Tag Archives: frijazz

Fri Roscoe Mitchell inför bunden publik

14 Okt

Hörsalen i Kulturhuset hade storfrämmande

På scenen smög trumslagaren Kikanju Baku smög runt sitt trumset och prövade de olika delarna. Klädd i något som såg ut som en biodlarhatt och med en cowboynäsduk för munnen slog han än här, än där.

Samtidigt hade Roscoe Mitchell väldigt svårt att få liv i sin sopransaxofon.

Skenbart naturligtvis.

Men början på konserten i Kulturhusets hörsal med dessa båda herrar var som den första lektionen i musikskolan, bara det att Baku väldigt snabbt lärde sig att hantera alla delar av trumsetet med en förödande lätthet. Och att Mitchell, direkt när han lämnade nybörjarstadiet, började cirkulationsandas. Så under den första halvtimmeslånga låten lät det som om han inte hämtade andan under de sista 15 minuterna. Den första kvarten gick åt att få till tonen, så att den inte krystade och väste.

Därefter var det fullt ös från Baku och toner utan andhämtning från Mitchell fram till konsertens slut. Sessionen avslutades med det mest lyckade bidraget för kvällen vilket borde tagit andan ur frijazzvännerna i publiken. Men som under hela konserten var man ytterst återhållsam med applåderna. Ända tills man var riktigt säker på att låten var slut, då kom ovationerna, om man nu ska tolka det som att publiken verkligen var begeistrad eller om de applåderade av artighet.

Jag tror många gillade vad de hörde, men numera har svenskarna blivit så rädda att göra fel, att inte uppträda korrekt, så att de vågar inte applådera förrän de är riktigt säkra på att låten är slut. Mönstret upprepades efter varje låt och inte förrän Kikanju Baku demonstrativt reste sig från trumsetet vågade publiken applådera. Det spontana är på väg bort i den politiska korrekthetens tidevarv. Som frijazzens frontfigur, med det spontana som en grundsten, tror jag inte Mitchell haft något emot en applåd eller annat utbrott på ”fel” ställe.

Konserten kanske kunde ses som en sammanfattning av ett mer än sjuttioårigt musikliv som för Mitchells del innehållit det mesta i friformgenren och dess omgivningar.

Vid flera tillfällen lät duon som en trio eller kvartett och Roscoe Mitchell som om han hanterade två eller flera instrument samtidigt.

Frijazz är en vansklig genre och har en tendens att bli tråkig om musikerna inte lyckas föra ut känslor till publiken, inte lyckas hitta nya koncept där de kan väva in sin personlighet.

Jag måste erkänna att jag hade lite svårt att tränga innanför skalet på Kikanju Baku och Roscoe Mitchell. Kanske beroende på att de, som jag upplevde det, spelade var och en för sig. Samspelet kom aldrig i förgrunden. Samtidigt tycker jag dock att de i den sista låten verkligen hittade något som nådde ut och som involverade mig i musiken.

Annonser