Tag Archives: Hans Backenroth

Lars Gullin i fokus på Solliden

16 Aug

Lars Gullin hade ett eget sätt att hantera barytonsaxofonen. Och ett eget sätt att skriva musik. Ofta var det enkelt urskiljbara melodier, i gränslandet till folkmusiken och även inspirerade av den klassiska musiken som han lyssnade till lika mycket som till sina jazzkolleger.

Hans musik har levt vidare efter hans död 1976 och är fortfarande i högsta grad levande. En av de ensembler som för hans arv vidare är Rilkeensemblen. Den har, under ledning av Gunnar Eriksson, funnits i 38 år. Det är en kör som på repertoaren har ett antal kompositioner av Lars Gullin.

Denna kväll på Skansens sollidenscen framför kören ett antal av dessa tillsammans med husbandet Hans Backenroth, bas, Leo Lindberg, piano och Jocke Ekberg, trummor. För kvällen är bandet förstärkt med två instrumentala solister, musiker som visserligen är födda några år efter Lars Gullin men ändå spelade ihop med honom i olika sammanhang. Det är Jan Allan, trumpet, och Bernt Rosengren, tenorsaxofon.

Kvällen börjar dock med att scenvärden Svante Thuresson framför Warren/Mercers klassiker ”Jeepers Creepers” tillsammans med husbandet. Framförandet lovar gott inför kvällen då både Leo Lindberg och Hans Backenroth verkar vara i form och Thuressons sång omgärdas av fint komp och uttrycksfulla solon.

Därefter intas scenen av Rilkeensemblen. Gunnar Eriksson berättar att han långt tillbaka i tiden haft kontakt med Gullin och att det var med hans goda minne som man textsatt kompositionerna, ofta med texter ur Bibeln, enkannerligen då Höga Visan, vilket Eriksson tycker passar utmärkt till Gullins sätt att skriva musik.

Kompositionerna har då fått andra namn än dem Gullin ursprungligen satte, och blivit väldigt sakrala till sin karaktär. Men musikernas sätt att spela och deras soloinsatser påminner i alla fall om att Gullin faktiskt i första hand var jazzmusiker.

Och det ska sägas att detta forum, med kör och mer arrangerad musik, verkar passa dessa musiker utmärkt. Särskilt lyckade tycker jag att Backenroth och Lindberg är, både som kompmusiker och i deras soloinsatser. Även Jan Allan och Bernt Rosengren tillförde mycket, men annat var inte att vänta.

Men som sagt, det sakrala och unisona tog överhanden och jag tycker att musiken blev lite för opersonlig. Det hade till exempel varit intressant att höra vad Svante Thuresson, som förtjänstfullt trakterade congas under kvällen, hade kunnat göra av åtminstone några av kompositionerna. Jag tror det hade kunnat lyfta konserten.

Svante fick i stället bryta av Gullinkavalkaden och framföra Henderson/Dixons ”Bye Bye Blackbird” på ett medryckande sätt.

Det var en kväll i Gullins anda, men det fattades en del för att jag skulle tycka att man gjorde Gullin helt rättvisa.

Annonser

Ballader och swing med Scott Hamilton

1 Aug

Det var en kväll som växlade mellan swing och ballader. Den amerikanske saxofonisten Scott Hamilton besökte Sollidens scen i måndags och med sig hade han Jan Lundgren, piano, Hans Backenroth, kontrabas, och Kristian Leth, trummor.

63-årige Scott Hamilton är en ganska ofta sedd gäst i Sverige och har skaffat sig koll på den svenska visskatten. Det visar inte minst att han gett ut ett album som innehåller flera svenska ballader, ”Swedish Ballads… & More”. På Sollidenscenen valde han bland annat att spela Olle Adolphsons ”Trubbel” och tog sig även, mera otippat, an Nils Pernes ”Min Soldat”. Han meddelade att den kan han bara spela när han är i Sverige för det är inga andra musiker som känner till melodin.

Hans stora, lite väsande ton fyllde upp Solliden, både i balladerna och ännu mera när det blev mer swingbetonad musik. Men han gav nästan lika mycket utrymme åt sina ”kompmusiker” som åt sig själv och särskilt roligt var det att höra Jan Lundgren swinga loss bakom pianot. Han är i stort sett en lika stor auktoritet på sitt instrument som Hamilton på tenorsaxen. Lundgren är påhittig men håller sig hela tiden på sin egen planhalva, han verkar alltid veta var hans gränser går, var han hör hemma, vilken genre han än befinner sig i. Det är en fröjd att lyssna till honom, så också i detta sammanhang.

Även basisten Hans Backenroth fick stort soloutrymme. Han har en bländande teknik, men jag hittar inte riktigt innehållet i det han spelar. Allt går med en rasande fart och kanske är det det som är problemet, det finns ingen eftertänksamhet i hans spel. Jag saknar luften, andningen, det är svårt att upptäcka något eget.

Backenroth var inte med på albumet med svenska ballader men det var Jan Lundgren och danske trummisen Kristian Leth, som även han fanns med på Soliden. Det var första gången jag hörde honom spela, och han gjorde en habil insats utan att sticka ut, men det är väl heller inte meningen när Scott Hamilton finns på scenen.

Inledde kvällen gjorde Svante Thuresson ackompanjerad av trion. Och han avslutade också kvällen, nu tillsammans med trion och Scott Hamilton. Det är roligt att höra att 81-årige Thuressons röst fortfarande håller så bra, och att han vågar ta ut svängarna. Svante Hip Man är still going strong.

Och så är timmen oåterkalleligen slut. Inget extranummer. Trots att publiken ville och Scott Hamilton säkert också var sugen. Men det är som vanligt dessa måndagar. Solrosor till alla medverkande prick klockan åtta, det har ledningen bestämt.

Ibland är det befogat att sluta, men denna kväll hade jag gärna hört mer.

Trevlig timme med Sinne Eeg och Peter Asplund

27 Jul

Jazz på Skansen på måndagskvällarna. Det är trevliga föreställningar, så även denna måndag. Men riktigt spännande har dessa kvällar svårt att bli.

Denna måndag gästades Svante Thuresson och husbandet (Leo Lindberg, piano, Hans Backenroth, kontrabas och Jocke Ekberg, trummor) av Peter Asplund och Sinne Eeg. Båda är fullärda, Asplund på trumpeten och Eeg med rösten som uttrycksmedel.

Sinne Eeg var jag mest nyfiken på, jag hade bara hört henne på cd tidigare. Och var det någon gång under kvällen som luften runt Solidenscenen vibrerade var det när hon sjöng. Hennes röst, som hon kontrollerar till fullo, har inte bara jazz i sig utan där skymtar också ibland fram något mer, något utöver det vanliga jazzidiomet. Men denna kväll blev det bara tre låtar ensam med husbandet och det är för lite för att till fullo visa upp vilka kvaliteter hon besitter. Men jag blev nyfiken på vad hon kan göra i ett annat, lite längre sammanhang.

Hon sjöng också några låtar tillsammans med Svante och Peter. Dessa båda gjorde också en Mel Tormé-låt tillsammans, Asplund sjunger ju också och jag tycker att han lät bättre än när jag lyssnade till honom i vintras. Till den självklara sångarstatus som Svante och Sinne har, har han dock inte nått än.

Däremot har Peter Asplund utvecklat en i det närmaste fulländad ton i trumpeten. Det kan vara förödande vackert, utan skråmor, utan repor. Min musik är dock mera repig och jag tror Asplund även har det i sig, men sammanhanget kanske inte inbjöd till några större utsvävningar.

Leo Lindberg är en gudabenådad pianist i den lekfulla Hallberg-traditionen. Jag väntar på att han ska skapa något eget, men under tiden duger hans nuvarande hantverk gott.

Backenroth kan numera nämnas på samma dag som Niels Henning Örsted Pedersen när det gäller teknisk briljans och Jocke Ekbergs trumspel kan ingen klaga på. Så trion som kompar ger en bra grund för gästerna att spela ut. Men att ge sin själ i detta lite mer lekfulla sammanhang är kanske att begära för mycket, särskilt en sådan här kväll när man från scenen försöker tillrättalägga musiken så den ska passa alla. Och det gör den nog till den grad att spänningen aldrig riktigt infinner sig. Till detta bidrar också att det hela tiden är ordning och reda på låtarna, det är den amerikanska sångboken som gäller och det är tema-solo(n)-tema i stort sett hela tiden.

Men som sagt, det blev en trevlig kväll i den nedgående solens sken och det var väl det som var meningen.

Fasching hyllade Bernt Rosengren

15 Dec

You´ve changed.

När Bernt Rosengren presenterade den kompositionen från scenen på Fasching denna söndagskväll i december mumlade han att den väl handlade om kärlek. Som de flesta andra låtar.

Och det är också kärlek det handlar om för denne nestor bland svenska jazzmusiker, kärlek till musiken. Det är den som håller honom så levande som musiker trots att kroppen inte alltid hänger med längre.

Och denna kärlek märks så tydligt i hans saxofonspel.

Tonen är i stort sett densamma som på hans debutskiva under eget namn, ”Stockholm Dues”, den är lika kraftfull, bara det att han inte spelar lika många toner längre. Det handlar mer om att varje ton som spelas ska fyllas med betydelse.

I den sista intervjun jag såg med en annan av våra stora idéburna kulturarbetare, Hasse Alfredsson, konstaterade han att han inte fick några idéer längre. Bernt Rosengren har kvar sin idérikedom, det är därför han fortsätter att spela, i dagarna 80 år gammal.

You´ve changed.

Låten fanns med även på albumet ”Stockholm Dues” från 1965. Och det finns många likheter mellan då och nu, bebopen lever fortfarande i Rosengrens musik.

Men det innebär inte att det inte funnits förändringar i hans musikliv. Efter debutskivan kom Don Cherry in i hans liv och Bernt Rosengrens musik kom att bli mer avantgardistisk, en friare musik, som också manifesteras på skivorna under andra hälften av 1960-talet och under 1970-talet.

På ett album som spelades in på Fasching 1975 tar låten ”Out to Lunch” en hel LP-sida i anspråk och spiller dessutom över på baksidan med den lite bråkigare och munhuggande musik som bandet då stod för. Både där och på albumet ”Fly me to the Sun” har bandet ett friare anslag utan att vandra in på frijazzens domäner.

Vid denna tid spelade Rosengren också i, och inspirerades av, gruppen ”Sevda”, som exekverade jazz inspirerad av turkisk folkmusik och designad av trummisen Okay Temiz och trumpetaren Maffy Falay.

Den musik som Rosengren då spelade, till exempel i albumet ”Notes from Underground” från 1973, känns väldigt modern, mycket mer besläktad med den musik som spelas av vårt yngre jazzgarde i dag än musiken Bernt Rosengrens kvartett spelade på Fasching. Dåtidens Rosengren-alster bär faktiskt till stora delar på släktskap med Goran Kajfes och Jonas Kullhammars musik.

Det fanns kritiker som vid denna tid, förutom att de hörde ett tenorsaxspel i världsklass också benämnde Bernt Rosengren som världens ledande jazzflöjtist. Tyvärr hörs han allt mera sällan spela på detta instrument.

Efter det sena 60-talet och 70-talets utflykter återgick han mer till bebop-stuket, bland annat tillsammans med Doug Raney och Horace Parlan på skivan ”Surprise Party” från 1983. 1992 spelade Rosengren in albumet ”The Hug” i samma anda, delvis med sina spelkompisar från förr, och sedan har han, i de mindre formaten, blivit denna form trogen.

You´ve changed.

Låten sjöngs på debut-LP:n av Nannie Porres, och hon tillhörde Rosengrens närmaste spelkamrater under många år. Samarbetet med henne, pianisten Claes-Göran Fagerstedt och basisten Torbjörn Hultcrantz startade redan i slutet av 1950-talet i Jazz Club 57. Senare anslöt tenorsaxofonisten Tommy Koverhult, trumpetaren Lalle Svensson och trummisen Leif Wennerström till gänget och de kom att spela ihop i många år framöver.

När den konstellationen av olika anledningar upplöstes spelade Rosengren i olika konstellationer fram tills dagens Bernt Rosengren Quartet bildades, vilken nu till och från spelat ihop i 15 år.

Och det är dessa, förstärkta med danska altsaxofonisten Christina von Bülow, som vi hör på Fasching denna kväll.

Det svängde gott om von Bülows saxspel, Stefan Gustafson bakom tangenterna hade en bra kväll då idéerna rann till i en strid ström, Hans Backenroth på kontrabas är en virtuos på sitt instrument och Bengt Stark bakom trummorna gjorde skäl för namnet med kraftfullt spel och bra driv. Sammantaget fyra skickliga musiker, trevliga att lyssna till, men själv saknar jag djupet i spelet, det som gör ett bestående intryck. Kanske behövs lite mer egensinne.

Men så fanns Bernt Rosengren. Med samma kraftfulla ton som för 60 år sedan. Med all samlad erfarenhet att mätta tonerna med.

Det gick inte att ta miste på vem som var huvudpersonen denna kväll på Fasching. Som avslutades med att publiken sjöng ”Happy Birthday to You” och Bernt Rosengren tackade på sitt lite tillbakadragna sätt. Ingenting verkar märkvärdigt i hans värld, men det är nog bara han själv som tycker.

Lyckad andra halvlek av Lindquist/Lindberg/Backenroth

28 Dec

Vad Klas Lindquist, Leo Lindberg och Hans Backenroth sa till varandra i paus vet jag inte, men det blev i alla fall ett annat ljud i skällan i andra halvlek, när trion spelade på Plugged Records i Gamla Stan.

Särskilt var det Lindquist på sopran- och altsax som drog ut på och band ihop tonerna på ett annat sätt än i den första avdelningen, som gick mera på slentrian.

Nu blev det en njutbar andra avdelning, också med mer distinkt spel från Leo Lindberg på piano och Hans Backenroth på kontrabas.

Vi fick oss en svängig eftermiddag till livs med avbrott för en och annan ballad. Vi fick också en försmak av julafton då trion exekverade ledmotivet till ”Sven-Bertil Jonssons julafton”, skrivet av Gunnar Svensson och i filmen framfört med samma instrumentala sättning som på Plugged Records.

Första avdelningen vittnade om att det traditionella sättet att spela jazz med tema-solon-tema kan bli lite tråkigt i längden om inte musikerna är inspirerade. Nu bytte man soloordning mellan aktörerna, men det är inte ordningen som betyder mest utan inspirationen. Men den kom ju i andra avdelningen så man gick därifrån med en god känsla som nu ska vara över hela julen, eftersom det var sista konserten på Plugged Records före helgerna.