Tag Archives: Gustaf Appelberg

Beckett intar Östgötateatern med svartsyn och hopp

24 Sep

Det är knappast meningen med livet som står överst på dagens agenda. Däremot diskuteras flitigt graden av frihet som ett samhälle ska erbjuda. Till exempel hur mycket staten ska behöva likrikta invånarnas liv för att samhället ska må bra. Och hur fri handeln mellan länder ska vara.

Som en illustration till detta har Östgötateaterns uppsättning av Samuel Becketts ”I väntan på Godot” förskjutit tyngdpunkten i föreställningen från Estragon och Vladimir, de båda luffarna som alltid varit navet kring vilket pjäsen snurrar, till Pozzo och Lucky, slavdrivaren och hans slav som kommer förbi trädet där luffarna väntar på Godot.

Eller så är det jag som upplever William Wahlstedts utspel som Pozzo och Martin Waermes som Lucky så kraftfulla att de överskuggar Pontus Plaenges Estragon och Gustaf Appelbergs Vladimir. Men jag inbillar mig ändå att regissören Pelle Öhlund måste ha gjort något för att jag ska få denna känsla.

Samuel Beckett var noga med hur hans pjäser spelades så några variationer i formen tillåts egentligen inte. Men pjäsen är ändå öppen, fast på ett annat sätt. Det handlar om hur replikerna sägs, hur starkt passagerna betonas.

Egentligen frustar pjäsen av svartsyn, men samtidigt lever ett hopp, ett hopp i form av Godot, ett hopp öppet för tolkningar.

Av luffarna är Estragon den som har svårt att hålla reda på tiden, som har svårt att minnas, som med jämna mellanrum kan tänka sig att sluta vänta och gå därifrån. Men Vladimir håller honom hela tiden tillbaka. Trots alla bakslag kan han inte sluta hoppas att Godot till sist ska dyka upp.

Jag har sett ett antal uppsättningar av denna pjäs genom åren, men jag tror aldrig jag sett en så forcerad och högljudd Estragon. Det gör att vänskapen mellan de två inte känns riktigt nära, inte ens i stunder av samförstånd.

Det verkar som om Estragon i Pontus Plaenges gestaltning, och med regissörens goda minne, tagit till sig Helans (Oliver Hardys) koleriska framtoning. Och att Gustaf Appelbergs Vladimir följdriktigt har drag av Halvan (Stan Laurel) med sitt eftertänksamma sätt.

Men som sagt, för mig framstår Pozzo och Lucky som den här föreställningens huvudpersoner. William Wahlstedts Pozzo tar över scenen så fort han uppenbarar sig dragandes på Martin Waermes Lucky (teaterhistoriens mest ironiska namn) i ett rep runt halsen.

Estragon och Vladimir pratar ofta om att hänga sig men det blir aldrig något reellt med det. Men nu konfronteras de med en verklig situation där en individ är, om inte hängd så i alla fall har ett rep runt halsen. Luffarna vet inte riktigt hur de ska bete sig men något prat om att befria fången är det inte. Snarare får Pozzo dem att ta parti emot den frihetsberövade Lucky.

Och när Pozzo kommer tillbaka i andra akten, och har blivit blind, så håller han fortfarande i ett rep runt Luckys hals. Lucky är så van vid att vara fången, att tankar på att fly ut till friheten inte existerar, trots att han har alla möjligheter. Det har blivit en automatik i fångenskapen. Och det är just dit de totalitära systemen strävar, till självcensur och automatisk anpassning.

Ofta är det av självbevarelsedrift som detta sker. Man får skapa sig mening i den situation man befinner sig i. Som Estragon och Vladimir. De väntade och de väntar fortfarande. Och de kommer att vänta även i framtiden, så tidlöst är, i alla sin enkelhet, detta mästerverk till pjäs.

Annonser