Tag Archives: Jan Lundgren

Ballader och swing med Scott Hamilton

1 Aug

Det var en kväll som växlade mellan swing och ballader. Den amerikanske saxofonisten Scott Hamilton besökte Sollidens scen i måndags och med sig hade han Jan Lundgren, piano, Hans Backenroth, kontrabas, och Kristian Leth, trummor.

63-årige Scott Hamilton är en ganska ofta sedd gäst i Sverige och har skaffat sig koll på den svenska visskatten. Det visar inte minst att han gett ut ett album som innehåller flera svenska ballader, ”Swedish Ballads… & More”. På Sollidenscenen valde han bland annat att spela Olle Adolphsons ”Trubbel” och tog sig även, mera otippat, an Nils Pernes ”Min Soldat”. Han meddelade att den kan han bara spela när han är i Sverige för det är inga andra musiker som känner till melodin.

Hans stora, lite väsande ton fyllde upp Solliden, både i balladerna och ännu mera när det blev mer swingbetonad musik. Men han gav nästan lika mycket utrymme åt sina ”kompmusiker” som åt sig själv och särskilt roligt var det att höra Jan Lundgren swinga loss bakom pianot. Han är i stort sett en lika stor auktoritet på sitt instrument som Hamilton på tenorsaxen. Lundgren är påhittig men håller sig hela tiden på sin egen planhalva, han verkar alltid veta var hans gränser går, var han hör hemma, vilken genre han än befinner sig i. Det är en fröjd att lyssna till honom, så också i detta sammanhang.

Även basisten Hans Backenroth fick stort soloutrymme. Han har en bländande teknik, men jag hittar inte riktigt innehållet i det han spelar. Allt går med en rasande fart och kanske är det det som är problemet, det finns ingen eftertänksamhet i hans spel. Jag saknar luften, andningen, det är svårt att upptäcka något eget.

Backenroth var inte med på albumet med svenska ballader men det var Jan Lundgren och danske trummisen Kristian Leth, som även han fanns med på Soliden. Det var första gången jag hörde honom spela, och han gjorde en habil insats utan att sticka ut, men det är väl heller inte meningen när Scott Hamilton finns på scenen.

Inledde kvällen gjorde Svante Thuresson ackompanjerad av trion. Och han avslutade också kvällen, nu tillsammans med trion och Scott Hamilton. Det är roligt att höra att 81-årige Thuressons röst fortfarande håller så bra, och att han vågar ta ut svängarna. Svante Hip Man är still going strong.

Och så är timmen oåterkalleligen slut. Inget extranummer. Trots att publiken ville och Scott Hamilton säkert också var sugen. Men det är som vanligt dessa måndagar. Solrosor till alla medverkande prick klockan åtta, det har ledningen bestämt.

Ibland är det befogat att sluta, men denna kväll hade jag gärna hört mer.

A Great Night in Harlem

20 Mar

Eric Alexander blundar och klättrar skalstegen upp och ner. Han prövar var det är lämpligt att sätta ner foten. De övriga tre i kvartetten sitter och väntar tills Alexander har bestämt sig. Då fyller de i så att den fåtaliga publiken förstår att detta är den sista tonen i låten, ja, i det första setet.
Själv sitter jag och grunnar på i vilket sammanhang jag hört Eric Alexander tidigare, eller i alla fall hans namn. Men jag kan inte komma på det
Vi är ett gäng européer på jazzsafari i Harlem, en expedition in till den amerikanska jazzens hjärta.
Vi hade med stora ögon för första gången besett de skyhöga husen, de oräkneliga butikerna, de oändliga museerna, Ellis Island – miljontals immigranters första kontakt med Amerika. Och nu var det dags för Harlem, den nya jazzens pulsåder.
Vi samlades vid Lincoln Center. Guiden, som skulle leda oss, var där i god tid.
Den första delen av vår resa företogs med metron. Guiden ledde oss ner i underjorden.
”We´ll take the A Train”, förklarade han när vi gick trapporna ner.
Alla européer tänkte samma tanke.
Inkörsporten till Harlem. Och tåget som tog Duke Ellington hem efter konserterna.
Sex stationer. Sen gav guiden tecken och vi lämnade metron. Nu var vi i utkanten av Harlem men expeditionen skulle vidare in mot hjärtat.
Guiden ledde oss till en busshållplats. När vi kommit ombord kunde vi konstatera att vi var de enda vita i bussen.
Efter fem hållplatser gav guiden tecken och vi gick av. Vi gick ett halvt kvarter och klev in på en klubb i hörnet av 118:e gatan och 3:e avenyn. Creole lyste det på skylten. Scenen var riggad mot fönstret ut mot gatan. Vi som kom från Stockholm kände igen oss direkt; Glenn Miller Café, men inte lika trångt.
Bordet närmast scenen var reserverat för européerna. Det vankades cajunmat och vi beställde.
Musikerna släntrade fram till scenen och började diskutera dagens spellista, ja, det vill säga trummisen, den trogne husmusikanten, satt redan på sin pall.
Det var han, Killer Ray Appleton, som hade ansvaret för att samla ihop musiker till klubben. Av presentationen förstod vi att han denna kväll lockat med sig en kompis och så kompisens kompisar. Och till sist så blev de en kvartett som inte hade något annat för sig i kväll.
Vid basen står Phil Pilumbi, bakom pianot sitter David Hazeltine och på tenorsaxofon Eric Alexander, den senare enligt artiklar på internet en ”rising star” på sitt instrument, tydligen utan andra engagemang denna kväll. Jag tycker mig som sagt ha hört namnet tidigare men kan inte komma på i vilket sammanhang.
De börjar spela med européerna och en svart man vid grannbordet som enda egentliga åhörare. I baren, längst ner i lokalen, finns ytterligare gäster, men de för ibland högljudda diskussioner och har inte musiken som högsta prioritet.
Musikerna hittar snabbt in i musiken och Eric Alexander visar vilken auktoritet han är på tenorsaxen. Det är han som tar täten, som inleder och avslutar låtarna.
Det blir ett om inte fantastiskt så dock inspirerat set.
Och som utomstående undrar jag som så ofta vad det är som driver jazzmusiker att gå in i musiken på detta sätt, även en kväll när publiken är fåtalig och en del kanske tjattrar i baren.
Ja, inte är det pengarna.
Publiken kan lyfta musiken till höga höjder. Men det kan också uppstå gudabenådade ögonblick inför en fåtalig publik.
Vad är det då som driver musikerna? Ja, jag kan ju se på gester, blickar och leenden att scenen erbjuder ett möte med likasinnade. Spelet är en diskussion, ett ständigt pågående samtal om musikens gränser där skämt och allvar blandas till en gemensam historia. Ett estradsamtal där man vid gynnsamma tillfällen kommer fram till nya uttryck. Det är genom att spegla sig i andra som man för den egna musiken framåt. Och då spelar det inte någon avgörande roll om publiken är liten eller stor.
Kvällens andra set avslutas med ett långt sökande från Eric Alexanders saxofon. Det sammanfaller med att den siste europén slutat äta och på ett tecken från guiden reser sig européerna och går i den andra pausen. Musikerna drar sig ut i lokalen, tar en öl och diskuterar, denna gång verbalt. Vi samlas på gatan utanför och guiden förklarar att vi nu får dela upp oss i flera taxibilar för att ta oss ännu längre in mot Harlems hjärta. Vi ska till The Shrine, Helgedomen.
Vi ställer oss vid trottoarkanten och viftar med händerna mot den strida strömmen av bilar.
”Keep away from the yellow ones”, förmanar oss guiden.
Hade vi varit I China Town hade det varit en suspekt och svårföljd order. Men när den första förvåningen lagt sig förstår vi att han menar taxibilarna. Det vi ska stoppa är svarta taxibilar i alla bemärkelser, svart lack, svarta chaufförer och svart betalning.
Själv får jag plats i den första bilen som stannar, guiden lutar sig in genom förarfönstret, ger chauffören adressen och gör upp om priset. Sen får jag ett antal dollarsedlar att betala föraren med när vi nått målet.
Väl framme står vi nu, européerna, utanför Black United Fun Plaza, eller the Shrine som det heter i folkmun, i Harlems hjärta och väntar på guiden. Han har, som det anstår en ansvarsfull ledare av expeditionen, tagit den sista taxin. Medan vi står där utanför helgedomen släntrar en svart man fram och tilltalar oss.
Han vill berätta en historia. Den svarta amerikanska historien. Men européerna förstår inte, eller vill inte förstå. Den flyger högt ovanför deras huvuden. Han berättar om språket, som en gång uppfanns i Harlem, pratades i gathörnen, och sen har levt kvar. Dess ursprungliga utövare är döda, men ättlingarna berättar nu för européerna på upptäcktsresa. Men européerna fattar ingenting. Sen begär den tilltufsade mannen till råga på allt betalt när han avslutat historien med en poäng som ingen vill förstå. De vita skakar på huvudet. Som de också gjorde när det nya språket uppfanns. Men de svarta framhärdade, Charlie Parker, Miles Davis, Thelonious Monk, Dizzy Gillespie tog vid där Louis Armstrong och Duke Ellington banat väg. Och de vita fick ge sig. Nu spelar de bop tillsammans på jazzscenerna.
Nu står vi där på trottoaren och skakar på våra huvuden. Återigen. Vi står där framför helgedomen och väntar på guiden. Historieberättaren har förstått att vi inte förstått. Och att vi inte vill betala för historien. Och han släntrar besviken därifrån.
Den svarte sjavige mannen var påverkad av alkohol och inget att bry sig om. Att européerna också druckit alkohol är en helt annan sak.
Vi äntrar The Shrine. Här spelas för kvällen afrikansk musik. Frontman är Cheick Hamala Diabate. Han kommer som så många andra fantastiska musiker från Mali och är mästare på ngoni, ett traditionellt instrument från hemlandet, inte olikt en banjo.
När vi kommer in vibrerar lokalen av afrikanska rytmer och väggarna skiftar hela tiden färg. Framför scenen, på det lilla dansgolvet, rör sig människor, både svarta och vita, till ljudvågorna. De vita rör sig snabbt och effektivt. Men dansens huvudpar, en svart man och kvinna, rör sig långsamt, som sengångare. Musikerna upprepar sina slingor, sina lianer, i vilka dansarna hänger. Vi har ingen brådska, njut medan det pågår, dra ut på utlösningen, ropar dansen ut.
Det är ingen tillfällighet att ett av Cheick Hamala Diabates album heter Ake Doni Doni eller Take It Slow.
Liksom jazzkvartetten så är orkestern blandad vad gäller hudfärg. Basisten, trumpetaren och saxofonisten är vita.
Européerna i expeditionen troppar av och guiden hjälper dem att få tag på taxi till hemresan. Vi lämnar helgedomen sist tillsammans med guiden, som åker samma svarttaxi som oss.
Han gör ett ensamt intryck, men så är det väl med guider. Han vet allt om de svartas stadsdel, men han är inte en av dem. Han vet allt om New Yorks jazzliv, men han är inte en av musikerna. Och han måste fjärma sig från oss, hans gäster, för att vi ska se honom som en auktoritet.
Svarttaxin stannar utanför vårt hotell och guiden fortsätter själv mot sin egen lya någonstans i New York för att sova ut inför en ny guidetur i morgon, denna gång till Ellis Island.
Väl hemkommen sitter jag en dag och lyssnar igenom de cd jag har med Jan Lundgren. Plötsligt förstår jag var jag stött på Eric Alexanders namn tidigare. Han finns med på en cd med Jan Lundgren från Köpenhamn. Det var tolv år sedan den spelades in. Även då presenterades han som en ”rising star”. Han har inte kommit längre.
Det bevisar att jazzhimlen är svår att nå. Kanske är det som för Jehova vittnen, att det bara är ett visst antal som kan komma dit. Och att det nu är fullt. Många tecken tyder på det, att Hawkins, Young, Parker, Monk, Davis och några till ockuperat hela utrymmet.
Men det finns hopp så länge musiken förändras, så länge den utvecklas. Nya uttryck skapar nya himlar att fylla.
Och ej att förglömma, det finns fortfarande plats på jorden, på scener som Creole och the Shrine.