Tag Archives: Jan Johansson

Georg Riedel – ett måste i svenskt musikliv

15 Jun

”Stubborn”.

Det är namnet på en låt som Georg Riedel skrivit för Ekdahl/Bagge Big Band. Och det är ett ord som kan symbolisera Georg Riedel själv, envist fortsätter denne nestor inom svenskt musikliv att komponera.

Denna onsdagskväll var Fasching så gott som fullsatt och storbandet, med Georg Riedel som dirigent, eller ciceron kanske bättre betecknar hans insats, vällde ut över scenkanten för att få plats.

Det blev en kväll där Georg Riedels luftiga musik fyllde jazzklubben med en stor variation av takter och toner, som alltid när Riedel är i farten. Musiken var nyskriven för Ekdahl/Bagge Big Band och dess eminenta medlemmar.

Har man till exempel Fredrik Lindborg på barytonsax så kan man kalla fram honom till solomikrofonen och bygga en hel låt runt honom, som i tredje satsen av sviten ”Song for Nobody”.

Och har man en trumpetare som Karl Olandersson kan man låta honom ta hand om en tonsättning av Pär Lagerkvists ”Det är vackrast när det skymmer” och den blir behandlad med den känsla som krävs.

Och har man Per ”Ruskträsk” Johansson på altsax så ger ”Fast Music” en helt annan upplevelse än motsvarigheten på matsidan, fast food, som Riedel anger som en inspirationskälla.

Georg Riedel är kompositör av nödvändighet. Han kan inte låta bli notbladen för en enda dag. Han berättade att han skriver allt för hand, att han inte lärt sig använda datorn när han komponerar. Men en dag, kanske, sa han, vilket lovar gott inför 85-åringens framtid.

Riedel är ett unikum i svenskt musikliv som tar intryck från alla möjliga håll. För kvällens verk hade han främst hämtat inspiration från Duke Ellington och Jan Johansson, vars andar svävade över musiken.

Riedel är ingen som gör en smältdegel av alla sina intryck utan mera fångar ett idiom i taget. Och han gör det liksom i flykten, det finns alltid något luftigt i hans kompositioner, luft som ger utrymme för de taktbyten och underströmmar som musiken är full av.

Och Ekdahl/Bagge Big Band hade inga svårigheter att anamma Riedels tonspråk.

Mellan låtarna berättade ciceronen själv om kompositionerna, hur de tillkommit och vad som inspirerat honom.

”Dance music” är till exempel en rolig hågkomst från Riedels tid med Arne Domnérus orkester på Nalen, då man ibland spelade låtar i udda taktarter, som fem fjärdedelar, för att se hur de dansande reagerade.

Jan Johansson hyllades också under kvällen i en text av Cornelis Vreeswijk som Georg Riedel skrivit musik till och som framfördes av Sarah Riedel.

Men om nu Ellington och Johansson varit inspiratörerna så har Riedel ändå alltid ett eget sätt att lyfta musiken som går igen i allt han gör, en musik som andas, som lever, som utforskar.

Att lyssna till hans musik är alltid en glädje. Vilket hördes på publiken denna onsdagskväll på Fasching.

 

(Storbandet bestod för kvällen av Per Ruskträsk Johansson, Johan Christoffersson, Robert Nordmark, Linus Lindblom och Fredrik Lindborg på saxar och träblås, Kristian Persson, Arvid Ingberg, Staffan Findin och Kristoffer Siggstedt på tromboner, Karl Olandersson, Tobias Wiklund, Erik Tengholm och Emil Strandberg på trumpet, Carl Bagge på piano, Martin Sjöstedt på bas och Per Ekdahl på trummor). Sarah Riedel stod för sånginsatserna).

Annonser

Lämningar efter Jan Johansson

10 Dec

I år är det 50 år sedan pianisten Jan Johansson dog i en bilolycka. Mitt i sin gärning. Mitt i sitt kreativa liv.

För är det någon som förtjänar epitetet kreativ så är det Jan Johansson. Eller kanske han själv hade föredragit ett annat ord. Påhittig. Eller lekfull. Man visste aldrig riktigt var man hade honom.

Pratar man med folk som har något slags förhållande till Jan Johansson så har detta ofta uppstått av helt olika anledningar.

”Pippi Långstrump”, säger en del. ”Visa från Utanmyra”, säger andra. Och åter andra pratar om hans ekvilibristiska pianospel. Eller hans betydelse för att förnya jazzen i Sverige.

Och han gjorde verkligen allt detta. Och mer därtill.

Själv gick jag då, för 50 år sedan, till Solna Bibliotek för att lyssna till Jan Johansson.

Sanningen att säga så minns jag i dag inte mycket av konserten, inte ens vilka han spelade ihop med. Att det var Rune Gustafsson på gitarr och Georg Riedel på kontrabas fick jag reda på när jag fick en kopia av en artikel i ”Solna Sundbybergs Tidning” från november 1968. Det som i stället fastnat i minnet är att denna konsert blev hans sista. Några dagar senare var olyckan framme.

Jag har genom åren funderat på hur hans sista konsert på biblioteket lät. Och nu har jag plötsligt fått klart för mig vad jag troligen hörde denna dag i Solna. För jag kom häromdagen över ett album från en konsert i Estland där Jan Johansson spelade tillsammans med samma musiker som uppträdde i biblioteket. Och denna inspelning är, enligt skivkonvolutets text, den enda som gjordes med just denna trio.

Så det var med spänning jag satte mig att lyssna. Och jag blev inte besviken. Faktum är att jag har svårt att förstå att jag inte har några konkreta minnen från konserten. För så medryckande är konsertinspelningen från Tallin.

Trion spelar delvis samma repertoar som på det prisbelönta albumet ”Jazz på svenska”. Men det vore inte Jan Johansson om han inte rörde om lite i grytan. ”Visa från Utanmyra” låter ganska likt den berömda versionen från albumet, men direkt på den spelar trion ”Gånglek från Älvdalen”, vilken blir en virtuos uppvisning av piano och gitarr i samklang, långt från den gängse versionen. Uppvisningar kan vara sterila, men denna är i högsta grad levande.

Georg Riedel finns kvar från skivan ”Jazz på svenska”, som spelades in mellan 1962 och 1964. Konserten i Tallin hölls i juni 1966 och då hade duon som sagt förstärkt med Rune Gustafsson på gitarr. Jag har aldrig, varken förr eller senare, hört Gustafsson spela så bluesrockigt som tillsammans med Jan Johansson. Aldrig har jag hört honom hänga på enskilda toner så länge. Han kliver verkligen ur den städade Domnérus-kostymen och ger sig hän.

Denna trio, som alltså fortfarande spelade tillsammans i november 1968, hade potential att fortsätta utvecklas. Inte minst för att det var ett av Jan Johanssons främsta kännemärken, att han inte lät någonting förbli som det en gång var. Men så blev således inte fallet.

Trots att Jan Johansson var relativt ung när han dog, 37 år, så finns otaliga lämningar från hans musikaliska gärning i det svenska musiklivet, varav alltså en visade mig vad jag troligen hörde i november 1968 på biblioteket i Solna. För helt säker kan man inte vara när det gäller Jan Johansson.

 

Här kommer ett mer poetiskt försök att beskriva honom

 

Han dras

till det vardagliga

 

som nattfjärilen

till ljuset

 

Men väl där

måste han

 

som den ingenjör

han nästan är

 

undersöka lampan

 

skruva isär

och sätta ihop den

 

fast på ett nytt sätt

 

Det borde inte gå

 

men på något sätt

lyser den upp

omgivningen

ändå