Tag Archives: Hörsalen

Samspelet lyfter Shai Maestro Trio

15 Okt

Där sitter vi och nynnar och hummar med i melodin, hela publiken i den fullsatta hörsalen i Kulturhuset.

Trycket från trion på scenen stegras och Shai Maestro bakom pianot börjar göra utflykter med den hummande publiken i bakgrunden.

Det var hit vi kom i slutet av Shai Maestro Trios konsert. Och det var bara följdriktigt att alla till sist nynnade. För trots att det är en instrumentalgrupp så hade hela konserten varit ett enda långt sjungande, från Shai Maestros piano, från Barak Moris kontrabas och från Ofri Nehemyas trummor. Jag kan inte komma på någon bättre beteckning på gruppens musik. Och det finns ett samförstånd i bandet, ett intimt samarbete som gör deras framförande ännu mer njutbart för publiken.

Shai Maestro startar konserten med att tala om för publiken att han inte kan presentera låtarna de ska spela, då han inte vet var musiken kommer att hamna. Så börjar han spela på pianot, lite sökande, innan han kommer in på ett spår och de övriga två stämmer in.

Och jag blir väldigt glad över att han inte använder sin fantastiska teknik till att visa upp sig. Och att han inbegriper medmusikanterna i framförandet. Särskilt samspelet med basisten Barak Mori är en ljudande pärla.

Alla i gruppen har hela tiden ett varsamt anslag, ja, de visar kärlek till sina instrument, fortfarande efter så oändligt många timmar tillsammans. De visar att de älskar musiken, älskar att spela för oss.

De utstrålar känsla som de parar med sin skicklighet, men utan att överarbeta. Och det varsamma anslaget kan skönjas även när musiken växer mot crescendo.

Jag hade inför konserten lovat mig själv att låta bli att jämföra Maestro med Keith Jarrett, som han ju liknats vid, men jag blev genast påmind då de har en viss likhet i själva apparitionen vid pianot, sittställningen, den direkta approachen, engagemanget. Men Maestro har ett eget sätt att närma sig musiken så jag glömmer rätt snart Jarrett.

Det blev stående ovationer och extranummer. När publiken krävde ytterligare ett kom Shai in ensam och spelade en känslosam ”Moon River”. Och jag nynnar melodin inom mig när jag går därifrån, jag har tagit vid där de sjungande instrumenten slutade för kvällen.

Annonser

Nisse Landgrens hörna befruktad av Ale Möller

20 Mar

Folkmusik? Världsmusik? Jazz? Visor? Skit samma, det räcker med att säga Musik, i alla fall när det gäller Ale Möller.

Vi som satt i Kulturhusets hörsal i onsdags kväll kastades mellan genrerna, ibland på ett halsbrytande sätt, men alltid med kontrollen i behåll.

Olikheterna befruktar varandra, säger Ale Möller när en spelmansslinga från Dalarna övergår i en Beatleslåt. Eller när indisk funk (Nisse Landgrens karaktäristik) med spräck övergår i en Taube-vals.

Olikheter befruktar varandra, säger han igen och får frasen att inte bara gälla musik. Han drar tesen ända in i företagens styrelserum. Likheterna blir bara mer och mer lika. Till sist har alla gubbarna i styrelserummet likadana kostymer, likadana frisyrer, och tänker likadant. Och då återstår bara för företaget att stagnera.

Han berättar om att han hela tiden söker upp musiker från andra kulturer, som tänker musik helt annorlunda. Det berikar hans eget spel och hans redan digra instrumentsamling, som han behärskar på ett både skickligt och rörande sätt.

Själv älskar jag när han spelar trumpet. Han kan mäta sig med de främsta när det gäller skicklighet, men framför allt är det känslan. När han i början av ”konserten” spelar en Dollar Brand-komposition på trumpeten så skälver mitt inre.

Men han tar inte ensam fram denna musik, även om han nog skulle klara det också. Det visar han mot slutet när han solo spelar en slinga från Dalarna på tre munspel, som han växelvis för till sina läppar.

Men i övriga låtar har han med sig Mats Öberg på keyboard, Olle Linder på trummor och stränginstrument, Jonas Knutsson på diverse saxar och värden för föreställningen, Nisse Landgren, på trombon och sång.

Bättre kunde man inte önska sig.

Mats Öberg är ett musikaliskt geni. Alla ljud som man hör, men inte fattar vad de kommer ifrån, kommer från hans keyboard. Han är basen när musiken gungar tungt, han lägger golvet lika väl som han balanserar på nocken och han härmar svagt när Ale Möller vill ha ett eko på sina flöjttoner. Denna kväll brast han även ut i en överraskande grov, mångspråkig sång som blev en diametral kontrast till Nisse Landgrens silkeslena ballad. Se där, olikheterna igen.

Olle Linder kör en kombo, han sitter på trumman han spelar på. Och han vispar till en brygd som hela orkestern blir hög av. När han inte sitter stilla och spelar gitarr. Eller sjunger en vild tango.

Jonas Knutsson står in efter ett tag. Det verkar vara återseendets stora glädje, Ale och han har inte spelat ihop på länge, och det märks en klar abstinens, de är ivriga att börja samarbeta igen, att dricka varandras toner.

Och till sist, värden själv, som genom hela konserten ställer sig lite grann i skymundan, men som sjunger en ballad med sin ljusa stämma och hjälper övriga att spräcka en Ravi Shankar-låt med sin gläfsande röda trombon.

Programpunkten heter ju Nisse Landgrens hörna, men som den värmlänning han är förhäver han sig inte.

Konserten avslutas med en duell mellan Ale Möller och Nisse Landgren – på näverlur. Vi fjällkor som sitter i publiken lystrar leende och vankar sedan hemåt i kvällen, saligt medvetna om att Ale Möller och hans medmusikanter befruktat oss med sin musik.