enda jag kanske saknade var rösten från Georg Riedels eget instrument, kontrabasen. Pär-Ola Landin fanns med i bakgrunden men lyftes aldrig riktigt fram som övriga instrument.

Musiken böljade fram och tillbaka, hävde och sänkte sig, ibland kunde den till och med få andnöd. Instrumenten gick i och frigjorde sig från varandra. Det var kärleksfulla möten och smärtsamma farväl. Allt efter noterna från en av våra stora kompositörer, inte bara på jazzarenan.

”Jag komponerar varje dag”, berättade 84-åringen Riedel från scenen. Det är ett av hans andningshål. Och det är vår lycka att han fortfarande andas, precis som hans musik.

Formen binder Atomic

29 Apr

Det ser ut som om ett hungrigt djur har tagit en tugga av Hans Hulbaekmos cymbal. Men det kan lika gärna vara trummisen själv. Så vild är han bakom trummorna.

Men det finns grader i vildheten. Där finns den utlevande, där Hulbaekmo använder all kraft, men det finns också den återhållna vildheten där uttrycket är detsamma men anslaget är mildare.

På Fasching denna kväll framstår han mer och mer som Norges motsvarighet till Jon Fält, dock lite yvigare. Hulbaekmo tuggar oftare på sina trumpinnar.

 

Atomic spelar 2000-talets dixieland, ofta spelar alla samtidigt, det är bara det att alla kan vara rytminstrument och alla kan spela i förgrunden.

Ibland kan det låta som om musiken är improviserad, ja, till och med friform, men alla sneglingar i notbladen tyder på motsatsen.

 

Musiken är i grunden skriven av blåsaren Fredrik Ljungkvist och pianisten Håvard Wiik, men stundtals ser den ut att övergå i kollektiv improvisation.

Blåsarna är svenskar, den nyss nämnde Ljungkvist på tenorsax och klarinett och Magnus Broo på trumpet. De kan blåsa i stämmor, de kan stå och käbbla med varandra eller någon kan spela solo med inpass från den andre. Ljungkvists idéer sinar aldrig, Broo kan ibland glida i de högre regionerna när idéerna tryter.

Pianisten Håvard Wiik är den lugnaste i församlingen. När han inte spelar sitter han med händerna i knät och ett outgrundligt ansiktsuttryck, mera lik en kyrkoorganist än en medlem i ett stormande jazzband. Fredrik Ljungkvist söker då och då hans blick för att få bekräftelse, och lyckas till slut få ett litet leende till svar. Jag får en känsla av att Wiik har mer att ge men att han, ironiskt nog, binds upp av sina egna kompositioner. Men han får tillräckligt mycket spelrum för att man ska förstå att han behärskar sitt instrument till fullo, vilket också gäller för basisten Ingebrigt Håker Flaten. Han måste vara en av jazzvärldens bästa på sitt instrument, trots att han inte är dansk. Enda gången när ett instrument får dominera totalt är när denne världsbasist spelar solo, vilket händer två gånger under kvällen. Det är också enda gångerna som publiken (alltför fåtalig) applåderar under låtarna.

Själv tycker jag ibland att det är en fördel att slippa bebopupplägget där temat inleder och avslutar och däremellan varje instrument spelar solo. Tvångsapplådering efter varje solo är inget att sträva efter, särskilt om man inte tycker att solisten når över slentriannivån.

 

När jag går hem ifrån konserten funderar jag, och det kan låta konstigt, men musiken känns nästan alltför bunden, trots att den minst av allt är melodiös och inte heller noterad in i minsta detalj. Det är något med strukturen som hämmar.

Det borde finnas förutsättningar att inför publik släppa loss mer än på ett album, lämna formen. Kruxet verkar vara att det är denna form som är Atomic.