Tag Archives: Johan Lindström

Isabella Lundgren kramar Bob Dylan för hårt

20 Okt

Kärlek till Bob Dylan och hans sånger är en sak, att översätta dem till ett jazzidiom är en helt annan.

Det finns lyckade exempel. Keith Jarrett använde sig tidigt av låten ”My Back Pages” när han spelade in albumet ”Somewhere Before” med strålande resultat.

Senare har svenske gitarristen Andreas Hourdakis gjort samma låt och många fler på en LP med enbart Dylankompositioner. Och det låter på det hela taget väldigt bra.

På Jarretts och Hourdakis inspelningar är det melodierna som står i centrum, texterna har ingen plats. När sångerskan Isabella Lundgren på onsdagskvällen på Södra Teatern tog sig an Dylans sånger hade hon och bandet också Dylans poesi att förhålla sig till, inte bara melodin.

Södra Teatern var fullsatt och programmet var genomarbetat in i minsta detalj, såväl musiken som mellansnacket. Att Isabella Lundgren har en genuin kärlek till Bob Dylan och hans poesi, det gick inte att ta miste på. Det gör också att hon tar i allt vad hon har för att göra sångerna rättvisa. Hon nästan bokstaverade sig igenom flera av låtarna, så vi inte skulle missa ett enda ord hon sjöng. Och mellan sångerna förklarade hon hur hon tolkade Dylan, vad hon trodde att han menade med orden.

Hon hade ett band bakom sig med idel ypperliga (jazz)musiker. Först och främst en trio bestående av Calle Bagge på piano, Niklas Fernqvist på kontrabas och Daniel Fredriksson på trummor. Dessutom gästade Johan Lindström på pedalsteel och gitarr och Daniel Migdal på fiol. Självklart låter då allt väldigt kompetent.

Men som sagt, jazzsång och solospel är inte det första man kommer att tänka på när det gäller Dylan. Trots det lyckas Isabella Lundgren skapa magi när hon ställdes ensam med Johan Lindströms gitarr i ”It´s All Right Ma (I´m only bleeding)”.

Sången innehåller så många ord att det inte går att bokstavera dem, man måste mera nästan spotta dem ur sig. Det gjorde att Isabella Lundgren fick nyansera sin klara artikulerade sång, vilket jag gillade. Hon hann inte tänka så mycket utan det lät mera naturligt. Och vid sidan och bakom henne rider Lindströms gitarr på ett fantastiskt uttrycksfullt sätt.

Denna tolkning var kongenial. I den omvända kärlekslåten ”It ain´t me babe” fungerar arrangemanget också bra.

Men i övriga sånger, bland annat ”Blowing in the wind”, ”The times they are a-changing”, ”Forever young”, ”Lay down your weary tune”, ”Trouble”, ”You´re gonna make me lonesome when you go” och ”Ring them bells” tycker jag att försöken att dramatisera sångerna gör dem överlastade, det känns inte naturligt.

Här fanns en väldigt bra sångerska och ett lika kompetent band, men för mina öron höll inte den bärande idén när det gäller arrangemangen.

Men han är heller inte lätt att ha att göra med, Bob Dylan och hans sånger. Det var kanske därför vi inte fick höra en enda Dylanlåt när Magnus Carlsson och Moon Ray Quintet spelade i Dansens Hus på måndagskvällen. Här satt jazzarrangemangen av pop- och rocklåtar som en smäck.

Bob Dylan har alltid varit en undflyende musiker och poet. Och han arrangerar ju också om sin egen musik från gång till annan. Så kanske var Isabella Lundgrens och bandets kväll på Södra Teatern i alla fall i hans anda. Men den var i alla fall inte riktigt i min.