Tag Archives: Henrik Ibsen

Tragiska män i Vildanden på Dramaten

20 Maj

Det är en annorlunda ”Vildanden” som bjuds på Dramatens lilla scen. Det är regissören Anna Petterssons vildand. Det är lika mycket Anna Petterssons som Henrik Ibsens lilla samhälle som visas fram för oss i publiken.

Anna Pettersson tar Ibsens pjäs som utgångspunkt, men förstärker de tendenser i sitt samhälle som hon vill visa fram. Och hon förstärker genom att reducera. Så på scenen är birollerna/männen runt Hjalmar (Per Svensson), Gina (Thèrése Brunnander) och deras barn Hedvig (Lina Leandersson) reducerade till tre. Det är bara det att varje man är tre män, på varje mans axlar hänger två andra, visserligen lealösa skyltdockor, men ändå. Det är ett manssamhälle som framträder och det är männen som skvallrar, männen som dömer, männen som pratar om, inte till. Männen är opportunister, de tar över knivarna och sticker längre in i såren.

De poängterar att de skulle kunna utföra sysslor som kvinnorna sliter med, men eftersom det inte står i manus känner de sig förhindrade att göra det.

Och det är just detta som händer än i dag, för männen är manus skrivet en gång för alla. Det finns inget männen kan göra åt patriarkatet eftersom det står inskrivet i manus. När Hjalmar, i bisatser, konstaterar att han säkert skulle kunna duka eller diska eller laga mat men att det inte står i manus, skrattar publiken.

Men det manliga beteendet är i denna uppsättning det mest tragiska i pjäsen, tragiken runt Hedvig kommer i skymundan.

Första akten i Anna Petterssons uppsättning av Vildanden känns väldigt fräsch, väldigt maffig. Hon använder sig av teaterns alla effekter med rörliga bilder projicerade i fonden, med musik, med en loopmaskin som kan återupprepa ljuden i all oändlighet, precis som könsmönstren upprepas sekel efter sekel. Men här används effekterna till att bli en perfekt avvägd multimedial framställning.

I andra akten börjar föreställningen halta, den har svårt att välja ben mellan Gertruds tragiska öde och den könsmaktsordning som Anna Pettersson vill visa fram. Slutet blir väldigt komplicerat när hela arsenalen av uttrycksmedel ska användas.

För mig är det herrar Magnus Ehrner, Pontus Gustafsson och Pierre Wilkners uppvisning i manligt beteende som hänger kvar i minnet. Hedvigs tekniska fingerfärdighet, hennes dubbelroll att både stå för musik, andra ljud och sköta loopmaskinen tar bort en del av tragiken i hennes öde (det som jag fortfarande bär med mig från Thommy Berggrens uppsättning på Stadsteatern för ett antal år sedan). Hennes dubbelroll gör att publiken inte riktigt kan uppleva henne som någon det är riktigt synd om. Hennes självmord blir nästan som en parentes i pjäsen, som om Anna Pettersson vill att hon ska leva vidare och göra uppror mot manssamhället, hon har ju förutsättningarna då hon står för det tekniska kunnandet i pjäsen.

Även Gina får göra ett klädbyte till en uppseendeväckande röd dress och slå sig lös från bojorna i en dans där hon ger igen på herrarna som omger henne, utan att låta sig fångas av deras intresse.

Det här att personerna i pjäsen på olika sätt och vid olika tillfällen distanserar sig från sina roller gör att dramat känns mer generellt än individuellt. Men Anna Pettersson visar i alla fall med sin uppsättning att det faktiskt går att ändra i manus och att mycket gott kan komma ut av det.

Annonser