Tag Archives: Goran Kajfes

Starkt rakt igenom med Magnus Carlsson och The Moon Ray Quintet

16 Okt

Starka låtar, ännu starkare arrangemang. Starka musiker, ändå starkare soloinsatser. Och sist men inte minst, en stark sångare med en unik röst.

Självklart var det en njutning att lyssna till Magnus Carlsson & The Moon Ray Quintet på Dansens Hus under måndagskvällen.

För tio år sedan förde Kjell Andersson på EMI samman Weeping Willows sångare Magnus Carlsson med fem fina jazzmusiker och tycke uppstod. Magnus Carlsson hade vid den tiden tröttnat på sången och artistlivet och hade nästan bestämt sig för att sluta. Det nya projektet blev en återstart för glädjen att sjunga och entusiasmen återvände.

Så trots att turnén som bandet gav sig ut på kanske inte alltid åhördes av så många människor så var glädjen i musiken och artisteriet tillbaka.

Två album i snabb följd blev det också. Bandet valde ut pop- och rocklåtar som man gillade och arrangerade dessa för en jazzkvintett.

Nu, efter tio år, samlas man igen och spelar dessa tio år gamla arrangemang på kompositionerna. Och det håller än, det känns som en tidlös kombination, låtarna och detta band. I deras katalog samsas Nick Drake och Nick Cave med José Feliciano och The Doors.

Arrangemangen är i många fall lysande och bidrar i högsta grad till att det svänger enormt när det ska svänga och blir väldigt stämningsfullt när texterna så kräver.

Blåsarna Goran Kajfes (trumpet) och Per Ruskträsk Johansson (saxofon) står för både blåsarrangemang och ett fullfjädrat ensemblespel. Dessutom står de för inspirerat solospel och särskilt Ruskträsk får briljera. Briljant i sitt sätt att sätta tonen för låtarna är också Calle Bagge bakom pianot. I samma andetag vill jag nämna Lars Skoglund bakom trummorna som i nästan lika hög grad sätter agendan för musiken.

Peter Forss på kontra- och elbas kompletterar kvintetten på ett fint sätt.

På kvintettens första album medverkade en del gäster, varav Robert Östlund på elgitarr och orgel var en. Han var också gäst denna kväll på Dansens Hus och bidrog med fina soloinsatser och bakgrundsstämningar.

Magnus Carlssons sätt att sjunga är ju inte vad man i dagligt tal kallar jazzsång. Vi vet från Weeping Willows att han har en unik röst, lätt igenkännbar, med en lyster som gör att han fått representera vemodet i den svenska sångarvärlden.

I ett jazzsammanhang, där instrumenten tar mycket av uppmärksamheten, handlar det om att i ögonblicket ta tillvara essensen i låtarna, att föra ut de ofta sparsmakade texterna. Och vi i publiken hör vartenda ord tydligt, utan att Magnus Carlsson gör avkall på sitt vanliga sätt att sjunga. Resten överlåter han till de sex musikerna.

Om de flesta låtarna är hämtade från rock- och popvärlden, i vilken för resten Magnus Carlsson är uppväxt, så fanns några med jazzanknytning. En komposition av Les McCann, den enda bandet spelade som inte fanns med på något av albumen, och en rykande version av Mose Allisons ”If you live”. Och som avslutning sjöng Magnus Carlsson den första jazzlåt han fastnade för, De Lange och Van Heusens ”Deep in a dream”. Magnus Carlssons pappa hade den på skiva med Chet Baker.

Jag tyckte det hände något med sången när han sjöng ”Deep in a dream”. Den drog sig mot jazzsången men inte tillräckligt mycket för att hamna i facket där alla andra jazzsångare finns. Det var mera känslan i sången som förändrades.

Så nästa projekt borde följaktligen bli att bandet går in i studion och väljer ut ett antal jazzstandards och gör dem på Magnus Carlssons sätt.

Så har man också en större och mer varierad repertoar till nästa gång man åker på turné.

Annonser

Häftig jazz med Angles 9

24 Maj

Jag vill göra klart från början: det här är ett av de häftigaste band jag vet.

Martin Küchen heter bandledaren och kompositören som borgar för denna häftighet. Hans band, Angles 9, talade han under kvällen om som en kennel. Det är jyckar som kanske inte skulle vinna priser på en hundutställning, deras hår alltför vildvuxet. Men hårets trimning har ju som tur är ingenting med musikalisk skicklighet att göra.

Küchens kompositioner blir byggstenar i de långa stycken som framförs från scenen kallad ”Under Fontänen”, och som ersätter Kulturhusets scener. Musikerna bygger upp, raserar och återuppbygger kompositionerna.

Som lyssnare känner jag att bandet står helt på min sida. Ibland får jag känslan av att det gäller liv eller död och att musikerna kämpar för allas våra liv.

Starten på varje nummer är lovande men på vägen dyker det upp hinder att övervinna, men även öar av fantastiska stunder.

Ibland svänger musiken våldsamt, det handlar om allt eller intet. Men det finns även lugnare stunder, där basen får agera ensam, eller altsaxofonen får pipa rakt ut i luften.

Musiken pendlar mellan balkanbrass och new orleansk begravningsmusik. Eller… jag tror inte Martin Küchen skulle hålla med. Och han har nog rätt, det finns inga referenser som håller när det gäller den här musiken.

Det kuriösa i sammanhanget är att i denna blåsardominerade musik så är det Torbjörn Zetterberg vid den rungande kontrabasen och Konrad Agnas bakom trummorna som känns som de viktigaste musikerna. De sätter agendan. Skulle de fallera så rasar hela byggnaden ihop. Och de hörs, rakt igenom trumpeter och saxofoner.

Nästan lika viktiga för byggnaden är Alexander Zethson bakom keyboarden och Mattias Ståhl vid vibrafonen. Zethson håller ställningarna när andra ger sig ut på de utstående balkarna och Ståhl broderar runt temat när han inte hjälper Zethson att bygga ställningar.

Med denna grund att stå på behöver blåsarna bara bygga på, de behöver inte mura några grunder, det är redan gjort.

Det blir ett otroligt tryck, men det varieras efter behag. Ibland blåser alla unisont, ibland blåser saxofonerna, Martin Küchen (mestadels altsax) och Eirik Hegdal (barytonsax) temat och någon av, eller båda, trumpeterna (Magnus Broo och Goran Kajfes) lägger sig ovanpå och broderar, eller vräker ur sig. Samma sak gäller för trombonisten Mats Äleklint.

Det är inte utan att Martin Küchen skapat sig en egen nisch inom den svenska jazzen, och den ska vi vara väldigt rädda om.

Självklart blev det ett extranummer. Och väl där överöste bandet oss i publiken med ljud tills öronen inte tålde mer. Så det blev ett naturligt slut på en häftig konsert.

Bothén och Kajfes i Don Cherrys kölvatten

23 Feb

Don Cherry hade en fantastisk karriär från det att han var väldigt ung tills han dog 1995, 58 år gammal. Han spelade med många av de största och han låg ofta i framkant på utvecklingen.

Men jag tror inte Don Cherry själv talade om att han hade en lyckad karriär. Att tänka i karriärtermer låg inte för honom, då det var musiken och nyfikenheten på alla former den kunde ta sig som bestämde riktningen på hans liv, ända från barndomen till sin död.

Det framgick med all önskvärd tydlighet på Fasching i tisdags kväll då chefredaktören för Orkesterjournalen, Magnus Nygren, berättade om delar av hans liv. Nygren håller på med en bok om Don Cherry.

I kölvattnet på Nygren tog sedan Goran Kajfes Tropiques över och spelade musik med anknytning till Don Cherry. Den viktigaste länken bakåt i tiden var kanske att bandet för dagen var utökat med Christer Bothén, som var en av de svenskar som spelade tillsammans med Cherry under de år i slutet av 1960-talet och 1970-talet som han tillbringade i Sverige.

Trumpetspelet inom jazzen, menade Nygren, kan delas in i före och efter Don Cherry. Det han gjorde var att visa att man inte behöver spela trumpet, eller kornett som han faktiskt spelade, med den kraft som tidigare instrumentalister gjorde, utan att man kunde vara mer vag i spelet, att vaghet inte var detsamma som svaghet. Någon har sagt att han mer var poet än kraftkarl på sitt instrument.

Men om han behöll sitt spelsätt genom åren så förnyade han sig formmässigt. Han var en mästare i bebop när han började spela med Ornette Coleman. Men eftersom Ornette förnyade jazzen, så var hans band den rätta platsen för Don Cherry, eftersom hans nyfikenhet på nya musikaliska influenser aldrig tog slut. Han reste mycket och tog gärna intryck av andra kulturers musik.

Och för honom var musiken som sagt utan början och utan slut. Ofta var ingenting förutbestämt när han spelade, han kunde bryta upp låtarna, kasta om och väva in nya influenser. Men om musiken blev till i stunden så fanns alltid en övergripande tanke.

Med denna inställning utövade han också stor påverkan på sin omgivning. Det har bland annat vår mästertenorist Bernt Rosengren vittnat om. Han spelade mycket med Don Cherry under hans tid i Sverige.

Det gjorde som sagt också Christer Bothén, som alltså denna kväll förstärkte Goran Kajfes Tropiques. Det var fantastiskt att se denna ålderman, som alltid gått sina egna vägar, hantera basklarinett och stränginstumentet donso ngoni.

Bothén berättade om Don Cherrys nyfikenhet på nya instrument och det var Bothén som fick lära Cherry att spela ngoni. Under kvällen sjöng också Christer Bothén en låt till ackompagnemang av sitt eget ngonispel, ett suggestivt framförande. Kvällen avslutades också med en av Bothéns egna kompositioner, ”Transdance”, där han själv inledde på piano för att få till rätt stämning, innan han gick över till basklarinetten.

Att kvällen blev så lyckad bidrog naturligtvis också Goran Kajfes och medmusikerna i Tropiques till. Hur mycket av det man spelade som var skrivet eller inspirerat av Don Cherry må vara osagt. Men det spelar inte så stor roll, Goran Kajfes sätter ändå alltid sin egen prägel på musiken. Här finns ingen vaghet i det trumpettekniska uttrycket, inte ens när han, medan han fortfarande spelar, sätter sig på huk och mixtrar med elektroniken. Hans trumpet och Christer Bothéns basklarinett stod fram ur larmet från manuella slingor och elektroniska loopar, stod fram i mullret från Johan Berthlings tirader på kontrabasen, stod fram i ljudet från Johan Holmegards rullande trummor och Alexander Zethsons frasiga piano.

Här smälte veteranen Christer Bothén verkligen in bland ”ungdomarna” och respekten för ”vår pappa”, som Kajfes benämnde honom, var påtaglig. Men den var inte så stor att man gjorde avkall på sin egen musik, det handlade snarare om att Bothén tillförde något på toppen av den.

Jag tror att Don Cherry hade gillat att vara med och spela denna kväll. Men då är sannolikheten stor att musiken tagit helt andra vägar.

Smakprov på svensk jazz när Fasching fyllde 40

25 Aug

Världsmusik à la Kajfes. Det var bland annat vad som bjöds i Vitabergsparken i söndags när Goran Kajfes Subtropic Arkestra kastade loss. Det är mycket muskler med fyra starka blåsare (Kajfes, Jonas Kullhammar och Per Johansson, både Texas och Ruskträsk), med Johan Berthling på mullrande bas, Robert Östlund på viril gitarr och Lars Skoglund bakom trummorna. Dessutom Jesper Nordenström vid en bråkig klaviatur. Det låter mycket om bandet, men ibland är det faktiskt upprepningen och det stilla flytet som tar överhanden.

Goran Kajfes introducerade det nyutkomna albumet ”The Reason Why 3” och han omtalade att det blir det sista i raden. Och kanske är det nu, efter tre album och otaliga spelningar, dags att omformulera det tvärsäkra.

Som Isabella Lundgren, som företrädde Goran Kajfes på scenen. Hon gav inga svar men hade hos Bob Dylan hittat de existentiella frågorna, som hon belyste ur olika synvinklar hämtade ur Dylans texter.

Jag hörde Isabella Lundgren sjunga låtar ur the American Songbook för några månader sedan och jag måste säga att hennes, och bandets, engagemang var milsvitt större för Bob Dylan. Hon verkade verkligen mena det hon sjöng och hennes framträdande blev därför en skön stund i Vitabergsparken, dit Fasching förlagt firandet av sitt 40-årsjubileum.

Dagen till ära hade Isabella Lundgren förstärkt sitt kompband, Carl Bagges trio, med violinisten Daniel Migdal. Det var ett lyckokast i en del nummer, men passade sämre i andra. Den andra gästen, Johan Lindström på gitarr och pedal steel, passade däremot för det mesta och hans och Isabella Lundgrens duett i It´s all right ma (I´m only bleeding) var konsertens höjdpunkt.

Pianisten Carl Bagge och basisten Niklas Fernqvist hade arrangerat Bob Dylans musik för jazzframförande och det lät förvånansvärt bra. Där det inte riktigt fungerade fanns alltid Isabella Lundgren och hennes röst som räddande ängel.

Om söndagen följde den traditionella strukturen inom jazzen, männen spelar och kvinnorna, på sin höjd, sjunger, så såg det helt annorlunda ut på lördagen då 40-årsfirandet började.

Kvällen startade med Bohuslän Big Band, ledsagade av Malin Wättrings kvartett, hennes noter och hennes ledarskap. Wättring är en saxofonist som går från klarhet till klarhet och hon hade nu skrivit musik för, tror jag att jag kan säga, ett av världens bästa storband.

Malin Wättrings kompositioner sträcker sig från stillhet till spräck och tillbaka igen. Men var man än befinner sig på skalan så finns det alltid kännemärken att hålla sig till.

Och så var det det där med kvinnorna i jazzen. Förutom Malin Wättring och hennes kvartett (Anna Lund på trummor, Naoko Sakata på piano och Donovan von Martens på bas) så var det till exempel en ynnest att få lyssna till en av våra bästa saxofonister, Lisen Rylander, i en låt uppbyggd runt hennes spel, så intensivt och så begåvat.

Efter BBB äntrade Fire! Orchestra scenen. Där uppenbarade sig 20 musiker och en domptör, nämligen bandets ledarfigur Mats Gustavsson. En fjärdedel av musikerna var kvinnor och framför sångmikrofonen gav Mariam Wallentin anrättningen både värme och utlevelse.

Fire! har genom åren uppträtt i olika konstellationer och format. Men det finns alltid en röd tråd där det bombastiska samsas med mera stilla partier och ibland märks faktiskt släktskapen med bluesen.

Musikerna framträder ganska ofta som friformare, men jag börjar bli alltmer trött på att genrebestämma musik eftersom alltfler musiker uttrycker sig i så många olika former.

Framträdandena i Vitabergsparken var mera smakprov på vad svensk jazz i dag kan bjuda än fullödiga konserter, men som sådana gav kvällarna en bra bild av svensk jazz i dag. Om det nu är adekvat att prata om jazz som ett samlande begrepp för något som för var dag blir allt spretigare.

På buss 414 med Nacka Forum

23 Maj

Ackompanjerad av Nacka Forums trummis, Kresten Osgood, på piano, berättar Jonas Kullhammar om hur bandets turnébuss blivit stående med trasig växellåda, därav den lite sena konsertstarten på Fasching denna torsdagkväll.

En berättelse med många poänger, men frågan är om man tror på den.

Å ena sidan kanske gruppens instrumentarsenal kräver en buss för att ta sig mellan spelplatserna, å andra sidan: hur många platser finns det för ett ”svårt” jazzband att spela på?

Jonas Kullhammar är dessutom en lustigkurre och hans mellansnack är väldigt roande.

”Det är en kompensation för att vi spelar så konstig musik”, som han själv förklarar snacket mellan låtarna.

Även trummisen Kresten Osgood är en lustigkurre och kommer med inpass inte bara på trummorna. Han berättar både historier och håller på att slå in tangenterna på pianot med sina armbågar, nästan som på Moderna Muséet på 1960-talet.

När bandet väl spelar så är det en musik som mixtrar med allt; med instrumenten, med tonerna, med takten och rytmiken.

Den söker sig fram, ibland blixtsnabbt, ibland långsamt.

Här finns titlar som ”Buss 414” och ”Buss 444”.

Den förra är det långsamma sättet att ta sig till Jonas Kullhammars hemtrakter i Orminge, den senare är snabbussen.

Buss 414 tar sävligt med sig lyssnarna på en färd där Kullhammar hinner med att frambringa alla sorters ljud – jag får associationer till en radiopjäs där berättelsen illustreras av olika effektljud.

Med detta kan också förstås att Jonas Kullhammar är något av en instrumentfetischist. Två av hans saxofoner, en bautasax och en dubbelsax, måste ha stöd i golvet och utövaren har i stort sett ingen rörelsemån själv på scenen.

För nästan varje ny låt kommer det fram ett nytt instrument och det låter oftast väldigt bra. Men ibland tycker jag nästan att instrumenten tar över musiken. Det är kul med instrument man aldrig har sett eller hört förut, men helheten blir lidande, det blir instrumenten och inte musiken som står i centrum.

Kanske hade det varit bättre om Kullhammar avdramatiserat instrumentfixeringen genom att berätta om sina instrument, när han ändå var i berättartagen.

Det hade kanske gjort att koncentrationen på musiken och musikernas prestationer blivit större. För Nacka Forum är ett ytterst kompetent band med Kresten Osgood på trummor, Johan Berthling på kontrabas, Goran Kajfes, oftast på trumpet, och Jonas Kullhammar på diverse instrument.

Det är en konsert med många bottnar, men oftast håller man sig i Jonas Kullhammars hemtrakter. Men även de andra medlemmarna verkar vara hemma där, hans gästfrihet är stor och han bjuder även publiken att komma och hälsa på.

Och det gör vi så gärna. kanske kan bandet då ta steget fullt ut och bjuda på en performance, en happening i gammal god stil. Ingredienserna för det finns i detta lite utflippade band.