Tag Archives: Johan Löfcrantz Ramsay

Svante Thuresson i gott sällskap

15 Mar

Det slår mig när jag under onsdagskvällen ser Svante Thuresson äntra den lilla scenen på Plugged Records i Gamla Stan hur skönt, ja, nästan nödvändigt, det känns att han är tillbaka i jazzen. För det finns en stor brist på svenska manliga jazzsångare i dag.

För mig har Svante Thuresson alltid funnits. Så känns det i alla fall. När jag började intressera mig för svensk jazzmusik var han redan där och året när jag blev myndig blev han medlem i Gals and Pals, en av de grupper vi ungdomar lyssnade till och gillade. Trots att det var en sånggrupp, annars var det instrumentalister som gällde.

Och det var något visst med just Svante Thuresson, något som gjorde att vi tyckte att han stack ut.

Han blev känd för att vara hippare än alla andra. Historien om Hip Man Thuresson startade väl egentligen med the Eurovision Song Contest 1966 när han sjöng Bengt-Arne Wallins (melodi) och Björn Lindroths (text) ”Nygammal Vals” tillsammans med Lil Lindfors. Melodin kom tvåa i finalen och en av textraderna Svante Thuresson sjöng löd: ”Du simma långsamt, var lite hipp…”.

Sedan tog Beppe Wolgers upp tråden när Svante Thuresson 1995 sjöng in en skiva där den amerikanska sångbokens låtar fick svensk text av Beppe. Här återkom ”hip man” och ”cool som en swimmingpool” i texten och albumet döptes till ”Jag är hip, baby”.

Men själv vet jag inte om det var just hip som Svante Thuresson var. För mig handlade det nog mera om hans röst. Den nasala. Och tonläget. Det ovanligt höga.

Det gjorde att hans sång blev helt omisskännlig.

När man går tillbaka och skärskådar Svante Thuressons sångarliv så ser man att han inte gjort så särskilt många renodlade jazzplattor. Men som han själv påpekade under konserten i onsdags så har han gett de flesta låtar han spelat in genom åren, även schlagers, en jazzkänsla i framförandet.

Och för mig är Svante Thuresson främst jazzsångare som med sin sångteknik är unik i Sverige. Han har inte samma tryck i rösten som en del andra sångare, ibland kan rösten till och med upplevas som lite vek, men han har något annat, en närhet till sina texter och till publiken. Han har dessutom en tonträff som få och ett sätt att brodera som inte går till överdrift men som finns där som ett smycke som går utmärkt ihop med hans övriga framtoning.

På konserten, som också är en albumrelease, har han med sig Claes Crona på piano, Hans Andersson på kontrabas och Johan Löfcrantz Ramsay på trummor. Det är ett oerhört stabilt komp.

Claes Cronas pianospel lämpar sig väldigt väl för detta sammanhang. När Svante Thuresson sjunger lägger man knappt märke till Crona och när han tar ett solo träder han fram ur bakgrunden men utan att rubba den stämning som byggts upp. Samma anda präglar också Hans Anderssons basspel och Johan Löfcrantz Ramsays trummor. Tillsammans med pianot ger de Thuresson en solid grund att stå på. De bara finns där utan att man tänker på den. Och börjar man tänka så hör man hur tätt de väver. Sömmarna går i varandra utan glipor.

Hans Andersson måste vara i topp av svenska basister när det gäller varierad ”walking bass” och Löfcrantz Ramsay väljer hela tiden rätt spelsätt för att understödja stämningen i låten. Dessutom står han för kvällens finaste solo, sparsmakat men väldigt uttrycksfullt.

Inom jazzen kan man utmärka sig som bråkig friformare, eller som skicklig solist, men här är det en trio som utmärker sig genom att vara den perfekta uppbackaren för en sångare.

Det är bara det att Svante Thuresson inte vill stå fram som stjärnan i gruppen, han ser sig själv som en av musikerna i kvartetten, vilket man manifesterat i namnet på albumet, ”Four”, vilket också är namnet på titelmelodin, skriven av Miles Davis och textsatt av Jon Hendricks.

Men Svante Thuresson får nog finna sig i att det är han som är stjärnan, den som publiken kommer för att lyssna till, medmusikanterna må vara hur duktiga som helst.

Låtarna i övrigt följer samma mönster som ”Four”. Ofta är det kända låtskrivare som komponerat men melodierna är inte så ofta spelade. Det är låtar som Svante Thuresson gillat när han hört dem och som han samlat längst ner i byrålådan, men som han nu plockat fram.

Och det var på tiden att det blev ett nytt jazzalbum från Svante Thuresson. Som 82-åring har han den unika rösten i behåll, kanske lite patinerad, men det tycker jag bara gav ett mervärde till konserten.

Annonser

Svängig och ilsken Georgie Fame på Fasching

2 Feb

Chansen att en konsert ska bli ett minne för livet minskar om man under konserten tar bilder eller filmar med sin mobilkamera, då det stjäl uppmärksamhet och koncentration från artisten och stör andra åhörare. Lägger man dessutom ut filmen/bilderna på Youtube eller något annat socialt medium så bryter man den förtrolighet som artisten vill upprätta mellan scen och publik, en förtrolighet som är viktig för en artist som till exempel Georgie Fame.

Det var dessa tankar som låg till grund för det utbrott Georgie Fame fick på Faschings scen denna tisdagskväll. Han blev verkligen skogstokig på de som i början av konserten reste sig från sina platser, gick fram till scenkanten och ställde sig att fota/filma.

Denna långa utskällning lade också lite sordin på upplevelsen, även om Georgie Fame under långa perioder tycktes glömma eller i alla fall bortse från incidenten.

Men så återkom han till den i slutet av konserten och förklarade att om han inte kom tillbaka till Fasching så visste vi varför.

Jag är helt med på noterna när det gäller hans filosofi, själv fotar eller filmar jag aldrig på konserter, just för att ge artisterna hela min uppmärksamhet. Men när det gäller Georgie Fames utbrott så är det ju ett faktum att åhörarna på Fasching är vana att kunna filma och fotografera utan restriktioner och de som tog sig denna frihet gjorde bara precis som de brukar. Jag antar, av vad Georgie Fame sa från scenen, att han trodde att publiken innan konserten blivit tillsagda att inte fota eller filma. Men det budskap vi fick med oss var i själva verket att vi inte fick glömma att stänga av våra mobiltelefoner. Detta uppfattar vi automatiskt som att det bara handlar om ljudet, att bilder är tillåtna att ta.

Ett lika onödigt som ödesdigert missförstånd.

Men konserten då?

Ja, mycket var bra, till och med mycket bra. Många låtar svängde väldigt, och i den genren var gamla ”Yeah, yeah” höjdaren. Men det fanns också finstämda stycken och stycken med blueskänsla.

Det var roligt att se Johan Löfcrantz Ramsay i högform bakom trummorna. Han kan ibland låta lite okänslig för sammanhanget han spelar i men med Georgie Fame passade han spel som hand i handske.

Till svänget och upplevelsen bidrog också i högsta grad Amanda Sedgwick med sin altsax. Hon var följsam och hon var soulig på ett sätt som jag aldrig hört henne förut, och hennes spel bakom Fames sång passade perfekt.

Claes Crona vid tangenterna och Hans Andersson på kontrabasen bidrog också, varken det var swing, blues eller soul.

Och så huvudpersonen själv, Georgie Fame. Hans stämband är så gott som oförbrukade efter 75 år, någon skavank här och där kanske man kan upptäcka men de får gå för skönhetsfläckar. Och mellan numren berättar han historier, några av dem har jag hört förut, men man kan konstatera att hans tajming är lika bra när han berättar historier som när han tar över pianot från Claes Crona och drar några låtar från förr. Det finns väldigt lite av slentrian över framträdandet, han är en entertainer ut i fingerspetsarna.

Men så var det det där med mobilerna. Taggen satt kvar hos Georgie Fame hela kvällen även om han dolde det bra. Så trots att vi inte stördes av mobilkameror så hölls konserten ändå i skuggan av dem.

Energi och kvalitet i Peter Asplunds band

17 Okt

Peter Asplund är inte bara en av våra bästa trumpetare, han har även sedan barnsben drömt om att bli en entertainer, en sångare i Frank Sinatras och Mel Tormés anda. Och den sena Louis Armstrongs också för den delen, för att även nämna en musiker som haft stor betydelse för Peter Asplunds trumpetspel.

På Plugged Records denna fredagskväll sjunger han också mycket riktigt låtar ur den amerikanska sångboken. Jag måste dock säga att han inte når upp till sina amerikanska förebilders utstrålning när han sjunger. Han tillför ingenting nytt i sina tolkningar.

Han är dock en fantastisk entertainer i ett annat avseende, nämligen när det gäller mellansnacket. Det finns ingen svensk (jazz)musiker som slår honom i underhållande presentationer av det man spelar.

Om kärleken till Sinatra, Tormé och sångaren Armstrong inte riktigt är besvarad så är kärleken till trumpetaren Armstrong desto lyckligare. Trumpeten och flygelhornet hanterar Peter Asplund med stor ton och ofta innerlig känsla.

Bandet han har med sig är också oslagbart med svenska mått mätt. Hans Andersson på kontrabas är jag väldigt förtjust i och han lever upp till alla mina förväntningar. Han kan driva på och han kan ge balladerna färg. Dessutom är han en solist av hög klass. Han är lite av en doldis i den svenska jazzvärlden som borde få mer uppmärksamhet för det han gör.

Så har vi Lars Jansson på piano. Han hoppar in i bandet ibland och vi i publiken har turen att han gör det just när vi lyssnar. Han är enligt min mening en av Europas bästa pianister och han gör ingen besviken denna kväll, som han berikar med både sina kompositioner och sitt spel.

Jag har ofta upplevt trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsay som lite fyrkantig, som en som tar i lite för mycket och saknar det där mjuka som smörjer musiken. Ingenting av det märker jag dock tillsammans med detta band. Tvärtom smälter hans spel in på ett förträffligt sätt.

Det är imponerande vilken energi bandet utstrålar och det är ingen slump att så är fallet. Peter Asplund berättar en fin skröna om hur hans familj, när de äter tillsammans, brukar tända levande ljus för att få stämning. Och ibland smyger de upp från bordet och ut i angränsande rum och ställer sig i dörröppningen för att titta på kandelabrarna. ”Och ljusen brinner fortfarande, utan att vi finns där och tittar på dem”, säger Asplund. ”Det är så jag vill vara, alltid brinna för det jag gör, även när ingen tittar.”

Men här, på Plugged Records, har han och bandet en entusiastisk publik, som fick dem att brinna ännu mer.

Till kvällen hade Asplund även bjudit in två gäster. Först sjöng Mary Nelson tre låter, med en behaglig röst utan att sticka ut.

Sen kom gitarristen Peter Nylander och förgyllde bandet ytterligare, både som kompositör och solist.

Det är fantastiskt att vi fått denna scen i en källare i Gamla Stan dit ägarna kan locka den svenska jazzeliten att spela och det märktes också på Peter Asplund och hans band att de trivdes med både platsen och publiken.