Tag Archives: Gary Burton

Fasching böljar med Gary Burton

4 Nov

En böljande Grow Your Own letar sig ut över Fasching. Gary Burton har just berättat för publiken att den nyligen skrevs till honom av Keith Jarrett.

För Gary Burton glider tiden ihop till ett enda moment. Nyligen i detta sammanhang är nämligen 1970. Det var då han och Jarrett spelade in det självbetitlade albumet, som är ett av jazzhistoriens bästa. Det kanske inte är så betydelsefullt för jazzens utveckling men det stod ut som något helt eget när det kom, och jag menar att det fortfarande gör så. På skivan hade de med sig Sam Brown på gitarr, Steve Swallow på bas och Bill Goodwin på trummor.

På Fasching har Gary Burton med sig Julian Lage på gitarr, Jorge Roeder på bas och Henry Cole på trummor. Grow Your Own böljar fram och tillbaka och crescendot är maffigt, innan vinden mojnar och ytan blir lugnare. Men pianot från 1970 saknas ändå, Jarrett gav de höga vågorna extra toppar och kontrasten mot lugnet efteråt blev ännu tydligare, upplevelsen ännu vackrare.

Skivan från 1970 har inga svagheter, varje låt har en karaktär som bara den hade räckt att lyfta LP:n. Där finns Jarretts kompositioner Moonchild/In Your Quiet Place, Fortune Smiles och The Raven Speaks samt Steve Swallows unika låt Como En Vietnam. Det är melodiskt och kakafoniskt om vartannat, men det melodiska finns hela tiden med som en klangbotten. Kompositionerna är ofta uppbrutna, vilket gör att musiken hela tiden ligger öppen för lyssnaren och ger fantastiska möjligheter till variation för musikerna.

Att den 71-årige Burton nämner 1970 som nyligen är inte så konstigt eftersom han själv spelar med samma frenesi som han gjorde då. Han har inte tappat ett uns av motoriken utan de fyra klubborna vandrar obekymrat över plattorna, ibland i rasande fart, ibland i ett långsammare tempo där Burton visar att även känslan är intakt.

Bland medmusikanterna är gitarristen Julian Lage skicklig och påhittig men det är ändå trummisen Henry Cole som fascinerar mest. Han är ingen kompmusiker i vanlig mening, men håller ändå ihop musiken. Han använder allt han har med sig av trummor och cymbaler, och hans blick är hela tiden någon annan stans, ingen kan fånga den när han spelar.

Senast såg jag Gary Burton på Konserthuset i en fin duokonsert tillsammans med Chick Corea. Det var för nästan tre år sedan. Eller nyligen, som den evigt unge Gary Burton hade sagt.

Annonser