Tag Archives: Fredrik Rundqvist

Med Johan Berke i stormens öga

6 Jun

Johan Berke har alltid hållit en linje, ett eget sätt att förhålla sig till musiken. Hans band spelar alltid hans egen musik, ofta skriven med andra kompositioner som byggstenar, men som han gör något helt eget av.

Framförandet, denna kväll på Fasching liksom andra kvällar och på hans album, är en blandning av fasta former, noteringar, och fria insatser av musikerna.

För att vara musik så präglad av en person tar han själv väldigt lite plats på scen. Johan Berkes gitarr fungerar väldigt mycket som stöd åt blåsarna. Han fyller i och ger bakgrunden färg med sina rymdackord. Men för all del, några fina soloinsatser river han också av under kvällen.

Tillsammans med trummisen Fredrik Rundqvist utgör han en spretig men kongenial bakgrund till saxofonisten Fredrik Nordström och dito Alberto Pinton. Den senare hörs på alla sorters saxar plus klarinett.

Den femte medlemmen i bandet, Robert Erlandsson på kontrabas, spelade en lite märkligt undanskymd roll.

Trots att musiken hela tiden skiftar i tempo och styrka, även inom varje komposition, så inger den mig ett sällsynt lugn, ungefär som att sitta i stormens öga. Man hör och ser hur allt pulserar runt omkring en, men där man själv befinner sig råder lugn.

Bandets sättning har genom åren varit ungefär densamma. Den enda variabeln som Johan Berke skruvat på är den andre blåsaren. Senast hörde jag Mats Äleklints trombon, och denna kväll (och på nya skivan) är det Alberto Pintons mångfald av saxar och klarinetten. Men vad det än är för instrument så hittar Berke alltid rätt tonläge.

Han är en av våra mera originella kompositörer och arrangörer av sin egen musik, allt med en egen stil. Björn Jansson och Karin Hammar är två andra.

Det betyder också att det är svårt för andra att ta efter denna musik, den fordrar hans egen ledning.

Publikt verkar det inte vara något som drar, men han har i alla fall ett stort fan i mig.

Annonser

Daniel Karlssons grupp bättre på cd

13 Mar

En grupp som avlevererar musik, så kändes det när Daniel Karlssons utökade trio spelade på Fasching härom kvällen. De hade en uppgift och utförde den.

Kapellmästare Karlsson konstaterade innan spelningen, lite förvånat, att det kommit mycket folk till klubben och att det blir roligare för musikerna att spela då. Och emellanåt såg de ut att ha roligt, men glädjen nådde aldrig riktigt ut över rampen.

De hade som sagt en uppgift att utföra, en produkt att leverera och verkmästaren satt vid pianot. Till sitt förfogande hade han skickliga yrkesarbetare, varav en var nyanställd (Petter Bergander på keyboard), men även han fick beröm av chefen.

Produkten levererades felfritt och i tid, även om de startade produktionen senare än beräknat. Men den tiden jobbade de effektivt i fatt.

De leverarade en produkt och jag kände mig utanför. Kanske hade det betydelse för upplevelsen att jag satt så till framför scenen, att jag varken såg tangenterna på Daniel Karlssons piano eller tangenter och knappar på Petter Berganders keyboard.

Christian Sperings basarbete kunde jag följa desto bättre, liksom Fredrik Rundqvists jobb bakom trummorna.

Trots att jag många gånger haft Sperings bas på nära håll tycker jag aldrig att jag kommit honom inpå livet. Då var det lättare att tränga in i Rundqvists arbete med att bryta upp och smörja musiken och hans gonggongcymbaler, som han då och då smög in för att ge ljudet en extra nyans, blev verkligen en fin krydda i anrättningen.

Förstå mig rätt, det var inget fel på triokvartettens musik, instrumenten gav säkert det gensvar musikerna ville ha. Men det blev ändå en slutprodukt som var lite för effektiv för mitt öra.

Väl hemma sätter jag på det som gav mig lusten att besöka Fasching denna kväll, trions senaste cd ”Fusion for Fish”. Och liksom förut har jag inga problem med cdn, snarare tvärtom. Här är förnimmelsen av verkstadsgolv borta. Här målas stämningar, här finns ett kantigt sväng som man kanske inte stampar takten till men som känns i kroppen.

Här är rösterna klarare, det blir mindre gröt och mera måleriskt. Jag blir mer klar över instrumentens roller, man förstår meningen med musiken.

Är det så enkelt att musikerna inte lyckats överföra stämningarna på plattan till scenen?

Jag är osäker. En sak är jag i alla fall säker på, på cdn träder det nyskapande fram på ett annat sätt, det som gav trion 2014 års Grammis som årets jazzskiva.