Tag Archives: Jason Rigby

Mark Guiliana tog Fasching med skönhet och storm

7 Nov

Det är inte ofta man kan kalla den form av kvartettjazz som Mark Guiliana representerar för vacker. Men det kunde man faktiskt denna måndagskväll på ett packat Fasching när Guiliana spelade ihop med sin Jazz Quartet.

Det fanns en ton, ett tonfall, som gick genom hela konserten, genom stormande partier och genom lugnare områden, en ton som kändes klar och ren.

Och han som främst såg till att det blev så var gruppens tenorsaxofonist, Jason Rigby. Han hade en förunderlig förmåga att behålla sin lite torra men väldigt uttrycksfulla ton även genom de mest stormiga partierna. Det var som om varje ton betydde något även i dessa partier, där många andra saxofonister bara sprutar kaskader ur instrumentet. Att spräcka musiken låg inte för Jason Rigby.

För att få till denna skönhetsupplevelse hade han hjälp av kontrabasisten Chris Morrisey, vars minimalistiska spel tvingade oss i publiken att lyssna till färgerna i varje ton.

Kvällens huvudperson och bandledare, trumlegenden Mark Guiliana, visade emellanåt sin bländande teknik men han förföll aldrig till överspel, något som i alla fall jag tackar för. Annars skulle det vara lätt för en så uppburen och skicklig trummis att i sitt eget band dominera och visa upp sig, särskilt som man, om man letade runt i publiken på Fasching, kunde upptäcka flera lyssnare hämtade ur Sveriges trumelit. Men icke så. Visserligen gav han järnet i några soloinsatser, men det var ingenting som ens gränsade till överspel. Hans inställning gav också luft över till övriga bandmedlemmar, vilket hela bandet tjänade på.

Pianisten Fabian Almazan, den fjärde medlemmen i gruppen, var den som spelade längst bort från jazzens allfartsvägar. Men hans okonventionella sätt att angripa tangenterna var en fröjd för örat och passade väldigt väl in i gruppen.

Trots att varje instrument hela tiden kunde urskiljas var för sig, kändes det kollektiva resultatet ändå väldigt integrerat.

Musiken böljade, gick i vågor, från väldigt stilla till full storm. Men den var hela tiden ren och klar, vi i publiken kunde höra varje ton.

Till det vackra bidrog också kompositionerna och arrangemangen, oftast skrivna av bandets medlemmar.

På slutet kom dock en oerhört vacker version av David Bowie´s Where are we now och som extranummer väckte man upp en låt av Bob Marley.

Det blev en kväll att minnas, en seger för musiken i allmänhet och Mark Guiliana Jazz Quartet i synnerhet, och det helt utan förbehåll.

Annonser