Lalle Svenssons trumpetspel – en kärlekshistoria

Jag tror inte att han kände sig särskilt trygg. Snarare kanske det var en besvärjelse, det här att han tog upp den gamla psalmen ”Tryggare kan ingen vara”. Han sjunger den med samma egenartade känsla som när han spelar trumpet. Den sträva sökande tonen som gick rakt in i mig.

Jag lyssnade till Lalle Svensson och jag fångades, men jag kunde för mitt liv inte begripa hur han gjorde. Att nå så långt in i mig utan att tonerna alltid satt som jag var van. Det var någonting med hur han använde utandningsluften, han spelade som om han varje gång han tog ton blåste ut en del av sin själ över lyssnarna. Han spelade på ett sätt som ingen annan gjorde. Han liksom gled in bland tonerna men klarade sig ändå utan att halka av banan. Och han kunde spela vidare, inte med en klar och redig ton utan ofta nästan lite snubblande, men utan att falla, åtminstone inte musikaliskt.

Jag kunde inte begripa vad som gjorde honom så unik bland trumpetarna, inte förrän jag läste Keith Knox baksidestext på ett av Lalles album. Knox förklarar att Lalle tog med sig trombontekniken över till trumpeten. Knox menar att det egentligen ger oövervinnliga svårigheter men också ett unikt trumpetsound. Tonerna kommer inte alltid ut ”rätt”, men ärligheten finns alltid där och man blir rörd, han rör vid ens inre.

Lalle Svensson började sin musikerbana som pianist, men sen var trombonen (inklusive ventilbasun och valve-trombon) hans instrument fram till 1959 då han började spela trumpet i basisten Kurt Lindgrens band.

Sedan flyttade han till Paris och lyckades få jobb med bland annat Chet Baker, till en början som pianist, men sen innehöll bandet två trumpeter.

Han blev också den första svenska musiker som spelade på jazzfestivalen i Antibes, i den belgiske saxofonisten Jacques Pelzers grupp. Året var 1960 och ett smakprov från konserten finns på en samlings-cd som kom ut 1999. Naturligtvis spelar Lalle ”I should care”, en komposition som han ofta återkom till under sitt musikerliv.

Lalle stannade i Paris i fyra år och jag var själv där på en kortare resa men lyckades inte pricka in något av Lalles framträdanden. Jag hängde på jazzklubben ”Le Cameleont” på Rue Saint André des Artes. Och vad jag har förstått spelade Lalle också där, men bara vid ett tillfälle.

1964 återvände Lalle Svensson till Sverige och började spela med Bernt Rosengrens band, vilket han gjorde till 1967. Trots kontrasterna i spelsätt såg han upp till Bernt och på cd:n från 1999, som innehåller ett antal inspelningar från tiden med denna grupp, finns ett talande foto där Lalle bokstavligen tar rygg på Bernt. Trots att de gick skilda vägar efter tre år fanns Bernt alltid i Lalles vänkrets och han är senare med och spelar på två av de tre album under eget namn som Lalle gav ut. Båda herrarna hade också lika svårt att prata inför publik, men de kunde i stället förenas i musiken.

Däremot var Lalle väldigt frågande inför det svenska jazzetablissemanget, ”Nalengänget”, musikerna kring Arne Domnérus. Hårdraget kan man säga att på den tiden var jazzmusikerna uppdelade, både åldersmässigt och i inställningen till musik. Trots inbjudningar att jamma med Lalle och kretsen kring honom så ställde ”Nalengänget” aldrig upp, det kom inte ens något svar på inbjudan. Runt Lalle fanns vid denna tid bland annat saxofonisten Bosse Wärmell, pianisterna Claes-Göran Fagerstedt och Lars Sjösten, trummisen Bosse Skoglund, basisterna Torbjörn Hultcrantz och Björn Alke och sångerskan Nannie Porres. Dessa var i allmänhet lite friare i sin inställning till jazzen än Dompans gäng. Men ändå, Lalle förstod aldrig varför de inte ville jamma, en musikform som låg Lalle varmt om hjärtat och som många berömda amerikanske sverigegäster tidigare tackat ja till. Ibland måste man ju spela bara för att det är roligt, tyckte han och undrade om ”Nalengänget” någon gång hade kul.

Lalle var en nyfiken man som ville prova på allt, inte bara musikaliskt. Och det hade sitt pris. Han berättar själv att han till sist insåg att priset var för högt och att han därför var tvungen att disciplinera sig.

Det tog honom 18 månader att ladda om, att få till nya rutiner och en förbättrad tandstatus, inte minst viktigt för en som spelar trumpet.

Och så 1974 gjorde han en omstart. Med ett första album i eget namn, ”Cockroach Road”. Här spelar han tillsammans med de gamla vännerna, Bernt Rosengren, pianisterna Claes Göran Fagerstedt och Lars Sjösten, basisterna Torbjörn Hultcrantz och Björn Alke och trummisen Bosse Skoglund.

Återigen slås jag av kontrasterna mellan Bernt Rosengrens kraftfulla, lättflytande spel och Lalle Svenssons lite spröda och sökande spel. Ibland vet jag inte om Lalle ska klara sig igenom vissa passager, men naturligtvis gör han det till sist. Han har själv sagt om sitt spel att han ibland lägger in väldigt svåra saker, och ibland spelar han väldigt vågat, ”som om jag skulle kunna ramla och bryta nacken”.

Men även om de är så olika i spelsättet så förenas Rosengren och Svensson alltid i kärleken till och känslan för musiken, det är allvar, det är ett sätt att leva. Även om Lalle ibland balanserar på kanten av ravinen, men det är så han lever och spelar som mest och bäst.

Denna LP är mer än bara en musikalisk upplevelse, det är Lalles liv i koncentrat. Texten på konvolutet är verkligen spännande läsning, avslöjande, inträngande, meningsfull. Det är ingen sån där hyllningstext som man kan läsa på många albumkonvolut och som man måste förhålla sig skeptisk till, utan ett naket dokument.

Och snacka om att det svänger om avslutningsnumret, Lalles egen låt ”Cockroach Road”. Och det var också något Lalle var noga med, att det ska svänga.

Fyra år senare, 1978, spelades LP:n ”The Unique Lalle Svensson” in. Det är en blandning av blues, ballader och standards och där Lalle i två nummer ”Tryggare kan ingen vara” och hans egen ”Hummin´ the Blues” spelar piano och sjunger. Han visar att bluesen betyder mycket för honom och man hör ekon från jazzens barndom både i pianospelet och sången. Han fortsätter att mejsla på sitt sätt att spela trumpet och ibland får jag för mig att han inte ska klara det, att han håller på att sjunka under ytan. Men naturligtvis kan han simma, han har bara ett eget sätt att göra det på. Han spelar ju oftast samma toner som andra, men det låter inte likadant. Det är det som gör hans musik så spännande.

I balladen ”This is no laughing matter” verkar varje ton han frambringar vara en ansträngning, därför får han också lägga hela sin själ i tonerna, det är mer naket än någonsin.

Därefter tog det åtta år, så kom ”Cockroach Moods”. Naturligtvis finns ”I should care” med, naknare än någonsin.

Jag har aldrig hört honom så kvidande, så längtande som på detta album. Han glider mer mellan tonerna än tidigare och det är flera gånger han bara lämnar antydningar kvar för lyssnaren att tolka.

Det låter ofta som om han bara mumlar, men lägger man örat till högtalaren så hör man att det väsentligaste alltid finns med.

Denna musik påminner mig om omslagsbilden på samlings-cd:n från 1999. Där tittar en lite suddig, diffus Lalle Svensson lyssnaren i ögonen och ser ut att säga: ”lyssna nu ordentligt till varje ton, varje nyans, ty musik är mitt liv”.

Och det stämmer nog på Lalle Svensson. Han valde musiken tidigt. ”Jag visste att jag var en talangfull musiker men jag hade inga bevis för att jag hade talang för något annat”, som han uttryckte saken. Och denna talang höll honom levande tills det inte höll längre.

Tre år efter ”Cockroach Moods” lämnade Lalle Svensson musiker- och jordelivet. Han sa när han startade om sitt liv 1974 att han tänkte sig att leva ett långt liv, ”tills jag är 50 eller mer”. Han tog sig knappt över gränsen han satt upp. Han dog 1990, 52 år gammal, den unike musikern Lalle Svensson.