Tag Archives: Hans Hulbaekmo

Formen binder Atomic

29 Apr

Det ser ut som om ett hungrigt djur har tagit en tugga av Hans Hulbaekmos cymbal. Men det kan lika gärna vara trummisen själv. Så vild är han bakom trummorna.

Men det finns grader i vildheten. Där finns den utlevande, där Hulbaekmo använder all kraft, men det finns också den återhållna vildheten där uttrycket är detsamma men anslaget är mildare.

På Fasching denna kväll framstår han mer och mer som Norges motsvarighet till Jon Fält, dock lite yvigare. Hulbaekmo tuggar oftare på sina trumpinnar.

 

Atomic spelar 2000-talets dixieland, ofta spelar alla samtidigt, det är bara det att alla kan vara rytminstrument och alla kan spela i förgrunden.

Ibland kan det låta som om musiken är improviserad, ja, till och med friform, men alla sneglingar i notbladen tyder på motsatsen.

 

Musiken är i grunden skriven av blåsaren Fredrik Ljungkvist och pianisten Håvard Wiik, men stundtals ser den ut att övergå i kollektiv improvisation.

Blåsarna är svenskar, den nyss nämnde Ljungkvist på tenorsax och klarinett och Magnus Broo på trumpet. De kan blåsa i stämmor, de kan stå och käbbla med varandra eller någon kan spela solo med inpass från den andre. Ljungkvists idéer sinar aldrig, Broo kan ibland glida i de högre regionerna när idéerna tryter.

Pianisten Håvard Wiik är den lugnaste i församlingen. När han inte spelar sitter han med händerna i knät och ett outgrundligt ansiktsuttryck, mera lik en kyrkoorganist än en medlem i ett stormande jazzband. Fredrik Ljungkvist söker då och då hans blick för att få bekräftelse, och lyckas till slut få ett litet leende till svar. Jag får en känsla av att Wiik har mer att ge men att han, ironiskt nog, binds upp av sina egna kompositioner. Men han får tillräckligt mycket spelrum för att man ska förstå att han behärskar sitt instrument till fullo, vilket också gäller för basisten Ingebrigt Håker Flaten. Han måste vara en av jazzvärldens bästa på sitt instrument, trots att han inte är dansk. Enda gången när ett instrument får dominera totalt är när denne världsbasist spelar solo, vilket händer två gånger under kvällen. Det är också enda gångerna som publiken (alltför fåtalig) applåderar under låtarna.

Själv tycker jag ibland att det är en fördel att slippa bebopupplägget där temat inleder och avslutar och däremellan varje instrument spelar solo. Tvångsapplådering efter varje solo är inget att sträva efter, särskilt om man inte tycker att solisten når över slentriannivån.

 

När jag går hem ifrån konserten funderar jag, och det kan låta konstigt, men musiken känns nästan alltför bunden, trots att den minst av allt är melodiös och inte heller noterad in i minsta detalj. Det är något med strukturen som hämmar.

Det borde finnas förutsättningar att inför publik släppa loss mer än på ett album, lämna formen. Kruxet verkar vara att det är denna form som är Atomic.

Annonser