Tag Archives: Gerald Clayton

Inspirerad och inspirerande Charles Lloyd på Fasching

10 Nov

Det var i mitten av 1960-talet som jag första gången hörde Charles Lloyds kvartett. Då var den en sensation, inte bara i jazzvärlden utan också på hitlistorna.

I kvartetten fanns exceptionella musiker som Keith Jarrett på piano och Jack DeJohnette på trummor. Cecil McBee spelade bas för att efterträdas av Ron McClure.

Jag lyssnade på kvartetten varje gång den kom till Stockholm, jag liftade även till södra Frankrike för att lyssna till dem i Antibes. Nåja, inte bara för dem, där spelade även Duke Ellingtons orkester.

För ett antal år sedan återhörde jag Charles Lloyd just på Fasching, samma scen som jag ser och hör kvartetten denna kväll. Vid förra besöket var det första kvällen i Faschings historia som det var rökfritt i lokalen, inte för att rökförbudet var infört, utan för att Charles Lloyd begärde det för att ställa upp och spela.

Kvällen var lyckad, men denna kväll i början av november 2016 är kvartetten tillbaka i det exceptionella. Det är Lloyd på saxofon, Gerald Clayton på piano, Reuben Rogers på kontrabas och Kendrick Scott på trummor.

Man brukar harangera musiker på ålderns höst (Charles Lloyd är 79) för att de låter bra för att vara så gamla. I Lloyds fall kan man jämföra med vilka åldrar man vill, hans ton och hans känsla är oförändrad sedan 1960-talet.

En av ingredienserna som gör att han behåller sin fräschör är säkert bandet han turnerar med. När han inte spelar så lyssnar han och inspirerar sina musiker till att överträffa sig själva.

Musiken som spelas är inte unik och inte formerna i vilken den framförs heller. Men sättet musiken framförs tränger igenom vilket musikaliskt pansar som helst. Varje ton betyder något i de långsamma passagerna, varje tonrad i de snabbare.

Charles Lloyd framträder i en mössa hämtad från någon tomtesaga av Elsa Beskow, och med de typiska Farbror Blå-glasögonen. Han har bevarat mycket från 1960-talet men tillagt finns en ocean av erfarenhet, som dock inte övergått i slentrian, något som som alltid är en risk.

Vid ett tillfälle på Fasching tar han fram flöjten för att spela en sentida släkting till 60-talshiten Sombrero Sam. Det svänger på samma sätt som då, även om pianisten Gerald Clayton inte har samma inställsamma direktrytmiska, nästan gospelinspirerade spelstil som Keith Jarrett på den tiden. Det är lätt att göra jämförelser och jag tycker att tekniken hos Clayton är helt i klass med Jarretts, även flytet, men tonerna är lite mer oförutsägbara. Clayton kan ta vägar som min kropp och mitt huvud inte alltid svarar direkt på. Inte desto mindre svänger det, fast på ett annorlunda sätt.

Sedan har han ett skimrande minimalistiskt spelsätt i balladerna, som gör att kropp och själ tvingas lyssna till varje ton. Under konserten är det också i stort sett helt tyst från baren, kanske inte så bra för Faschings ekonomi men härligt för en lyssnare.

Roligt också att se så många yngre i publiken, hoppas att det inte bara är musikstuderande.

Annonser