Tag Archives: Isabella Lundgren

Smakprov på svensk jazz när Fasching fyllde 40

25 Aug

Världsmusik à la Kajfes. Det var bland annat vad som bjöds i Vitabergsparken i söndags när Goran Kajfes Subtropic Arkestra kastade loss. Det är mycket muskler med fyra starka blåsare (Kajfes, Jonas Kullhammar och Per Johansson, både Texas och Ruskträsk), med Johan Berthling på mullrande bas, Robert Östlund på viril gitarr och Lars Skoglund bakom trummorna. Dessutom Jesper Nordenström vid en bråkig klaviatur. Det låter mycket om bandet, men ibland är det faktiskt upprepningen och det stilla flytet som tar överhanden.

Goran Kajfes introducerade det nyutkomna albumet ”The Reason Why 3” och han omtalade att det blir det sista i raden. Och kanske är det nu, efter tre album och otaliga spelningar, dags att omformulera det tvärsäkra.

Som Isabella Lundgren, som företrädde Goran Kajfes på scenen. Hon gav inga svar men hade hos Bob Dylan hittat de existentiella frågorna, som hon belyste ur olika synvinklar hämtade ur Dylans texter.

Jag hörde Isabella Lundgren sjunga låtar ur the American Songbook för några månader sedan och jag måste säga att hennes, och bandets, engagemang var milsvitt större för Bob Dylan. Hon verkade verkligen mena det hon sjöng och hennes framträdande blev därför en skön stund i Vitabergsparken, dit Fasching förlagt firandet av sitt 40-årsjubileum.

Dagen till ära hade Isabella Lundgren förstärkt sitt kompband, Carl Bagges trio, med violinisten Daniel Migdal. Det var ett lyckokast i en del nummer, men passade sämre i andra. Den andra gästen, Johan Lindström på gitarr och pedal steel, passade däremot för det mesta och hans och Isabella Lundgrens duett i It´s all right ma (I´m only bleeding) var konsertens höjdpunkt.

Pianisten Carl Bagge och basisten Niklas Fernqvist hade arrangerat Bob Dylans musik för jazzframförande och det lät förvånansvärt bra. Där det inte riktigt fungerade fanns alltid Isabella Lundgren och hennes röst som räddande ängel.

Om söndagen följde den traditionella strukturen inom jazzen, männen spelar och kvinnorna, på sin höjd, sjunger, så såg det helt annorlunda ut på lördagen då 40-årsfirandet började.

Kvällen startade med Bohuslän Big Band, ledsagade av Malin Wättrings kvartett, hennes noter och hennes ledarskap. Wättring är en saxofonist som går från klarhet till klarhet och hon hade nu skrivit musik för, tror jag att jag kan säga, ett av världens bästa storband.

Malin Wättrings kompositioner sträcker sig från stillhet till spräck och tillbaka igen. Men var man än befinner sig på skalan så finns det alltid kännemärken att hålla sig till.

Och så var det det där med kvinnorna i jazzen. Förutom Malin Wättring och hennes kvartett (Anna Lund på trummor, Naoko Sakata på piano och Donovan von Martens på bas) så var det till exempel en ynnest att få lyssna till en av våra bästa saxofonister, Lisen Rylander, i en låt uppbyggd runt hennes spel, så intensivt och så begåvat.

Efter BBB äntrade Fire! Orchestra scenen. Där uppenbarade sig 20 musiker och en domptör, nämligen bandets ledarfigur Mats Gustavsson. En fjärdedel av musikerna var kvinnor och framför sångmikrofonen gav Mariam Wallentin anrättningen både värme och utlevelse.

Fire! har genom åren uppträtt i olika konstellationer och format. Men det finns alltid en röd tråd där det bombastiska samsas med mera stilla partier och ibland märks faktiskt släktskapen med bluesen.

Musikerna framträder ganska ofta som friformare, men jag börjar bli alltmer trött på att genrebestämma musik eftersom alltfler musiker uttrycker sig i så många olika former.

Framträdandena i Vitabergsparken var mera smakprov på vad svensk jazz i dag kan bjuda än fullödiga konserter, men som sådana gav kvällarna en bra bild av svensk jazz i dag. Om det nu är adekvat att prata om jazz som ett samlande begrepp för något som för var dag blir allt spretigare.

Annonser

Isabella Lundgren sjöng för japaner

11 Jun

Plugged Records lilla konsertsal var knökfull och Isabella Lundgren berättade för publiken att eftermiddagens releasespelning gällde ett nytt album som bara kommer att ges ut i Japan. Och att albumet består av sånger ur the American Songbook, för det är så japanerna vill ha det. De vill känna igen sångerna de lyssnar på.

Och av bifallet till musikerna på scenen att döma var den lilla salen i källaren i Gamla Stan full av japaner. Även mängden mobilkameror som lyftes mot scenen och filmade och fotade tydde på det. Det var bara utseendet på publiken som talade emot.

Och entusiasmen är förståelig. Isabella Lundgren är en sångerska som inte sätter en ton fel. Det gjorde hon inte heller denna eftermiddag. Allt i hennes sång var noga avvägt. Och trion hon hade med sig, Carl Bagge spelade piano, Niklas Fernqvist kontrabas och Daniel Fredriksson trummor, bidrog till den perfekta framtoningen. Det svängde lagom, arrangemangen var lyssnarvänliga och solona fjäderlätta, särskilt Carl Bagge har ett handlag med tangenterna där själva fingrarna verkar le.

Så varför tände inte jag på alla cylindrar?

Det var spänningen som saknades i musiken. Det är musik att stampa lite lätt i golvet till, att igenkännande le mot bordsgrannen. Men det är inte musik som tar dig under ytan, som når in i din själ.

Men det är nog inte meningen heller. Vi som var på konserten fick lyssna till en imponerande stämma som framförde många fina sånger. Och det räckte väldigt väl för de flesta. Men själv skulle jag gärna velat ha mer av äventyrslystnad i musiken. Men den dyker kanske upp när Isabella Lundgren och trion inte har den japanska marknaden att tänka på.